... skulle jag ha åkt in. Som jag skrev i fredags. Alltså skulle jag åkt in i onsdags när jag fick smällen. Men eftersom man är motvalls även fast hjärnskakningen lurar bakom hörnan och nackfan går halvt ur led så vill man inte sitt i timtal på akutmottagningar.
Det blev några dygn.
Snabba som fan var de i Avesta, halskrage och röntgen. Och efter konsultation med neurokirurger från Falun och Uppsala så ville de att jag skulle läggas in i Falun. Jag hade en fem milimeters "grej" i hjärnan på motsatt sida än var jag fick smällen. Och hjärnskakning.
Neurokirurgläkaren, ortopedläkaren och medicinläkaren skulle alla säga sitt, utesluta sitt och ge klartecken eller besked om vad som skulle göras. Jag fick inte äta från och med fredag kväll och under hela natten väckte de mig varannan timme för att kolla tryck (96/65), lysa i ögonen, kolla reflexer och allt.
Läkaren, den första som jag skulle klämma i händerna konstaterade att "det där var inga akademikerhänder, det var hästskötarhänder!"
De trodde att var en blödning. När sen det var uteslutet så kunde det vara en propp. Det hade kunnat bli det av att halsen/nacken knyckts till och kunnat skada kärl som i sin tur orsakat en propp i skallen. Så jag fick vänta på kontraströntgen ända till 21.00 igår kväll. Ingen mat på ett dygn.
Ingen mat, taskigt med vätska, skulle inte ens få kaffe först men det bråkade jag mig till, så blir man svårstucken. Det är jag aldrig annars. Jag ser värre ut i än en knarkare i armarna.
Men värst av allt...
...jag har gråtit mig fördärvad i ett dygn. Mina ögon är helt förstörda. Jag var helt förkrossad. Av skräck, av ångest, av att vara hemifrån, av att plötsligt befinna mig i en situation ifråntagen allt ansvar och bara i händerna på andra. Då kom allt det som jag aldrig kan släppa fram annars för att jag måste orka.
Till slut fick jag ringa dit Pluto och de fick langa fram både ångestpastiller och ordna så att han kunde få vara kvar om jag måste vara kvar ännu en natt.
Sent igår kväll var röntgensvaren klara och jag hade ingen propp. Ingen blödning heller. Ledband och musklerna i nacken har fått sig en rejäl smäll och så fick jag en liten hjärnskakning som jag haft sen i onsdags. Ingen huvudvärk och inget illamående men jag hade det ändå.
Det jag har märkt så är det en konstig trötthet.
När månen lyste över dimman igår kväll så åkte vi äntligen hemåt. Å vad jag är glad att vara hemma. Det är i vardagen livet är. Det är den som betyder nånting. Att få vara bland de sina och med sina saker. Det betyder allt.
Och så stal jag ännu ett par landstingsbyxor 70 - 80 kilo.
