Bilden: Före.
Bilden: Efter (!).
Ja inte vet jag varför jag lägger ut bilden på lasagnen före jag hade den i ugnen. Jag menar det är ju inte så mycket man kan göra åt den då precis.
Nu har jag i alla fall tre lådor med lasagne i frysen och en i kylen och en i magen. Ja inte själva lådan då…
Bilden: Hästadrular vid en hösilagebal.
Medan hästarna åt så gjorde jag allt i stallet. Bodypump. Det tog nästan två timmar.
Nu är jag trött som en räka men jag MÅSTE duscha och för att duscha måste jag hämta in ved för att elda upp lite varmvatten.
Jag ska till cykelverksta’n i morgon för att ta Prolaktinprov och det är ju onödigt att ramla in där och stinka stall. Det gör man väl ändå.
Sen ska jag vidare till Volapyk-palatset för att prata om medicinen jag inte vill ha och som jag inte vill äta. Jodå, jag har stått ut och ätit den i fyra veckor, Ergenyl, men blä.
Pseudolösningar att komma drällande med piller professional när de inte ens kan hala fram en riktig psykoterapeut ur skjortärmen.
Bilden: Skaplig spindel i spånet.
Jag måste skotta fram byket ur minnenas outsinliga tvättkorg. Åtminstone för att utesluta det ur listan av möjliga orsaker till ett kasst mående.
Jag ska välla ut ett minne senare här men det kräver lite tid och kraft. Jag måste ju välla någonstans. Än så länge har ingen psykolog, terapeut, läkare eller kurator varit stadig nog att ta emot det jag har att berätta.
De har inte demonstrerat en pålitlig och trygg famn. Eller nät. Eller hjärna.
Posttraumatisk stress, dold depression eller synlig, Bioplär eller galen… jag tror jag i alla fall måste blottlägga traumatiska minnen för att få dem att gå ihop med nutiden.
Det är lättare att sortera kort man har på bordet än kort man har i huve’t.
I väst – de sista sakernas riktning,
jag läst – de sista radernas diktning,
döden skänker vila kall,
nöden sänker bilans fall,
när ingen väg finns ut.
Ingen väg finns längre ut.
