Bilden: Vildvin på mammas hörn.
Jag gör ett försök fast jag inte har nå’n hjärna, ingen håg och ingenting.
Jaha… provtagning och vuxenpsyk idag. Jag talade om att jag inte märkt någonting av medicnen Ergenyl annat än en massa spluttiga biverkningar. Dock inte lika spluttiga som jag fick av Seroquelen.
Jag berättade om ångestattackerna och sömnproblem och mardrömmar. Jag berättade vad de handlade om och jag berättade att jag ofta vaknar med ångesten.
Psykläkaren hade pratat med tomten (psykologen som gjorde personlighetstesterna) och de hade kommit fram till att jag inte hade någon diagnos (!).
Det gick inte att passa in mig i någon diagnos riktigt bra. Mitt mående hänger förmodligen ihop med min uppväxt och med händelser senare i livet.
Jaha…
Bilden: Fåret på väg hem. Så här ser jag inte ut nu. Det här är en före- bild. Efter- bilden kommer sen. Före och efter vad vet jag inte.
Jag ska öka upp dosen och ta ett blodprov om tio dagar sen ska jag träffa henne igen så ska vi se om jag känner nå’nting. Hon ville sätta in antidepressiv medicin också. Det vill inte jag.
Jag tog upp det här med psykoterapi, att jag aldrig genomgått en riktig sådan. Nu skulle hon lägga fram det och se vad vi kan få till.
Jag bad om en kvinnlig. Sa till om en.
Jag hade räknat med att sluta med medicinen idag. Det gör mig ledsen att det inte blev så och att kommunikationen inte riktigt är sådan att jag kan säga det.
Det som det föll på var att jag inte var uppe i den nivå som man ska.
Skit.
Idag mår jag inte bra. Inte alls. Jag kan inte tänka, vill ingenting och känner mig knepig till mods.
Ensam är jag och måste ta mig ner i stallet.
Jag har i alla fall putsat och satt i innanfönstren. Pappa hjälpte mig när han var hit och hämtade tvätt.
Klen men nykter.
Jag skulle också kunna däcka mig med allehanda självmedicineringspreparat men jag gör inte det.
Belastningen på andra blir för stor.
