Nja, det fungerar kanske inte riktigt att hävda att man lever efter sin egen almanacka och att man kommer att dyka upp på arbetsförmedlingen "när björkarna får musöron", så jag får väl inordna mig.
Men ogärna.
Det har varit ett år mellan hopp och förtvivlan. Riktigt djup och otäck förtvivlan. Sådan där förtvivlan som väller upp ur ens inre och sätter hela existensen på ända. Sådan förtvivlan att man får hålla sig kvar i livet med vitnande knogar och bara vänta och härda ut och hoppas att det snart känns lite lite bättre så man orkar...
Men det kom en strimma ljus ur det svartaste svarta. Men det kom inte förrän vi gjort oss beredda på att släppa taget. Först då. Som att vi var tvungna att slå i botten innan vi fick börja klättra uppåt igen.
Det var en påminnelse om att det faktiskt kan vända även om det ser helt hopplöst ut. Det trodde jag aldrig. Men jag hoppades.
