Det var en grabb som hade två små hundar. Han var så otroligt rädd för att de skulle bli skadade. Han kunde aldrig ha dem lösa och när han gick med dem i koppel så blev de ibland anfallna.
Pojken var rädd för att skada dem om han drog i kopplet för att korrigera dem. Cesar sa att den psykiska smärtan de upplevde av att ständigt vara oroliga var större än den fysiska när det drogs i kopplet.
Det här tycker jag är en mycket mänsklig idé.
Vi är så otroligt fokuserade på den fysiska smärtan bara för att den syns, märks och är tydligare än den osynliga psykiska smärtan.
Den psykiska smärtan är många gånger så mycket större och mer ohanterlig.
Jag ta mig själv som exempel (igen). När jag slog i skallen och blev inlagd så tog jag det plötsligt lugnt. Men att dra med depression och psykisk utmattning i flera år det är liksom ingen anledning att vila.
När den psykiska smärtan blir för stor kan den lätta om man fysiskt skadar sig. Ibland kan jag uppleva en otrolig känsla av befrielse när jag är skadad på riktigt. Inte självförvållad dock utan ändå. Ångesten lättar.
Man kan säga om ångest att det är en "rädsla som flyter omkring". Nutidens situationer aktualiserar dåtidens bortträngda trauman.
Ett jävelskap att leva med men det borde väl ändå gå att få bukt med tycker jag.
Om man får bukt med dåtidens trauman och dagens flytande ångest.
