Vi grisar (syskon) tillbringade mycket tid där, särskilt på somrarna. Det vankades alltid nåt gott, som grönsakssoppa med sirapslimpa, kotlett med gräslökspotatismos, choklad och macka... ja eller fika då. Strassburgare, bullar och så hemgjord hallonsaft.
Voj voj.
Jag var inte den som gjorde hyss. Jag tyckte inte om att gå bakom ryggen eller ljuga. Jag hade och har nån sån där medfödd rättskänsla och var alltid noga med sanningen och rättvisan.
Men eftersom även solen har sina fläckar så var det väl inte utan att man blev meddragen ibland på galenskaper.
En grabb i samma ålder som jag var där en gång, vid sommarstugan. Han kläckte den briljanta idén att vi skulle låsa in oss på dass och slänga ner precis allt som fanns därinne i de tre dasshålen.
Jag behöver ju inte säga vad som fanns där nere. Det jobbiga var att inte bara skulle jag göra otyg, jag skulle också fördärva min fristad, mitt rum av absolut trevnad och läsning, mitt ställe för tillflykt och ensamhet.
Dass och toaletter har alltid betytt en hel del för mig. Och för George Costanza.
Jaha, så vi skred till verket. Jag var inte särskilt aktiv. Det var ju några toarullar som skulle ner, en savettlåda, nån tidning, faktiskt en toasits och som pricken över i - men då tyckte jag att det gick för långt så jag gick ut - FOTBÄNKEN!
Illdådet uppdagades rätt omgående och när mormors gubbe, som aldrig blev arg, ändå fick masa sig ner bland feces och nässlor för att prångla upp nedslängda items så lade han på sin allra bistraste min. Och den var JÄVLIGT bister.
Munnen blev så bred att man hade kunnat få in ett metspö på tvären.
Ungefär den min han hade när han fick lov att göra sånt som han absolut inte ville, som att dammsuga husvagnen eller klippa gräset.
Jag kände mig jävligt illa till mods och eländig över att ha besudlat min annars pålitliga person med ett sånt otyg.
Men nu är det sagt så nu lägger jag det här bakom mig.
Tror jag.
