Man känner sig på samma sätt som då, känner samma lukter, hör samma ljud, mår lika. Och dörren öppnas.
Det är oundvikligt för minnena finns där, dörren är bara hjälpligt stängd och det behövs så lite för att vredet ska gå upp och tvärslån knäckas.
Jag somnade i lördags kväll med en krypande känsla av den gamla ångesten, den knackade på men som vaken stängde jag dörren. Till och med lite nonchalant.
Jag brydde mig inte ens om att låsa.
I sömnen är försvaren borta. Lås, och dörrvred är borta. Ångesten hävde sig mot min minnesdörr och slog in den medan jag sov. Jag vaknade vid ljudet av när träet splitsades och flisorna träffade mig som spjut och pilar.
Jag vet inte vad klockan var men det var mörkt. En benig kloförsedd hand runt min mage och en tombola i huvudet. Det var bråttom till toaletten, jag blev sittande där i en och en halv timme. Svettades, frös, skakade och mådde rent överjävligt dåligt.
Det gick inte att lämna toaletten. Jag var som en urvriden trasa. Med ojämna mellanrum sköljde jävulen över mig och det vara bara att genomlida. Till slut fick jag microsömnattacker och somnade i en halv sekund när huvudet var på väg ner mot min lilla tidningshylla jag skruvat upp på väggen.
Det var gryningsljust när jag stapplade ut. Jag mådde så vanvettigt illa. Som en mäla framåtböjd, skakandes. Så trött, så slut.
När jag lade huvudet på kudden, kämpande med illamåendet, kämpande med magknipet som inte gav sig, kämpande med tankarna som var på en miljon otäcka ställen samtidigt och jagade så hann jag inte mer än somna in så började allt om från början.
Jag tror jag var på toa 40 gånger. Hela tiden med ångestpåslag professional. Nånstans mellan gångerna så försökte jag mot illamåendet svälja ned dubbla nervpastiller som hade möjligen en toppkapande effekt.
11.30 satt jag vid köksbordet och tvingade i mig fil. Sova gick inte tröttheten till trots, äta gick inte för jag mådde så illa, jag kunde inte stå för jag mådde illa och jag mådde illa för magen var tom och jag kunde inte äta för jag mådde illa.
Det är ett sådant fruktansvärt tillstånd att jag inte önskar någon det. Sakta gav det med sig så pass att jag åtminstone kunde vara kvar uppe.
Så söndagen blev att ligga i soffan och se ett maraton av ett program om ett bärgningsföretag i Kanada som drog lastbilar ur snöiga raviner. Lugnande. Skönt.
Men man blir så hjärnslut av ångest. Jag känner mig nollad i ordets bästa betydelse.
Det är på gott och ont.
Och jag undrar när det blir sådana här resor... kommer de nånsin att lägga av? Det finns nog ingen psykolog i världen som kan hjälpa mig med det här.
