Lika värde?

Det handlade igår på Agenda om missbruksvården i Sverige. På förekommen anledning av William Petzälls död på grund av sitt drogmissbruk och trots alla hans rop på hjälp. 

Det finns de som jobbar med missbrukare och som viger sitt liv åt sitt jobb. Det är inte er jag riktar mig till nu. Jag riktar mig till de som sitter högre upp och som bestämmer var pengar ska gå, var resurser ska läggas och vilka befogenheter som ska finnas hos vissa fältarbetare.

Missbruksvården i sverige är ett skämt. Ett gammalt dåligt skämt. Det är fyrkantigt, hugget i sten, och inte individuellt flexibelt, inte anpassningsbart och framför allt; inte till för folk. 

Och det finns inga resurser.

Det heter så stort att inom vården ska alla ha lika värde. Pensionärer, barn, invandrare, fattiga, rika - alla ska ha lika värde. 

Men alla har inte lika värde inom vården, psykvården, missbruksvården eller vilken vård det nu gäller. Det finns ingen annan patientgrupp som skulle behandlas som missbrukarna behandlas. 

Missbrukarna har inget värde. 

Behandlingen av missbrukare och deras anhöriga talar sitt tydliga språk. Visst, de som fått hjälp har fått hjälp och de anhöriga som bara har gott att säga om soc, eller andra instanser på vägen... kul för er, men det är inte det jag pratar om nu. Det är ingen idé att prata om den lilla gruppen som det gått bra för. 

Jag pratar om det som har gått åt helvete. 

Föreställ er att en patient med återkommande hjärtproblem, kärlkramp, kanske infarkter, blir gång på gång inkörd till akuten för sina smärtor men efter nån dag eller kanske bara några timmar när symptomen möjligen avtagit så körs han ut på grund av platsbrist. Och så görs det inte nån uppföljning. Ingen ballongsprängning, ingen operation ingenting. Hem med dig. 

En person med psykiska problem och som självmedicinerat på sig ett missbruk, den personen faller mellan paragrafer, stolar bord och hela möblemang. Den personen faller i sin familjs för länge sedan uttröttade armar. 

Vad är ett rop på hjälp?

Är det att skära sig i handlederna eller skriva det på en lapp? Är det att vägra ingå i motivationsgrupperna eller att finta bort både soc, psyk och alla andra amatörer?

Eller är det att gång på gång på gång häva i sig allt som kommer i ens väg för att man inte orkar längre och för att man inte orkar be om hjälp. 

Men man ropar på hjälp så högt man kan, i tystnaden och ångorna av alkoholen, i töcknet av substanser. 

Familjen "hör" dessa rop och ropar vidare. Slår larm, anmäler, ringer ambulans, ber, frågar, vad kan vi göra, vad finns det för resurser, vad vad??Det händer ingenting. På flera år. Det går bara runt och det blir bara sämre. 

Var finns resurserna att hjälpa?

Var läggs pengarna? Ska inte alla ha lika värde? 

I dagens Sverige så talar regeringen om för mig att jag har inget värde för dem. Såna som mig "ska vi inte ha" nämligen sjuka och arbetslösa. 

"Vi ska inte ha" missbrukare heller. 

Vi ska cyniskt stå och vänta på att alla oönskade utrotar sig själva därför att du är ingenting att lägga några resurser på. 

Varför skulle det annars se ut så här?

Det drabbar inte bara missbrukaren/narkomanen/den psykiskt sjuke - det drabbar alla anhöriga. Kanske 5 - 6 personer eller mer blir icke arbetsföra, slutkörda, trasiga. 

Du är ingenting värd. 

Ingenting.