Dammsuga påskägg

Passar bra till pannkaka

Jag lyckas med det mesta. 


Jävla klantskalle.


I förrgår slog jag ner ett glas i diskhon så det blev miniglassplitter i hela hon. Stor otur att ingen har kunnat diska sen dess utan jag fick vänta tills hojäveln torkade ur och sen dammsuga mellan skedar, tallrikar och skit. 


Lätt. 


Idag langade jag fram alla gamla tiders påskägg ur gömmorna (vinden) och upptäckte när jag skulle välla upp dem till beskådan att det var gammal isolering i ett av dem. 
Ja smart som en räka så halade jag ju fram dammsugaren (samma som till glaset) och skulle få ur det där fiberullen. Då åkte PAPPERET med, det som ägget är klätt med på insidan. 


BAH!


Dessutom har jag gjort lasagne idag och efter att vi båda ätit, jag fyllt en Plutolåda OCH ätit igen efteråt så är det ändå kvar. Precis lagom för mig att fuläta direkt ur formen sent ikväll när jag inte kan sova. 


Vet ni vad man får för stavningsförslag till "lasagne"? Lasse, karlavagnen, landsteg och lassbo. Rätt lika. Ungefär lika som masugn och trädgren. 

Musikutmaningen dag 12

30 dagar av musik
Dag 1: Låt som får dig peppad.
Dag 2: Låt som din mamma lyssnade på när du var liten.
Dag 3: En låt du förknippar med att dansa tryckare.
Dag 4: En sång du sjunger i duschen.
Dag 5: Vaggsång du minns.
Dag 6: Låt du inte kan låta bli att sjunga med i
Dag 7: En låt som är förknippad med ett starkt minne.
Dag 8: Låt du förknippar med gymnastik lektionerna.
Dag 9: En låt du spelar när du är arg.
Dag 10: Världens bästa låt enligt dig när du var 10 år.
Dag 11: Låt du kan spela på valfritt instrument.
Dag 12:En engelsk låt ni sjöng i mellanstadiet.


Jag tyckte det var skitroligt med musik. Våran skolgård låg vid änden av en gigantisk tallås och vi hade tre stora trähus och en länga av tegel som låg- och mellanstadiet var belägen i. 


I en av träpaviljongerna låg musiksalen. Vi hade en väldigt bra musiklärare måste jag säga även om gjorde vårat bästa för att reta honom. 


Det lustigaste vi visste var att be honom att ta av sig glasögonen. Då skrattade vi som svin. Han bjöd på det. Tyckte antagligen att vi var vansinnigt barnsliga och lättroade vilket förmodligen var sant men att se honom utan glasögon... ja jag minns det som igår. 


I alla fall så fick vi sjunga all möjlig slags musik. Evert Taube, Olle Adolphsson men också utrikiska låtar, mycket 60-tal vilket roade mig. Jag kunde redan de flesta nämligen. 

För fem år sen...

...den här dagen, 31:a mars så träffades Pluto och jag första gången.

En månad tillsammans, vid majkasen sista april - 07. Jag 66 kilo, Pluto 64 (!). 

Vi hade träffats på nätet några dagar tidigare, pratat på telefon och chattat i timtal med webkamera till långt in på nätterna. Efter några dagar på mötesplatsen så träffades vi och det var det.


Dagen innan, den 30:e mars hade jag varit på kurs i Strömsholm och hade tidernas panikångest. Jag körde i 40 km/h dit, höll på att svimma vid ratten och var helt död. Vid skolbänken hade jag microsvimningar och vaknade när pannan var på väg ner i bänken, flera gånger. Det svartnade. Jag mådde så vansinnigt illa, hyperventilerade, sprang på toa... ja så när jag kom hem var jag helt slut. 


Pluto ringde och ville komma. Han bodde i Mora, 16.5 mil från mig. Jag sa att vi måste ge det en dag till, jag hade inga krafter. 


Men så kom han dagen efter. Första mötet. Jag hade tunnelseende, helt väck av nervositet men ändå kändes det som att vi redan kände varandra. Det var som att komma hem. 

Juli - 07. Jag och Fleka lu. Dubbla byxor och knappa 57 kilo. 

Fem år sen... jag kommer ihåg när det hade gått tre månader och det kändes som tre år. Nu har det gått fem år och det känns bara rätt. 


Vi har gått igenom mycket jävelskap. Jag utvecklade tidernas ätstörningar och svälte mig första året vi var ihop. 
Efter att ha varit ensam i elva år och så direkt in i ett förhållande med barn och allt möjligt så ballade mitt psyke ur. 


Från 86 kilo till 52 på ett halvår. Jo 86. 

Vassäran och jag på Halloween, oktober -07. Jag vägde 54 kilo. Vassäran.. ja no comments. 

Pluto sjönk in i en depression på hösten -07. Den hade egentligen legat och lurat innan vi träffades. Jag såg att han förtärdes på sitt jobb i Mora och allt som var runt honom. Vi hade från början sagt att han och hans äldsta dotter skulle flytta till mig så när Pluto sjönk så agerade jag flytblock och utan att äta så ordnade jag med boende och flytt, möbler, skola och allting. 

Pluto minns nästan ingenting av den här perioden. Han spelade tv-spel till tre på natten och sov hela dagarna. Jag fixade med allt annat. Vi åkte skytteltrafik mellan Mora och här med barn och pryttel. Gjorde allt för barnen på bekostnad av bådas våran hälsa. Men så är man ju...

Hur som helst så är jag glad för min Pluto och hurra för oss som firar fem år idag. 

Musikutmaningen dag 11

30 dagar av musik
Dag 1: Låt som får dig peppad.
Dag 2: Låt som din mamma lyssnade på när du var liten.
Dag 3: En låt du förknippar med att dansa tryckare.
Dag 4: En sång du sjunger i duschen.
Dag 5: Vaggsång du minns.
Dag 6: Låt du inte kan låta bli att sjunga med i
Dag 7: En låt som är förknippad med ett starkt minne.
Dag 8: Låt du förknippar med gymnastik lektionerna.
Dag 9: En låt du spelar när du är arg.
Dag 10: Världens bästa låt enligt dig när du var 10 år.
Dag 11: Låt du kan spela på valfritt instrument.

För er som inte orkar lyssna så är det 2.56 in i klippet. Det kan jag spela på piano. 


Det är då fan att man inte lärt sig ett instrument ordentligt. Pappa har lärt ut gitarrackord och Mimmi har lärt mig lite pianoackord men sen är det slut. 


Dåligt. 

Vuxna barn till en förälder med sjukdom

Sjukdom såsom i i psykisk sjukdom, alkoholism, vad som helst egentligen som skapar obearbetad rädsla hos barnet.


"Var fanns din mamma?Såg inte hon? Varför tror du hon stannade kvar? Jag har fått uppfattningen att hon är ett "rejält fruntimmer." Vad känner du som vuxen i att hon inte kunde skydda dej. Ilska? Sorg? Förståelse? Hur mår dina syskon nu? Å hur kommer detsej at du ändå... hela din familj... ändå verkar ha en god relation till din far? Att ni inte tröttnat? Det är ett önskeinlägg från mej."


Adekvata frågor och svaren är viktiga tror jag, om man ska kunna förstå ambivalensen till en förälder som missbrukar. Om man ska förstå det komplexa i en familj med en flodhäst i vardagsrummet. 


Ja var fanns mamma? När hon inte jobbade så var hon ju tryggheten. När hon var borta var otryggheten ibland överväldigande. När pappa var "riktig" så var otryggheten mindre. För pappa var och är en jättebra pappa när han är "riktig". 
Men även när mamma var hemma och pappa var full så kunde inte mamma räcka till och spegla våran ångest i akuta situationer. 
Då var det som sagt - akut. Och efteråt så fanns inte rum för att hjälpa tre barn leva igenom sina inre kriser. Sin ångest och sorg. Den syntes kanske inte ens. 


Så hon var där men inte där - ovetandes. Hon fanns där fysiskt och vi pratade om hur det var. Det slätades inte över eller ljögs. Men vi var också så normaliserade med den mestadels vridna vardagen att vi inte längre reagerade när det uppstod kaos och skräck. 


Men mamma var också mycket borta, på skola och jobb och då hade vi bara varandra, vi syskon och ofta hade jag bara mig själv. 


Och varför stannade hon kvar? Ja det har hon själv förbannat många gånger. 
Det var ju bra långa perioder, flera månader, halvår och sen följde två - fyra - sex veckor av supande, galenskap och otäckt. 
Så det var en berg- och dalbana av undantagstillstånd, skräck och sen återföreningar, ovanligt roligt och bra familjeliv, ovanlig stark sammanhållning som kom av att vi levde i en överlevarsymbios. Det gör vi fortfarande. 


Ja mamma är ett "rejält fruntimmer". Stark, beslutsam, river ifrån, intelligent, verbal, handlingskraftig. När pappa var det minsta lurig så åkte han ut och dörren låstes. Hon blev rasande. Men i alla destruktiva normaliseringsprocesser så spelar det ingen roll hur rejäl man är... det krävs yttre hjälp för att bryta sig ur särskilt om man har barn och försörjning att tänka på. Den yttre hjälpen fanns inte. 


Jag är själv ett "rejält fruntimmer". Jag är stark i armarna och större i käften än de flesta män. En pojkflicka om man nu ska använda sig av gamla uttryck. Ändå bröts jag ner och misshandlades i nästan fyra år. Varför stannade jag? Jo jag hade inte insikten, inte hjälpen, och inte kraften. Den psykologiska processen i destruktiva förhållanden är väldigt svår. 


Som vuxen känner jag en stor besvikelse i att jag inte blev skyddad från allt det där, om vi nu går tillbaka till att vara barn i alkoholistfamilj. Men det har vänts till att vi barn alltid har skyddat mamma. Jag har sett HENNES behov och gjort henne fri från all skuld bara för att jag själv skulle vilja bli behandlad just så. Befriad från allt. Att mina behov skulle ha blivit sedda.
Det är svårt att veta vad man ska göra med sådana känslor. Jag menar... vad ska det tjäna till att skuldbelägga henne nu varför i helvete vi fick och får ta hand om en massa byk? Där är jag lite kluven faktiskt. Förlåtande för jag förstår att hon inte hade någon hjälp. Egentligen är det inte rätt men jag känner inte behovet riktigt att vräka ut min barnasorg på henne nu. Där har jag nog en hel del kvar att brottas med. Det är fruset i mitt urhav som Tommy Hellsten säger.


Ja hur mår mina syskon? Vi mår lika illa skulle jag vilja säga men våra personligheter gör att det tar sig uttryck på lite olika sätt. Vissa av oss är mer utåtagerande, andra har det inom sig och alla har vi lite av varje. 


Men ingen av oss är fungerande vuxna. Det är då ett som är säkert. Ångest, ständig oro, värk, sjukdom... men när det är krig så står vi längst fram på barrikaderna, när man ska åka och handla vill man helst smyga in bakvägen. 


Hur kommer det sig att vi har en bra relation till pappa och att vi inte tröttnat? 
Vi har ju i grunden en bra relation för när Gubben är riktig så är han en tillgång. Som karl är han rätt ovanlig eftersom han inte besitter de typiska "karlakarlegenskaperna". I negativ bemärkelse. Mansgrisegenskaperna menar jag. Han är renlig, tittar inte efter fruntimmer, tvättar med största precision med grader medel, färg på kläder osv, diskar, håller ordning, lagar världens livs osv osv. 
Det går att diskutera vad som helst med pappa. Han är allmänbildad, fattar sånt som de flesta inte fattar om förhållanden, psykologi och allt möjligt. Han kan det mesta, och är  spirituell och har en mycket driven humor. En beläst, musikalisk, diktande konstnärssjäl.


MEN... han kan vara den värsta jävel och terroriserande galning och pain in the ass som finns. Så förbannade dryg och tjatig, paranoid... ja allt jävla skit. 
Och tröttnat... vi är bortom tröttnat, vi är så slut på den där Gubben och hans förehavanden så vi har slagit knut på hjärnan och kastat den i en centrifug. Det värsta är bara att vad än i helvete vi har gjort så verkar det inte finns nån hjälp eller avlastning. Inte förrän han är död. Otäckt men sant. 


Jag hoppas svaren i det här, det längsta inlägget i mannaminne, ökat förståelsen lite för hur fan det är. Tveka inte att fråga. Att bryta tystnaden om sådant här är bara av godo. Kanske inte just för mig som person för det är ju rätt utlämnande men vafan...


Vi är alla människor, vi ska alla dö och om under eller efter min livstid här på jorden kanske en och annan känt sig förstådd, hjälpt eller nåt av det jag skriver så då är väl det bra. 


Jag är för trött för att skämmas. 

Social träning del 2

Karamell

Man får skylla sig själv när man aldrig åker iväg och pratar med folk. 


För när man för en gångs skull gör det så tror alla att det har hänt nåt och sätter in resurserna. Det är ju i och för sig bra att veta att det finns resurser om jag skulle falla ur. 


Jag har länge velat åka till Södra Dalarnas Kattpensionat som ligger två kilometer från mig. Idag fick jag anledning och efter lång tvekan så gjorde jag det tamfan. 


Ja bara för att jag var där och pratade med ägarinnan om allt möjligt eftersom vi känner varandra, älskar djur och har mycket gemensamt så drog tiden iväg och jag upptäckte hur roligt och givande det kan vara att prata med folk. Riktigt folk. 


Det slutade med att storasyster Mimmi och pappa älgade till stallet och tog in hästarna och de hade försökt nå mig medan jag pratade om allt möjligt. på kattpensionatet. För övrigt, utan att överdriva, säkert Sveriges bästa. Herregud vad fint missarna hade det. Så genomtänkt och så bra. 


Och så den här förstås:

Musikutmaningen dag 10

30 dagar av musik
Dag 1: Låt som får dig peppad.
Dag 2: Låt som din mamma lyssnade på när du var liten.
Dag 3: En låt du förknippar med att dansa tryckare.
Dag 4: En sång du sjunger i duschen.
Dag 5: Vaggsång du minns.
Dag 6: Låt du inte kan låta bli att sjunga med i
Dag 7: En låt som är förknippad med ett starkt minne.
Dag 8: Låt du förknippar med gymnastik lektionerna.
Dag 9: En låt du spelar när du är arg.
Dag 10: Världens bästa låt enligt dig när du var 10 år.

Jag fick den här skivan av min storasyster Mimmi i julklapp. Lärde mig varenda låt utantill efter texterna på konvolutet. 


Jag fick singeln "Take on me" och sen den här skivan. Jag tycker faktiskt fortfarande A-ha håller som grupp.
Sångaren Morten Haarket och Cliff Richard har badat i samma bad när de var små, det vill säga - de åldras baklänges. 

Sitt verkliga jag

Jag mår verkligen inte bra idag, 
Magkatarr, axlarna värker, snuvan sitter tjockt bakom skallbenet, nerverna är i olag och kroppen är död. 

Boken "Flodhästen i vardagsrummet" är verkligen bra. Där står mycket som ger bekräftelse till det man har funderat på i större delen av sitt liv. 


Det står till exempel om vad som händer med barn som växer upp i en familj där det finns någon typ av trauma. Alkoholism, psykisk sjukdom, våld, sexuella övergrepp... ja nåt traumatiskt. 
Om det det uppstår kriser, rädsla, trauman och där inte finns någon förälder som kan spegla och bekräfta känslan hos barnet så måste barnet själv bära rädslan, skulden, ångesten. 


Ett barn har inga resurser och redskap för att bära sådant, så man begraver och djupfryser känslan. Lämnar den obearbetad. Flyttar den utom räckhåll för medvetandet. Det går åt mycket kraft att hålla skräcken på avstånd. 


Som vuxen får man sen "oförklarliga panikanfall". Ångestattacker, ständig rädsla, kronisk oro... så svår att man blir arbetsförmögen. 

Om föräldrarna av någon anledning inte kunnat hjälpa sitt barn i krisens timme, kanske inte ens förstått vad barnet känt så delas barnets identitet. Man börjar behandla sig själv så som man blir behandlad av föräldrarna, det vill säga man lyssnar inte till sina inre känslor utan man utvecklar ett "falskt jag" för att klara sig.


Med hjälp av det falska jaget fortsätter man att finnas till. Man börjar "prestera sitt liv" istället för att leva det. 
Det blir en överlevnadsstrategi. Man upplever det falska jaget som verkligare än sitt eget jag för i det egna jaget finns alla de känslor som man som barn "inte fick ha". 

Det här är jobbiga grejer att slås av när man blir vuxen och tror att man lämnat Jävulen bakom sig. 


Men det förklarar en hel del varför jag upplever verkligheten som jag gör. 

En diktajäkel på inglishhhhhh

I feel no hunger
I feel no pain
I think for real I'm goin' insane
And when my dark thick blood is pooring down the drain...
I think this life, was all in vain
and as I fall down, I leave no stain
my thoughts stray down memory's lane...
Never again can some trust be be gained, 
not as long as I feel this pain. 

Mockning medelst katt

Ja jag kan inte påstå att det var lätt. Hon var på grepen, på mina fötter, under kärran, framför kärran så till slut fick hon åka i den, Karamell, tunn och eländig trots avmaskningar, sidofödning med specialmat och pyssel. Det blir nog att vi får ta bort henne. Uff. 

Markis såg ut som han ville gå ut idag. Jag har öppnat dörren alla dagar men han har stått kvar i boxen, idag visade han tydligt att han ville gå ut. Han har ju varit ute några gånger sen förra veckan då det var slutet på tvåveckors-boxvilan, men då har han stått i ett begränsat utrymme. 

Idag släppte jag ut honom till de andra. 

Han var glad som en gris och travade, rullade sig, bockade och levde sta. Såg inte ut att ha ont alls. Mycket glädjande att se. Jag stod som ett får och dumglodde på hästarna när de lekte och önskade att jag kunnat filma dem.

Ja ni ser rätt - lera.

Näbben funderar på fan. Och lera.

Loostigaste och Fleka lu - skiter i det mesta så dräktiga de är.  I sin egen lilla värld. 

Fleka lu är rolig. Hon gick ju med Markis i "sjukhagen" häromdagen men när jag kom dit några timmar senare hade hon beslutat sig för att helt sonika gå till de andra. Hur hon kommit ut vet jag inte men det är inte första gången. Vill hon ut så hoppar hon ut. Oavsett höjd på staket eller dörr.

Just snyggt sa Musse Pigg, det har regnat hela da'n så jag tog in hästarna halv fyra. Nu är klockan är tydligen snart halv sju och nu lyser solen. 

Retsamt. 

Musikutmaningen dag 9

30 dagar av musik

Dag 1: Låt som får dig peppad.
Dag 2: Låt som din mamma lyssnade på när du var liten.
Dag 3: En låt du förknippar med att dansa tryckare.
Dag 4: En sång du sjunger i duschen.
Dag 5: Vaggsång du minns.
Dag 6: Låt du inte kan låta bli att sjunga med i
Dag 7: En låt som är förknippad med ett starkt minne.
Dag 8: Låt du förknippar med gymnastik lektionerna.
Dag 9: En låt du spelar när du är arg.

Väntrums - tv

I natt har jag sovit. 


Det är konstigt, ovanligt och rätt skönt. Jag var bara upp i elvatiden och tog tre stora tuggor direkt av falukorven men sen sov jag till klockjäveln ringde klockan åtta. 


Det luktar gott ute. Regnvåt vårmark, spökväder och friskt. 

Vad menar vårdavdelningar med att ha tv-apparater stå på för full maskin i väntrummen? Är de galna? I akutens väntrum tio i åtta igår stod "The voice" på femman på hög volym och drev ut Jävulen ur både mig och de andra stackarna som satt där. 
Jag är en sån där som går fram och sänker, byter kanal, frågar de andra om jag får göra det. Annars gör jag det ändå. 


På röntgen hade de en annan kanal på i väntrummet. Dessutom dåligt inställd så bilden var grynig och ljudet fräste. Likafullt så var volymen på topp och det var en svensk, mycket typisk svensk skulle jag vilja säga, serie där dialogen bestod till 98 % fula ord och scenerna skulle vara pinsamma, plumpa och komska i sin fulhet. 


Ja det passade jävligt dåligt in i ett väntrum på sjukan. Hade de dött av att sätta i en dvd med en brasfilm eller ett akvarium? Kanske med lite fridfull musik i bakgrunden? ÄH!

Jaha vad händer idag då? Jordbävning? Krig? Jag ska försöka mocka mellan varven så får vi väl se om jag tar mig levande ut på andra sidan. 

En dag i tunnelbanan

Ja var man inte trött förut så kan man ju alltid fylla på med lite extra. 
Idag skulle jag har varit till psykläkaren. 
Det hade jag behövt. 
Så jag gick upp fem i sex, bara det, och skjutsade Pluto till jobbet. Jag hann hem, ta en kopp kaffe och en macka då ringde han och väste att jag måste hämta honom. Han kunde knappt röra sig av magsmärtor. 
De har lurat sen i fredags och jag var övertygad om att det var blindtarmen eller gallsten eller vafan som helst. 
Jag tog ut hästarna och tio i åtta var vi på akuten. 

Efter köpkaffe, fulätning av Plutos matlåda i bilen (jag åt biff med händerna), läsning av bok, gå på huset tre gånger och pinka 100 gånger, somnade mot väggen i det kallaste hårdaste rummet på hela akutmottagningen så fick vi kvart över ETT komma upp till röntgen. 


Varje gång jag visade nunan utanför rummet så frågade nån hur det var med mamma. Hon har jobbat där i många år. 
Klockan två åkte vi hem och de hade inte hittat nånting. Oh man. 


Hem som en räka och byta till stallkläder, fixa stallet, tillbaka och somna på soffan, upp igen, ut och ta in hästarna och så nu - vid datorn. 

Jävulen blåser eld genom ens märg men man står pall som en fura och runt en rasar alla och envar som käglor.  JAG ska till läkaren men det slutar med att jag sitter med Pluto i sex timmar. 
Ja vad ska man säga. Jag får vara sjuk i ett annat liv, det här är tydligen till för att hålla de mina under armarna. Och några till. 
Nej jag är inte bitter, jag är trött. 
Och det spelar ingen roll hur mycket jag än äter så blir jag aldrig mätt. 

Jag önskar

Jag önskar det gick att bara vara så kass i sin psyksjukdom  att man kunde gå och lägga sig med pastill och ättiksflaska som Musse Pigg fick göra när han var sjuk. 


Jag önskar att man kunde få in i hjärnan att man faktiskt har rätt att inte orka, även om när man var friskare och mådde bättre skaffade på sig både djur, barn, grejer, åtaganden och pyssel. 


Jag önskar att jag och folk i allmänhet insåg vidden av att känna sig nervös, ångestfylld, panikslagen, deprimerad, nedstämd och allt möjligt och att det är lika handikappande som om man hade ena benet i en påse och skumplast lindat kring huve't. 


Om det fanns en ramp för psykiska handikapp på affären som innnebar att man fick gå in bakvägen obemärkt för alla och envar, plocka åt sig det man skulle ha och lägga det i en grej som teleporterade allt hem till ens kylskåp och att man sen betalade tryggt bakom sin datorskärm med en faktura som inte kom i balroglådan utan per e-post, så skulle jag utnyttja den till fullo. 


"Du har ett starkt undvikande beteende". 


Ja tacka fan det. 

Jävla nerver - och musikutmaningen

Ja de går hårt åt nu, nerverna. Jag blir som handlingsförlamad, svag, eländig. Det känns inte som att jag kan klara nånting när det är så här.
Ångestfylld vardag professional. Jag försöker bara ta stund för stund, mockar, ryktar, lindar ben, bär hösilage, fyller vatten och är samtidigt yr och trött av nervositet.

Markis och Fleka lu får vara ute

30 dagar av musik

Dag 1: Låt som får dig peppad.
Dag 2: Låt som din mamma lyssnade på när du var liten.
Dag 3: En låt du förknippar med att dansa tryckare.
Dag 4: En sång du sjunger i duschen.
Dag 5: Vaggsång du minns.
Dag 6: Låt du inte kan låta bli att sjunga med i
Dag 7: En låt som är förknippad med ett starkt minne.


Dag 8: Låt du förknippar med gymnastik lektionerna.


Det var inte lätt. Ibland drog läraren på musik om vi skulle ha nån typ av hinderbana eller annat. Ofta nån av den tidens nya musik som kom. Jag gick i högstadiet mellan 1991 - 1993 så det var då den där tecno - discomusiken kom. Och Dr. Alban. 

Den här spelades friskt. Jag tyckte inte om den. men jag förknippar den med högstadiet och gymnastiklektionerna. 

Den känslomässiga rävsaxen

Fy fan jag blir alldeles ur led av den här sommartidsomställningen. Det är många som inte mår bra av den. Man brukar få in fler hjärinfarkter de första en- till två veckorna efter sommatidsändring. Så nåt måste det ju påverka en 


För övrigt ska jag skruva spikbläck idag. Och skruva mer på väggen. Batteriet till skruvdragaren laddade ur igår konstant. Det är bra nerv-göra att hålla på med sånt där. Men jag förbannar dem nu, nerverna. Och jag förbannar hur fan det ser ut i min vardag. 


Min psykolog sa upprepade gånger i torsdags angående det här att man har en beredskap professional vad gäller Gubben, att det är jourverksamhet som nån slags kombinerad sjuksyster, brandman, polis, socialarbetare, vårdare och drogterapeut, att "det är inte rätt!". "Det är inte rättvist och det är inte rätt!" sa hon. 


Nej det är inte rätt. Och här är den springande punkten. Samhället gör inte sitt. Om vi nu ska ha drogteam, soc och andra instaner där det sitter folk som uppbär lön för att göra just sådant här jobb... varför GÖR de ingenting?


Det är helt anmärkningsvärt på alla dessa år och alla våra anmälningar, alla vändor, så händer NADA och familjen får vara den yttersta skyddsnätet till det pris att man inte kan leva ett eget liv. 

Hon frågade mig vad som skulle hända om vi gav fan i att bry oss. Om vi gav fan i alltihop. "Ja då dör han" sa jag. "Skulle du kunna leva med det?" frågade hon och det där har jag ju varit i förut. Det var svårt. 


Jag sa att om han dog av hjärtstillestånd mitt i en fyllsovning, då skulle jag kunna "leva med det" men som det brukar vara, att pappa efter ett tag blir pappa igen, han nyktrar till, börjar räta upp sig, gör mat städar och så går det en eller två eller tre dagar och då kommer vimset. 


Delirium eller psykos, men han ser saker, ser folk som inte finns, vet inte var han är, vilken tid det är, vad han ätit, OM han ätit, han blir fumlig, ramlar, klär inte på sig om det är kallt, irrar, blir rädd, agressiv... allt på en gång. Om jag skulle vända honom ryggen i DET tillståndet och bara stänga dörren om det nu skulle vara möjligt, då skulle han gå under på ett fruktansvärt, tragiskt och ovärdigt sätt och DET skulle jag aldrig kunna leva med,   


Där är rävsaxen i mitt liv. 

Den känslomässiga rävsaxen. 

Ångest och boxvägg

Början...

Spikbläck

Pluto 

Vägg

Mamma tokar ur

Jo det höll på att tippa ordentligt över kanten idag. Vi hade gjort det första med väggen i stallet, grävt undan spån och satt upp de första två skivorna.... 

Det tog sin rundliga tid och när vi skulle gå tillbaka för att äta en jävla hamburgare så blev det bara värre och värre i nerverna, Magen började göra uppror och så kom illamåendet. Då var det bara att ta medikament och prata med Pluto vid köksbordet och vänta. Antingen går det bättre eller också går det åt helvete. Det blev bättre. 

Fy vad otäckt det är, när man känner ångesten komma vällande som en våg av overklighetskänsla och en massa andra mystiska symptom. 

Det blir nog så här när pappa plötsligt liksom är på banan igen, man ska ställa om sig, man ska inte reagera för att det jobbiga har ju varit... men då var det så fullt upp så vem har tid att reagera då?

Nej man kommer bara närmare taket av den högsta nivåer av stress - det vill säga ångest - och när det lugnar ner sig lite så känslorna får plats: PANG så kommer den jäveln med all sin kraft. Eller med lite, som idag. 

Usch.

Svårt

Näbben för två år sen

Jaha, då kunde man se på löpsedlarna igår att "Viktoria i superform efter förlossningen" eller nåt liknande. Det var en bild där hon stod i åtsmitande kläder på nån mottagning. Jaha...? Är det nya livsmålet det, att se ut som en elitidrottare efter man fött barn? Jag tycker det är skevt. Man ser väl ut som man ser ut. Snacka om att lägga press på kvinnfolk ytterligare genom att skapa ett "efter förlossningen - ideal". BAH!


Ja det var det. Annars har jag svårt att vakna idag. Jag hade svårt att somna också. Allting är svårt. Och så är det svårt att det är söndag. Och svårt att det ska bli en vecka professional och jag ska tänka ut och laga matlåda och vi ska handla och blaa blaaaa. 


Pluto och jag ska fnatta på i stallet nu. Börja med boxväggen som vi inte hann igår. Jag ska försöka ta mig fram. Och hålla nerverna i styr. Det lär då inte bli lätt. 

Jag för två år sen

Dagarna på dagarna

Den stora utedagen, den stora hålla på-dagen. 
Grillning medelst stockhämtning. Pluto och Hasse har hämtat stockar och vi andra får har fixa i stallet och grillat korv. 

Pluto 

Vassäran, Ståle och Pivert kom också och Vassäran kan som vanligt inte bara grilla korv utan hade med sig en kastrull med potatis som hon kokade på elden. 

Pivert och Vassäran

Sen grillade hon lax och purjolök i foliepaket som hon och ongarna åt med citron och tomat. Ja vad säger man. Vassäran i ett nötskal. Men hon hade korv också. Hon äter säkert tre gånger mer än mig. Lätt.

Vassäran, Ståle, Pappa och mamma Gallben

Idag fick Markis och Fleka lu gå ut i en liten hage och Markis gick riktigt bra. Han såg inte alls ut att ha ont. Glädjande. Fleka lu var som vanligt galen och kunde knappt bärga sig sin onda kota till trots. Hon hoppade på stället som en kula. Hon ser ut som en kula med sin mage. 


Pluto och jag har åkte en kvällstur nyss. Vi har spanat efter vilt men såg bara ett gäng rådjur som vanligt. 

Fåret

Jag blir nervös och spänd när vi är hela familjen samlade även om det är roligt bitvis. Jag är alltid rädd att det ska barka åt helvete. Där får man för man har den bakgrund man har. Dysfunktionella familjen. Å andra sidan vet jag inte om det finns nån exemplarisk familj. Alla familjer har sitt, det som skiljer är nog hur man hanterar saker. 
Men jag avundas på ett vis familjer som bara flyter på, Där det inte är just nånting speciellt utan man sköter sig och har inga issues som det heter. Jag undrar om de finns...