Kriget är slut och ett julrim

Gud, Satan eller mitt emellan
jag har fastnat i vardagsfällan
Hjälp mig ur
min känslobur
glad och lycklig är jag sällan

Jävulen, Jesus... Jan Guillo
till vem jag nu ska ge min tro
Den som ändå är överallt
värmer mig när det är kallt
ger mig i stormen en gnutta ro

Min låga börjar falna
allt är hemskt och folk är galna
fattig jämt
allt ett skämt
hopp och drömmar söndermalna

*

Ja skitsamma för vardagsrim. Jag har läst Morgan Allings självbiografi "Kriget är slut". 

Mycket bra bok. Morgans minnen är detaljerade och skildrar tiden med otäck skärpa. Miljön blir trovärdig, nog för att den är trovärdig nog ändå, men till och med en räka som jag känner igen mig och kan se allt framför mig. 

Tempo och EPA, Domus och manchesterkläder och polotröjor. Askkoppar och ölburkar. Och bilar. 

Han beskriver hur han försöker klara sig i en värld av missbruk och slagsmål, rotlöshet och otrygghet. Han tar han om sin lillebror och tar ansvar för andras känslor. "Vill inte göra dem besvikna" "vill inte göra dem ledsna". Han beskriver hur han som ett barn till missbrukare blir specialist på att läsa av folk och stämningar och lära sig passa in för att undkomma så lindrigt som möjligt. 

Han kommer inte undan lindrigt, men han klarar sig, överlever och tar revansch. 

Det här var en bladvändare som det heter. För mig blir det en översikt och en bekräftelse på alla de känslor och händelser som etsat sig fast och sådant som också tryckts undan. 

När han beskriver sitt barnajag öppnas ett hål inom mig. För en sekund. Det känns som att där finns oändligt mycket sorg för blotta förnimmelsen av minneshålet tårar mina ögon och knyter mitt inre. Jag öppnar det inte mer för nu.