Jag har sjunkit som en sten. När jag har folk omkring mig vilket turligt nog inte är så ofta så får jag ta sats och anstränga mig för att prata.
När jag blir ensam så förvandlas mitt ansikte till sten. Jag känner hur jag hamnar i sådana där tillstånd när man bara stirrar tomt framför sig och känner hopplöshetens och sorgens klump växa inombords. Jag vet inte var jag ska göra av mig själv.
Jag sitter inte vid köksbordet, håller mig om kinderna och har "måttlig ångest" (Kjöller). Jag går ut, jag ryktar en häst, rider, mockar, slår i stolp eller nåt annat som gör kroppen lite mer slut och hjärnan distraherad.
Men det fungerar inte. Jag genomskådar mig. Visst är det gosigt att lukta på en stor stark häst men att göra det med kraftlöshetens och ledsamhetens ok över sig är inte kul. Det är övermäktigt. Jag vill bara bli räddad. Uppfiskad med en håv som Kalle Anka när han hamnat i dricka't, spottar ut vatten och säger; "SPLUTT!"
"Är du nån gång glad?" frågar läkaren och ser på mig med en uppriktigt positiv uppsyn. Jag slår ner blicken och skäms. Varför ska jag skämmas? Men jag gör det, jag skäms. Och skrattar som brukligt när jag av gammal vana tar på mig mitt sociala clownfejs.
"Nej... jag är sällan glad" svarar jag ärligt. "Jag pendlar mellan livsleda och att jag tycker att livet ändå är ganska drägligt. Men jag är sällan glad."
Orden blir hängande i läkarrummets kliniska atmosfär och jag hör själv hur sorgset de klingar. Om nu sorgsna ord kan klinga? Klinga som vaggande kyrkklockor i ett mörkt torn en dimmig allhelgonaafton-afton möjligen. Klinga som ett dödens förebud. De klockor som ringer in ditt liv.
Känslan har följt mig som en skugga, en vålnad från den där dagen för två veckor sedan. Läkarens ord om att folk som mår som jag beskriver brukar inte gå ur sängen. Det är inget alternativ för mig. Jag gör ändå, måste orka, måste göra. Orka fast man inte orkar. Det kan ju kännas bättre efteråt. Jag klättrar över murar, väggar och berg av ångest och nervositet för att få känna ögonblicket av tillfredsställelse när de är forcerade. Känna lugnet av när jag kan ta ett andetag som går djupare än toppen av halsen.
Blunda och släppa taget om mina krampande muskler - bara för en svindlande stund innan verkligheten tar vid.
Öppna ögonen, och kanske är de lite röda och blanka, men de ser klart. För de måste se verkligheten i vitögat. Måste.
