Spökmånaden är inledd

Det är med stor glädje jag konstaterar att jag är med i novellsamlingen "Nattmaror" som kommer ut nu. Det är spökhistorier på gammaldags vis, så som jag vill ha dem. Jag tycker inte att det är otäckt med zombies, vampyrer eller annat krimskrams. Jag gillar den gamla stilen på en spökhistoria. 

Boken finns nu att köpa direkt från förlaget LILmedia, 

från mig om ni vill eller från Bokus - se länken. 

Bokus.com

När jag var liten gris så lånade jag alla skräckböcker jag kunde komma över på biblioteket. Edgar Allan Poe var och är förstås favoriten. Jag satt i soffhörnet innan alla kom hem, åt äggrulle och läste skräck. Det var min återhämtning professional. 

Men det finns andra suveräner i genren. Charles Dickens "Banvakten" till exempel. Har ni läst den? En man är ute och går och kommer fram till en ravin. Nere på botten av ravinen går ett järnvägsspår in i en kolsvart tunnel. Det arbetar en banvakt därnere och mannen går ner och pratar med honom några kvällar i rad tills något fasansfullt händer. Det är en mycket sällsam historia, Den ger inte svar på allt och man får själv fylla i och fundera hur det kan ligga till. Det gillar jag. 

Jag har alltid återvänt till spökhistorierna. När jag är nervös eller ångetsfylld vilket är fallet väldigt ofta så sätter jag mig och skriver en spökberättelse. Eller också läser jag en. Just nu går jag igenom "Spökhistorier i mästarklass" en antologi av Sven Christer Swahn. 

Den berättelse jag alltid fastnar i är "Vij" av Nikolaj Gogol. Det är en gammal Ukrainsk folksaga som han skrivit ned. Den handlar om kosacken och studenten Khoma från Kiev som måste läsa böner över ett lik tre nätter i rad. Hon ligger i en kista i byns gamla kyrka. Khoma misstänker att liket är identisk med den häxa han hetsat ihjäl tidigare i veckan och att hon kommer att hämnas på honom. Och mycket riktigt när han sitter där och läser så reser hon sig ur kistan...

Jag tror det är bra att kliva in i sådana här världar. Allt som får en att byta perspektiv en stund är bra. I alla fall för en orosskalle som jag. Om jag får vara med Khoma i den mörka kyrkan där ett grönfläckigt lik vandrar runt och väser så kan jag komma ur min egen ångest ett tag. Hjärnan får en välbehövlig paus. 

Det är en poäng i det. En hjärna och kropp som så gott som ständigt utsätts för ångest, oro och nervositet har systemen påslagna för jämnan vilket underlättar för ytterligare ångest. Man måste bryta cirkeln. Hjärnan måste få en paus. Tid för att sjunka ned från ångesttaket. 

Och så är det så mysigt med spökerier.