Rakbladet följde den mest synliga ådern i armvecket. Först löst men med
ett lätt tryck om bladet så släpptes ångesten ut och rann efter hans armar och
ned på badkarets vita emalj. Han fick akta sig för att inte skära för mycket.
Vetskapen om att han, om han skar för djupt, kunde domna bort och dö var den möjlighet som alltid
fanns där. Det var den spänning och den fara som fyllde hela hans inre med
allvar. Ett allvar som trängde bort all världslig fasa.
Blodet var varmt när det smekte hans underarm och letade sig vidare utefter
hans fingrar. Han blundade hårt flera gånger när tårarna vällde upp i hans ögon
när ångesten släppte taget lite i sänder. Det var som en ohygglig börda, en
rustning av bly som skars loss från hans bröst och för varje bit som föll av så
andades han lite lättare och befrielsens tårar rann nedför hans kinder. Han
kramade bladet med högra handens tumme och pekfinger och ännu en befrielsens
rännil fick framträda under eggen. Badkaret var alldeles rött. Kontrasterna var
som hans tankar och känslor. Liv och död som blandades i det sakta porlande
vattnet. Han slöt ögonen igen och kände sig helt slut. Han var yr i huvudet.
Hur skulle han orka?
Bilen svängde in på garageuppfarten och hans mage knöt sig till en näve
av järn. Bildörrar slog igen. Han räknade. En smäll, hans yngsta dotter, två,
hans fru sen tystnad, avlägsna irriterade röster och han anade redan oråd. Tre,
hans frus äldsta dotter. Så då var hon med hem i alla fall. Han lutade sig mot
köksbänken och drog efter andan. Lutade huvudet mot skåpluckan och svor eder
inom sig som var svarta som kokande beck. Förbannat. Inte nu Inte idag. Inte
den här helgen.
Innan de nått ytterdörren hade han ändå tagit sig samman. Han satte sig
framför tv:n och slog på den i samma ögonblick som hallen exploderade. Yngsta
dottern på fjorton passerade honom utan större intresse. ”Hej Lina” sa han
ansträngt. ”Hej” svarade hon när hon redan försvunnit in på toaletten. Hans fru
Anna-Karin satte in huvudet genom dörröppningen och tittade på TV:n. Han såg
skuldmedvetet på henne när hon spände blicken i hans: ”Frisörakuten?!” Allvarligt?
Sen försvann hon igen och han hade kunnat bryta sönder fjärkontrollen. Av alla
jävla program.
Han hörde hur hon bökade i köket med hämtmatskartongerna och han reste
sig motvilligt. Han var inte ett dugg hungrig. Tanken på mat var lika avlägsen
som personerna som just kommit in i hans hus. Han plockade fram bestick under
tystnad. ”Det blev kinamat” sa Anna-Karin jäktat. Hennes ton avslöjade allt. En
enda droppe och hon skulle få ett utbrott. ”Det blir bra” svarade han. ”Angelika!
Kom hit och ät nu för fan innan det blir kallt! Hennes röst skar genom märg och
ben. Som han hatade hennes röst. ”LINA!” Rösten igen. Han stod inte ut. Han var
på väg att göra en ogillande åtbörd men hejdade sig. Han orkade inte ta det
också.
Tonåringarna kom in i köket som om de blivit straffkommenderade till ett
stenbrott. Angelika som han inte ens sett sen de kom hem tittade inte ens upp
utan satte sig bara vid bordet med en ledlöshet man kan skåda hos trasdockor.
Han tänkte för sig själv att det måste göra ont att sätta sig så där hårt, gå
med huvudet sänkt jämt och alltid ha håret i ögonen. Vad smal hon var. Mycket
smalare än sist hon var hos dem. ”Jag åt ju i skolan.” Det var ett tafatt
försök och Anna-Karin svarade inte utan smällde ned en kartong med nudlar,
wokgrönsaker och friterade… nånting framför henne. ”Mamma det är blod i
badkaret.” Lina hade redan börjat äta och såg på sina föräldrar med uppfodrande
blick medan hon tuggade. Det isade till i honom. Han tittade försiktigt på sin
fru. Hon var fullständigt koncentrerad på att få upp mat ur sin kartong. ”Pappa…”
Lina vände sig till honom. ”Strunta i det nu, ät nu.” Han petade till på hennes
matlåda. ”Jag kollar det sen.” Angelika petade med nudlarna. Hon stoppade en i
munnen och tuggade på den i en evighet. ”Det smakar fan av det här” klagade
hon. Anna-Karin stannade upp och satte händerna i bordskanten som att hon var
redo att välta det. Med blicken fastnitad i dotterns teg hon med tänderna
ihopbitna så käkarna vitnade. Lina tittade på sin pappa och han tittade på sin
fru. Angelika började äta igen och alla släppte taget. En svindlande sekund.
Kvällen kom. Han välkomnade mörkret som man välkomnar en länge saknad
vän. Han gick mellan rummen medan han hörde hur Anna-Karin gång på gång skramlade
i barskåpet och bytte kanal på tv:n. Det hade varit blod i badkaret. Vilket
misstag. Runt avloppet och upp på ena kanten fanns rödrosa strimmor. När han
tvättat bort det stod Lina bakom honom medan hon fipplade med sin nya telefon. ”Varför
är det blod för?” frågade hon med blicken fastspänd i telefonen. ”Det är inte
blod, det är rostskydd” svarade han resignerat och gned och gned. ”Jag har…” började
han men hon var redan försvunnen. Ungar. Så intressant var det. Hon var så olik
honom. Hur kunde hon vara så olik honom? Ljus, nästan rödlätt, blå ögon. Han
var mörk, ögonen var djupblå, Anna-Karin var mörk. Hur kunde Lina…? han orkade
inte tänka tanken till slut. Blodet var borta. Den vänstra ärmen på tröjan var
blöt eftersom han bara kunnat dra upp den högra. Nu fick han smyga in i
sovrummet och byta. Det hade blödit igenom tejpen och ut på tröjan också. Han
bytte snabbt och kastade den andra tröjan i soporna och gick ut med påsen. Det
var en ljum vind ute. Han betraktade huset utifrån och fick en stark impuls av
att bara gå sin väg. Lämna alltihop. Bara gå. En svindlande känsla av befrielse
kom över honom. Han var svag. Dåligt med mat, tappad på blod. Svag. Men tänk om
han bara skulle sin väg?
Anna-Karin lyfte på täcket när han kom in i sovrummet. Hon var mosig i
ansiktet. Hon var naken. Hon var full. Han försökte att inte se på henne. Hon
skulle snart somna i alla fall. ”Varför vill du aldrig?” väste hon anklagande. Han
klädde av sig och lade sig så långt han kunde ut mot kanten. I mörkret skulle
hon inte se tejpremsorna på hans arm. ”Odugliga karljävel” väste hon från sin
sida. Han väntade. Teg. Väntade. Snart skulle hon somna. Han väntade. ”Tror du
inte jag vet vad du gör?” sa hon plötsligt och det högg till i hjärtat på
honom. Nu kramade skräcken hans strupe så han inte fick fram ett ljud. Han
stirrade med vidöppna ögon ut i rummet. Vågade knappt andas. Han väntade i en
oändlighet. Tigande. Vad visste hon? VISSTE hon? Hennes andhämtning blev tung. Ibland slutade hon andas
helt i flera sekunder. Han stirrade fortfarande ut i rummet och kramade kudden
med vitnande knogar. Kröp ihop med knäna upp mot magen och för första gången på
länge kom gråten som en vildsläppt flod ur hans inre. Förtvivlan kramade om
hans hela själ och vred den varv på varv när han kved av gråt i kudden. Han
greppade med värkande armar om sitt våta täcke och skakade av en alldeles för länge
återhållen sorg. I den våta kudden vilade han hulkande sitt trötta ansikte och när han
blundade såg han vackra blomsterängar som badade i solsken. Han knep ihop
ögonen och grät sig till söms.
Hon var redan uppe när han vaknade. Som en gammal invand reflex drog han
in vänsterarmen under täcket men den var redan gömd. Några tejpremsor hade
lossnat under natten. Han klev upp och gick in på toaletten. I badrumsspegeln
såg han en annan mans ögon. Svullna, rödsprängda. Han hörde Anna-Karin skrika
åt Angelika att kliva upp. Han hörde Angelikas svordomar till svar och smällar
och dunk som avslöjade utgången av deras morgondiskussion. Han stängde dörren,
satte sig på huk och tog fram sin lilla necessär ur skåpet under handfatet. I
en liten ask låg de, hans väg ut. Hans lättnad. Hans port till himmelriket. Han
tog en, tog av skyddspapperet och stoppade den i fickan på morgonrocken. Lina
satt vid köksbordet och såg i sin telefon. Angelika snubblade in genom dörren
till köket samtidigt som han. Anna-Karin satt med en kopp kaffe och såg ut som
dragen genom en mangel. ”Det är jag som borde se ut så där” tänkte han. ”Det
kanske jag gör också”
”Markus har gjort slut på facebook” utbrast Lina. Hon visade telefonen. ”Titta!
SINGEL!” Hon höll i telefonen som om det var hennes kärestas hand. ”Det blir
ingen dator och nät för dig den här helgen!” sa Anna-Karin hårt. Angelika
spärrade upp ögonen och Lina glömde för en sekund sin kärestas hand. ”VA!?” ”Du
vet varför.” Anna-Karins ögon var kallare än is. Hon hade kunnat mörda med de
där ögonen. Angelika skrek rakt ut. Han reste sig som för att hämta kaffe men
när han stod där med ryggen mot kriget så brast allting. Det var som skärvor av
glas inuti som gick i tusen bitar. Hörseln försvann, det pep i öronen. Han
lirkade fram rakbladet och skar och skar. Det blev varmt och klibbbigt. Han
satte sig vid bordet med en duns och tittade på dem. Såg munnarna röra sig och
ögonen flacka. Händer viftade och grejer flög. Det var som en dimma som
tjocknade mer och mer. Färgerna förändrades, han brydde sig inte. Ingenting
gjorde längre ont i hans själ. Han lutade sig tillbaka mot ryggstödet, log lite
grand och lät tårarna komma. Nu såg han att alla tittade på honom. Anna-Karins
mun rörde sig och hennes blick var varm som den choklad han fick när som liten varit
ute och åkt pulka. Han kanske sa någonting. Han ville säga något slags farväl. Men
han gled bort. Han bara gled bort.
