I somras sökte jag en tid, i fredags fick jag en, det andra landstinget från det jag blev skickad har inte hört av sig fast de bedyrade att de skulle. De släppte mig med avsmak som en soppåse med gamla räkskal helt utan skyddsnät.
Den här kvinnan lyssnade. Hon förstod. Hon tänkte inte pracka på mig mediciner utan förklarade bara för mig hur den hon hade i åtanke fungerade. Hon var rapp, smart och ställde relevanta frågor.
Efter en mycket kortfattad resumé av mitt liv och mina turer i vården konstaterade hon att det var inte konstigt om jag var trött på "psykiatrin." Och trött på att prova ut en massa ickefungerande mediciner. Sant, men samtidigt behöver jag hjälp för hur jag mår.
Det går inte efter alla dessa år att "göra saker ändå" med sin ångest som en liten dryg kompis i bakfickan. Jag beskrev för henne de olika sorters ångest som jag har. Vardagsångesten, den jag vaknar med, skakandes, som gör att jag inte tål nånting annat än tystnad, levande ljus och en bekant bok som Sagan om ringen, Spökhistorier eller Ozzys självbiografi på morgonen. För att ge några exempel.
Den andra ångesten som gör att jag har svårt att åka hemifrån, t ex på kurs, sova borta, gå i skola, befinna mig på platser under utsatt tid, krav på närvaro, rädsla för att bli sjuk borta... den ångesten är ett gissel när man vill göra en massa saker. Jobba till exempel. Eller förkovra sig på kurser professional. Flera veckor innan så är jag helt förvirrad och skärrad, när jag sen vaknar den dagen det ska ske så mår jag illa och är förlamad. Kommer jag iväg och blir kvar så slår snart en fruktansvärd panik till som att jag måste hem som om det brann i både mig och huset därhemma.
Sen har vi den här skiten som väcker mig om nätterna. Det som är som en demon av ångest som landar på min mage och kör in klorna och vrider om. Skallen förvrängs och tankarna går inte att styra. Kroppens hela system går på och reagerar med allt den kan. Spy, diarre´, skaka, svettas, bultande hjärta, arytmier, hyperventilation, yrsel och blackouter...
Det här har jag tjatat om förut men det kan alltid upprepas. Åtminstone för min egen skull så jag får en överblick. Den ångesten rår nästan ingenting på och den sitter i i dygn.
Efter en sådan omgång kan jag hamna i nåt slags kroniskt ångesttillstånd. En fjärde variant alltså. Jag är bredvid mig själv, skakig, ömklig, klen, gråtfärdig, svag. Det är svårt att bryta och svårt att komma ur.
På det så har vi mitt allmänna stämningsläge. Sinnesstämning professional för jämnan som ligger nånstans mellan botten som är självmord/livsleda och mitten som är "hanka sig fram trots allt men ogärna". Ovan det mittsträcket finns nåt som kallas energi, glädje, tillfredsställelse, lycka eventuellt, eufori ibland.
Jag har känt det EN gång under ungefär ett halvår. När jag och Pluto träffades fungerade jag. Jag var glad, pigg, hade inte ont, jag klarade av allting och var så glad av att ha kommit "tillbaka" till livet. Men sen sjönk väl nivåerna i skallen igen.
Psykiatriläkaren sa att det vittnade om ett mycket starkt psyke att trots dessa problem ändå leva sitt liv och "fixa sin vardag". "De flesta jag ser med sådana här problem går inte ur sängen" sa hon.
Hon undrade om jag var redo för psykologsamtal, behandling eller om jag hade lackat ur för mycket. Ja... jag vet inte. Jag vill gärna ägna mig åt alternativa behandlingar som healing, hypnos, massage, Vedic Art, ridning, ligga i bubbelbad... Jag tycker att jag har gått igenom det mesta som finns till buds inom psykiatrin. Men å andra sidan så har jag kanske inte mött DEN psykologen som bryter igenom.
Men hon var bra och jag blev väldigt bra bemött för första gången på åratal. "Vad har du för förväntningar på oss?" "Vad vill du ska hända när du kommer till oss?" Frågor man inte är beredd på att få och sannerligen inte van att få.
Klockan är 00.40. Jag är rädd för natten. Min sambo sover sedan timmar tillbaka. Jag är rädd. Jag kan inte sova och om jag somnar så flyger jag upp.
Läkaren sa att min ångestnivå är så hög även mellan attackerna så ångesten föder mera ångest. Det blir ingen sömn, dålig sömn, halvvaka med mardrömmar...
Jag vill slappna av, bli befriad, ta djupa andetag, känna lugn och trygghet. I mig själv. Det måste bli så om jag ska orka med det här livet. Det ska inte bara vara en plåga. Det låter förmätet, jag borde vara glad för det jag har, familj, min sambo, djuren, och för det jag inte har, cancer, sjukdomar, vanställt ansikte och andra hemskheter.
Men det hjälper inte när jag jagas av jävulen om natten och ödets korpar om dagen. Det hjälper inte.
