Leta i den här bloggen

torsdag 15 juni 2017

En glimt

Lyft från mig, befria mig från det mörka tunga
all oro, all skräck, all trötthet, all fasa, all smärta
gör mig lätt, glad och lugn, få mitt hjärta att sjunga
låt himlens gyllne regn falla över mig och skölja bort all svärta

Dödens ängel flög förbi och jag fick en glimt av hans styrka
jag kände vinddraget av hans vingar när de kraftigt slog
Jag mindes ljudet av tunga klockor över gravgård och kyrka
jag mindes känslan av sorg och smärta när jag dog

Låt mig glädjas åt syréner och konvalj, markens doft och vindens sus
låt mig vila, låt mig luta mitt huvud och hitta tröst
Låt änglar, ståtliga och vackra, komma med sitt ljus
Låt dem hjälpa mig att åter hitta min röst




torsdag 1 december 2016

Var inte sjuk, sök inte hjälp.

Han nästan ramlar genom ytterdörren och sätter sig på min soffa i hallen. Skakar och darrar och pratar forcerat. Han är abstinent och desperat. Ute blåser det som tusan. Det är stormbyar och det vräker ned snöblandat iskallt snöblask-regn i sidled. Ändå har han gått hem till mig i lågskor och en alldeles för tunn uppknäppt jacka och landstingsbyxor. 

Han har jättesvårt att gå. Dels har han brutit nyckelbenet men det är ryggen som är värst. Kotkompressioner på flera ställen. Ändå har han gått hem till mig i det vädret och det säger en del om hans omdöme om sitt eget bästa. Han vill att jag ska hjälpa honom att ringa efter sjuktransport till avgiftningsavdelningen 8 mil härifrån. Det sista stället han vill till men nu är han desperat. Han känner att kramperna är på gång, att skallen och tankarna glider, att kroppen håller på att kollapsa. Jag ringer till socialtjänstens öppenvård som sitter i möte men som säger att de ska komma ut efter mötet. "Det kommer att ta några timmar. " 

Jag kan inte bara ringa en sjuktransport nämligen. Han måste bedömas av läkare först innan han får komma till avgiftningen och jag har bara bil med sommardäck och kan inte åka 3 mil till akutmottagningen, vänta i timmar på en bedömning för att sedan ringa en transport. 

Jag säger det här och han går upp i limningen. "Nej det går inte." Jag säger att han får gå hem till sig och vänta och att det kommer att ta flera timmar innan någon kommer. Han går, med möda, i det hemska vädret. Det stinker i hallen efter honom. Mitt hjärta sjunker och mitt påslag och min beredskap stiger. 





Jag går ned till hästarna för att se hur illa det blåser vid dem. De är blöta och kyleffekten av vind och snöblandat regn är hemsk. De står i sin utehall och äter och där har de det fint. Då kommer min sambo ned och visslar på mig. "Han är här igen." Vi går upp till huset och där är han igen. "De kommer ju aldrig. Jag håller på att gå åt." Jag gör mig beredd att ringa det nummer jag har men så rabblar han ett mobilnummer som måste sitta väl inlagrat i hjärnan. Jag ringer det numret och säger vem jag är. Hon som svarar vet direkt vad det handlar om. "Vi kommer direkt" säger hon och jag vet att det tar ändå en halvtimme minst. 

På akuten blir han bedömd som svårt abstinent, i behov av avgiftning och dessutom har han lunginflammation. Öppenvårdspersonalen är med och hjälper till att ta ut antibiotika på apoteket medan de väntar på sjuktransporten som nu ska föra honom till avgiftningen. 

Sen följer ett antal oroliga timmar eftersom jag inte hör någonting från någon. Är det lugnt? Är han omhändertagen? 

Vädret tilltar och jag anordnar med folk så hästarna får gå in i stallet över natten. Nordanvinden och snöslasket är obarmhärtigt. Jag är sjöblöt och iskall av att bara varit ute en liten stund. 





Framåt klockan nio på kvällen ringer han från sin mobil. Han är utom sig. "Jag sitter på på bussterminalen i Borlänge. De släppte tog inte in mig. Jag fick en turlista hem och busscheckar. Jag håller på att frysa ihjäl." 
Jag tappar andan. Jag vet ju i vilket skicka han är och hur han är klädd. Jag vet att han inte kan gå längre sträckor. Busscheckar, turlistor... i det här vädret och med den hjärnan.  Och så bryts samtalet. Hans telefon laddar ur. 

Min sambo har hunnit komma hem från jobbet och jag berättar. Jag är helt ställd. Vad ska jag göra? Då ringer hon från öppenvården upp mig. Säger att hon skickat en kvinna från soc. jouren till Borlänge som ska se till att han kommer på rätt buss och så har hon ordnat med taxi från Avesta. Det är storartat men; "Men han har ju ingen nyckel". säger jag. "Han kommer ju inte in!" "Nej just ja..."

Det är nämligen bara två dagar tidigare som vi stått utanför lägenheten allihop och konstaterat just detta. "Vad gör vi?" säger hon. Jag skrattar nästan till och suckar. "Ja vad gör vi?" Varför fick han inte komma in på avgiftningen? Jag får tag i socialjourkvinnan. Berättar dilemmat. Min hjärna går på högvarv. Lösningar lösningar. 

Porten är låst men inte lägenhetsdörren eftersom nyckeln är borta. Jag säger att jag ska slå en rövare och ringa upp henne om en stund. Jag frågar vilket nummer och det är 112 och så begära socialjouren. "Jag är ensam i hela Dalarna i kväll och natt så du kommer bara till mig." säger hon. Skapligt. Ensam i ett helt län. 

Jag plockar ihop bröd, korv, saft... vi har inte så mycket vi heller. Någonting att äta i alla fall och så tar jag bilen med sommardäck till hyreshuset. Känner på alla dörrar men allt är låst. Jag ställer mig på en bänk och knackar på fönstret till en lägenhet där det bor en Syrisk familj. Klockan är runt halv elva eller mer. Mannen öppnar fönstret och jag tror han känner igen mig. Hans barn brukar klappa min häst ibland. Jag visar med händerna att jag inte kommer in. Barnen springer och öppnar porten. Jag tackar och slår urskuldande ut med händerna. De ler mot mig. 
Så går jag till lägenheten och lägger in matvarorna samtidigt som jag ringer 112 och begär socialjouren. Jag hinner precis på kvinnan som kan säga åt honom att porten är öppnad innan han går på bussen, jag lägger en sten emellan porten så den inte kan låsas. Jag går in igen och ser hans reservtelefon på bordet. Jag provar att ringa upp mig själv från den men det är för lite pengar på kortet för att koppla samtal. Jag säkrar tre dörrar till och åker hem. 

Klockan går och jag är vanvettigt nervös. Beklämd och ledsen. Uppriven. Varför fick han inte komma in på avgiftningen? Akutläkaren bedömde ju? Jag såg ju själv hur det var ställt. Jag är så otroligt ledsen och förtvivlad. Hemma sitter jag och min sambo i spänd förväntan. Jag provar att ringa på mobilen men den är död. Jag har 114 kronor på mitt bank-konto. Jag fyller på 45 kronor på båda telefonerna, både den urladdade och den som ligger på bordet i lägenheten. 

Jag ringer till avgiftningen. Jag frågar vem den bedömande läkaren var som arbetat den kvällen och tagit emot och nekat vård. Vad heter han? Jag får namnet av en snorkig sköterska. Jag berättar vad som hänt och frågar om hon kan ana vad som ligger bakom beslutet även om det inte är hon som tagit det. Hon pratar som om det är hon som beslutat alltihop så då pressar jag henne lite och frågar om det är rimligt att utsätta en människa i det skicket och  i den klädseln för att ensam försöka ta sig nästan ända hem. För bussen stannar ju tre mil från hans bostad. 
Då säger hon att han "verkade inte abstinent och att han inte var i så dåligt skick". Jag säger att med all respekt så känner jag nog den vi pratar om lite bättre och vet vilket skick han var i. Hon hävdar att de känner honom bättre eftersom han varit där så ofta. Hon upplyser mig också att de inte bedriver någon hotellverksamhet där. Svaret hon fick av mig behöver jag inte återge här men de har ett antal anmälningar på sig as we speak. 





Jag provar att ringa tre gånger på mobilen som låg på bordet. Ingen svarar. Klockan blir tjugo i tolv. Plötsligt ser min sambo en taxiliknande bil uppe på vägen. "Om du ringer upp om två minuter så svarar han nog" säger han. Jag väntar otåligt och så ringer jag - och han svarar. Han är hemma. 

Jag blir lättad men det förbyts snart i oro, ilska, sorg och allting på en gång. "Jag fryser ihjäl" säger han. "Jag har gått mellan busshållsplatser...." jag hör att han har svårt att andas. Lunginflammationen. "Inte fan var taxin där" flåsar han. "Jag såg den av en slump när jag gick till öppenvården och knackade på. De vägrade släppa in mig..." Jag kan knappt tro det jag hör. Det blir tyst och jag hör hur han flåsar och stånkar. "Jag måste lägga mig. Jag har så ont i ryggen så jag stannade flera gånger och grät på väg till bussen..." Min strupe snörs samman. Vi lägger på och jag sitter förstummad med telefonen i handen. Tårarna bränner i ögon och hals. 

Är det här Sverige? En sjuk människa som ändå i sin vånda söker hjälpen - och blir nekad! Jag tänker på det där med hotellverksamhet på avgiftningen. Förra gången han var där, vilket bara är några veckor sedan, så var det en arabisk grabb där med narkotikamissbruk. Han gjorde inte mycket väsen av sig men han var onekligen föremål för vårdinsats. Dagen därpå ringer det på klockan och fem av hans kompisar kommer in med sedvanliga avtändningar och abstinensbesvär efter droganvändande. De blir inskrivna för de "har inga pengar till nästa utbetalning". Personalen ifrågasätter hur de kan få vara där och ingen fattar någonting. De har inte där att göra mer än att de är utan pengar till droger. Hotellverksamhet...

Så min oro, min sorg och alla mina insatser förbyts i en fortsatt misär som jag bara kan stå och se på medan hjärtat brister. 

Det här gör vi, i Sverige, med utsatta, missbrukare, fattiga, sjuka, anhöriga. 

En stor grupp som dör en långsam och plågsam död. 





torsdag 24 november 2016

"Att dricka lite grand"

Det är debatten nu, vissa går ut och hävdar att det går som alkoholist att dricka lite grand. Det pekas på statistik, någon någonstans har klarat av det. Men hur länge? Och vad hände med de som var runtomkring? Och hur trovärdig är statistiken? Och vad spelar det för roll när några, de flesta, inte klarar av att bara dricka lite grand med en beroendesjukdom som alkoholism t ex. 

Man kan vara så kallad vanedrickare. De brukar inte känna av någon speciell abstinens om de slutar att dricka. De är inte kemiskt beroende. Det är bara vanan att dricka som måste ersättas med något annat som ger samma effekt. Avslappning, kick, mod - vad det nu kan vara. 

Man kan vara ren alkoholist. Kemiskt beroende alkoholist som behöver substansen för att den aktiverar belöningscentrat i hjärnan. Utan alkoholen ter sig det mesta tråkigt och värdelöst. En beroende alkoholist upplever abstinens och behöver hjälp att trappa ur och hålla sig ifrån drogen. Hitta något annat som ger belöningscentrat det det vill ha. 

Självmedicinering. Här har vi de som dricker och kanske äter tabletter som medicin mot det elände som virrar i skallen. Kaos eller oro. Ångest, depression, ett evigt pladder. Pappa brukar säga att han måste ta sig en bläcka för att "nollställa hjärnan". Leif GW har sagt samma sak. Ångesten är värst. Det eviga tankesnurret måste slås ut med alkohol och tabletter. Och håller man på med det i ansenlig tid så utvecklar man sannolikt också ett kemiskt beroende. 





Att för någon av de här tre kategorierna (som kan gå in i varandra) "dricka lite grand" är rena dumheterna. Det går inte helt enkelt. Men samtidigt kan man inte bara sluta utan hjälp, utan att ha något annat som rensar skallen, som lugnar ner virret i skallen. Här är det dåligt med hjälp från samhällets sida. resurserna sinar och det blir pseudolösningar som bara drar ut på pinan för de anhöriga. 

Men vad händer då med de anhöriga till en missbrukare? Vad händer med de som står bredvid en sambo, make eller maka, en mamma eller pappa och ser dem förändras i samma takt som volymen i flaskorna sjunker?

Jag vet att jag själv sedan väldigt väldigt låg ålder blev expert på att läsa av pappa. Var han riktig eller konstig? I vilket stadie var han i? Vad kunde man säga utan att starta dryga diskussioner eller utfrågningar? Hur skulle han reagera? Skulle det eskalera? Jag blev en riskbedömare, en människokännare ut i fingerspetsarna. Luktsinnet trimmat, hörseln knivskarpt inställd på minsta förvrängning i hur han pratade, synen, hur rörde han sig?

Sen när katastrofen var ett faktum och vi utstått okvädningsord och obehagligheter så kunde vi låsa dörren och i bästa fall så förblev den låst och jag kunde gå och lägga mig med nervositetens frossa över ryggen. Var det lugnt nu?

Än idag om han så bara har tagit det minsta lilla och jag känner lukten, hör att det är lite draget så väller mitt barnajags alla vämjelse- och skräck-känslor upp. Jag kan inte se honom, än mindre vara i närheten. Tänk om det fortfarande var 90-tal och vi levde i en familjesituation och han skulle "ta lite grand". Jag minns en jul då han försökte tillämpa det där med att man kunde ta lite grand. Det slutade med rena rama skiten. Julafton åt helvete, nervositet, oändlig besvikelse, rädsla, ilska... och det går inte att få tillbaka. Det är för evigt uttaget från livskontot som övertrasseras gång på gång. 





Om man ska sluta supa eller sluta använda andra stimulanser så måste man ha hjälp och FAMILJEN måste ha hjälp. Det är oftast de som tagit den värsta smällen och som får leva med de långtgående effekterna. 

Själv har jag en grundläggande ångestsjukdom, en så kallad generaliserad ångest: GAD, där man tror att katastrofen står och väntar bakom hörnet varje sekund. Kanske för att den sedan man var barn HAR stått bakom hörnet varje sekund. Den generaliserade ångesten förlamar min vardag med en svåråtkomlig känsla av svår nervositet som gör att jag bara vill söka trygghet och garantier och kontroll. 

Jag har panikångestattacker som är ett uttryck för när vardagsskräcken går i taket och det blir ett vulkanutbrott. De sitter i i allt från halv dag till ett dygn och slår ut mig helt. 

Depressioner. Jag kommer aldrig ovanför den där nivån som betraktas som normal i form av livsglädje eller vardagsnöjsamhet. Jag befinner mig någonstans mellan botten som är snäppet från total livsleda och skräck till att paddla under normalytan och försöka överleva utan att må alltför jävligt. 





Det är vad missbruket åsamkat mig. Och då är jag inte missbrukare själv utan "bara" anhörig, medberoende och normaliserad. 

Obetald socialarbetare och vårdare. 

Antingen tar man sina återfall och sätter sin familj på spel eller så ger man fan i drogerna. Det finns inga mellanting. 



torsdag 3 november 2016

Jag väntar här

Stapplar genom vardagsstriden med knutna nävar
söker förtvivlat hjälp och stöd
famlar i mörkret, för verkligheten bävar
står i skuggan stum och död

Vad prövning som i planen skriven
i övermod med rustning och med fjäder i hand
skulle lämna mig trasig sönderriven
som drivveds spillror spola mig i land.

Jag står här med svärdet stridsberedd
Jag står fast och tar mig an vad än ödet bär
Jag viker inte och jag är inte rädd
Med Guds kraft och styrka väntar jag här. 




fredag 7 oktober 2016

Medvetandet och själen

Våra tankar och hur vi rör oss är en produkt av elektriska impulser i hjärnan. Det är rent fysiologiska fenomen med neuroner mellan synapser som blir till tankar, minnen och känslor. Man brukar kalla den här kartläggningen av hjärnsystemet för ”konektom”, förståeligt om man tänker på engelskans conect. 
Men medvetandet är ändå höljt i dunkel. Vi vet inte riktigt vad som händer eller var medvetandet, jaget, själen, sitter. Är det i alla impulser som sker i hjärnan eller är det något vi inte kan se?
På Columbiauniversitet i New York gör man försök att se medvetandet. Se alla impulser i hjärnan på en gång. Det skulle inte gå att göra på en människa men på den varelse som har det enklaste nervsystemet på jorden går det. Hydran. 

Hydra

Man menar att man inte kan studera en bit av hjärnan och förstå vad medvetande är för det är som att titta på en enda pixel på en storbilds-TV. Man måste se alla pixlar på en gång och det kan man göra med den här Hydran. 
Man har nämligen injicerat kalcium med ett färgämne som kan spåras och göra en datoriserad bild av alla aktiviteter i Hydrans hjärnaktivitet. 
Man kan se när signalerna skickas ut, precis som i vår hjärna, det blinkar till som en blixt vid synapserna och Hydran drar ihop sina tentakler. Men det märkliga sker när alla neuroner blinkar – och Hydran INTE rör sig – det är då det blir intressant. Tänker den? Vad gör den?
Kan man koda och tolka det så kan man föra över samma system på en människas hjärna. Kanske. 
Vad jag vill komma med det här är att vi inte vet var medvetandet – jaget – finns. Om man som jag tror att vi är själar som vandrar så är det här med hjärnan och elektriciteten intressant värre. Vem skickar impulserna. VAD skickar impulserna?
I försöken hade man satt elektroder på en blind mus. Den skulle gå till små lampor med infrarött ljus och då få en belöning. Genom elektroderna kunde man påverka musens syncentra och få musen att ”känna” ljuset och den träffade rätt varje gång. 
Då kommer frågan upp, om det går att påverka syncentra i hjärnan så behövs inga ögonoperationer. Det behövs ”bara” något som stimulerar rätt ställe i syncentrat så man känner ljuset och man kan kanske skapa andra synsätt utöver vanlig syn. Betyder det att synska människor redan har rätt ”elektriska” engagemang i hjärnan och redan ”känner” andra synsätt? Är de redan på rätt våglängd? I dokumentären sa forskaren, ”…the possibility to see infra-red och x-rays?” Och då mindes jag…
Ljus och ljud hör ihop. Vibrationer och energier. Det finns en gammal psykadelisk text; ”The Word”, av Mike Pinder från Moody Blues där han säger i en vers; 
This garden universe vibrates complete.
Some we get a sound so sweet.
Vibrations reach on up to become light,
And then through gamma, out of sight.
Between the eyes and ears there lay,
The sounds of colour and the light of a sigh.
And to hear the sun, what a thing to believe.
But it’s all around if we could but perceive.
To know ultra-violet, infra-red and X-rays,
Beauty to find in so many ways.
Two notes of the chord, that’s our fluoroscope.
But to reach the chord is our lifes hope.
And to name the chord is important to some.
So they give a word, and the word is OM.

Djur - vägledare till rätt sinnesstämning

Om man lider av ångest, nervproblem, mår dåligt psykiskt, känner sig deprimerad så är djur ett mycket bra verktyg och medicin för att komma på banan. Inte bara det att man blir fysiskt trött av att t ex rida eller gå med en hund, man får så mycket annat med på det mentala planet. 
Jag har hästar och katter. Har också haft flera hundar. Jag har också lidit av ångest och depressioner sedan unga år. Jag säger inte att det är en mirakelkur men djuren hjälper till på den andliga vägen till balans. 

nabb-fol

Det går inte att behålla en negativ och destruktiv sinnesstämning när man har med djur att göra. Särskilt inte när man arbetar med dem på riktigt. Om sinnet är lågt eller om jag är upprörd, deppig vad som helst – så måste jag fokusera och vara i rätt sinnesstämning för att få igenom mina instruktioner till hästen. Samma gäller om man ska träna med en hund. Min appellinstruktör för schäfer, en klok man, sa att träningen aldrig fick bli en ”humörsak”. Man skulle vara beredd att växla mellan att bestämt säga stopp till att släppa det på en sekund och leka för att positivt förstärka att hunden kom till en. Till exempel. 
När det gäller hästar är det samma sak. Jag kan inte tro att jag ska lära en yvig unghäst att avslappnat gå runt mig på en volt om jag själv är frustrerad och spänd. Inte heller kan jag bli hästens eller hundens ledare om jag är för svag i min energi om jag en dag känner mig nere. Jag MÅSTE sätta mig i rätt energiläge för att hästen eller hunden ska ta mig på allvar. Min energi måste vara lugn och bestämd. Annars fungerar ingenting oavset om jag ger ”rätt” kommandon. 

baboju-o-koese

Och därför är de våra vägvisare till hur vi ska vara. De hjälper oss att försätta oss i rätt sinnesstämning och komma i rätt energi för att kunna göra det vi ska. 
Precis som när det kommer till det andliga, om man vill kunna samla sina energier på rätt ställe så gäller det att veta hur man kommer dit. Man måste träna och ett bra sätt är meditation – och umgås med djur på ett lärande sätt är en riktigt bra vägvisare på väg dit. 

Flow

Jag har dragits till den andliga vägen länge. Jag känner mer och mer och förstår mer och mer. Men jag har lite svårt, ganska ofta, för min person är inte den här ljusskimrande, kramiga, kärleksfulla och öppna varianten alltid. Rätt sällan faktiskt. 
Jag har svårt för att öppna mig och blockerar mig som skydd. Är ständigt beredd till försvar men däremot backar jag inte för någonting. När jag skrev min livsplan så valde jag den hårda vägen. Jag har svårt med närhet, säga ”kram” och sådant som många gör. Däremot är min välvilja och lojalitet orubblig och total. Jag ser behov och gör allt för att se till att det blir uppfyllt. Jag kan inte se och lämna felaktigheter och orättvisor. Många är de gånger då jag gått in bland okända människor och avstyrt bråk och skyddat människor. Jag måste, det är inte jag som styr. Så min vilja till godhet behöver ingen betvivla. Däremot är jag obönhörlig om någon vill mig illa. 

healing

Vi har ju våra chakran som ska vara balanserade för att få ett hälsosamt flöde i vår kropp. Mina har varit i obalans och jag har känt det både i sinne och kropp. De gånger jag känner flödet är när jag instruerar i ridning och jag känner hur kommunikationen flödar, hur den landar, hur hästarna medverkar och jag ser och känner det ryttarna upplever. 
Jag märker inte tiden och efteråt är jag upplyft och balanserad. Lugn.
Jag har sagt det förr – att djuren är våra vägvisare. Jag kan vara väldigt nervös innan en dressyrträning t ex men när den börjat så kommer mitt flow och orden och kunskapen flödar. Jag behöver inte tänka. Det är härligt för en som dras med depression och ångest till vardags. 
Det är rätt väg att gå. 
Var hittar du ditt flöde?
Var hittar du vägen till balans?