Man ska konstant prata i mun på alla.
Man ska alltid vilja ha sol, roligt och ingenting får vara otäckt., svårt, verkligt eller allvarligt.
Man måste ha vunnit SM i att ställa inte bara dumma utan rent vanvettiga frågor.
Man ska helst vara speedad och skratta hysteriskt åt allt.
Man ska klä sig som Manne på syra.
Man ska vara totalt okunnig om allt så minsta information kommer som en total överraskning.
I morse satt en man och försökte prata om sin bipolära sjukdom. Han var för det mesta manisk och det slutade alltid med någon form av krasch, polishämtning till psyket eller nåt sådant.
Han sa att det kunde vara roligt i en dag eller två att känna sig som Gud men sen blev det bara hemskt jobbigt.
Programledarna - när de lät mannen prata - fokuserade på det här roliga och om det inte skulle kunna gå att använda till nåt konstruktivt och kreativt?
Inget fel i det i sig men det var uppenbart att de knappt vågade ens beröra baksidan med det hela.
Han framträdde under fingerat namn och då tyckte en av programledarna att det var en bra idé att fråga varför han gjorde det?!
Det är som när nyheterna rapporterar om att någon slagit ner nån annan och de "inte vet vad upprinnelsen till misshandeln var". Ja... spelar det nån roll? Den ene slog ju ner den andre ändå.
Sedan blev det boktips och det tipsades om "Genom natten" av Stig Saeterbakken att ge som julklapp. "Ohh näääj deet var för MÖRKT för att ge bort i julklapp!"
Vafan?
Nu är det här en harmlös jäkla morgonsoffa men ändå... ska man uppvisa den här rädslan att beröra mörka, inte så angenäma, men verkliga sidor av människor och livet då tycker jag att man bidrar till svårigheten att lyfta fram just sådant.
Det måste bli mer avdramatiserat att prata om psyket och om hur illa det kan vara ibland, att man kan må skit och att många för att inte säga de flesta, nån gång brottas med sin egen hjärna eller kropp som sagt stopp.
Skitsamma, den där boken ska jag läsa i alla fall.
