Hon stod vid spisen och rörde frenetiskt i moskastrullen. Armarna var
trötta men stack ändå av nervositet. Fingrarna lydde henne inte. Det var som om
de levde ett eget liv. Hon tappade skedar, drog ned saker i golvet, sprätte
mos, smör och grädde överallt. Hon drog ett djupt andetag men luften fastnade
smärtsamt någonstans nedanför halsgropen. Ett glas vin stod på bänken bredvid
spisen. Hon hade inte rört det innan men nu tog hon en liten klunk. Hon svalde
fel, som alltid när hon var nervös och började hosta så det brände av vin i
halsen. Lite muskot skulle rivas i moset och med möda lyckades hon få i en
äggula utan att få ned en massa skal också. Hon smakade av och det var bra. Det
måste vara bra. Visst var det bra? Fattades det salt? Nej det var bra. Det
måste vara bra.
Hon tittade på klockan och hon hade ungefär en kvart på sig. Med darriga
ben satte hon sig på trappstolen vid spisfläkten och tände en cigarett och
ställde vinglaset bredvid sig. Hon vred på stereon som stod på en bänk i köket.
Först tystnad och så började musiken. Tonerna fick hennes inre att rasa som en
lavin av sorg. Det var en sådan fundamental smärta som gjorde att hon
svindlade. Hon såg ut genom fönstret och ögonen tårades men ingen gråt kom
fram. Det stockade sig halsen och snörde åt den än mer, den som redan kämpade
för att andas. Tonerna spelade på hennes innersta strängar, hennes djupaste
själsliga strängar, det som var hon och det som ingen kom åt. Han försökte och
ibland lyckades han trasa sönder hennes inre så det smärtade i huden, i hjärnan
och i själen. Men ända in kom han aldrig, aldrig till hennes djupaste kärna av
det som var HON.
Det var som om musiken öppnade något inom henne, talade till henne. ”Det
här är inte du” sade rösten. ”Vad gör du här?” ”Du behöver inte vara här?”
Hon tog en klunk vin och drog ett halsbloss medan hon betraktade de
vackra guldgula höstlöven som singlade till marken där utanför. Ute i friheten.
Hon såg solnedgångens brinnande himmel bakom roströda träd och förnam en
verklighet så långt ifrån sin egen. Hon svalde och svalde bort klumpen av sorg.
Stinget av längtan och känslan av att vilja men inte våga. Så frustrerad, så
ledsen så arg så svag. Hon fimpade, tittade till köttet, kollade dukningen,
kollade sig själv i spegeln. Klanderfritt, perfekt. Hur kan man orka göra allt
så perfekt jämt. Hon fick gliringar för det alltid. ”Vad gör det om du väger lite
mer?” ”Måste alla kläder vara helt rätt?” ”Men skit i om du har sminkat dig
eller inte.” Men hon kunde inte strunta i det. Om hon inte var perfekt, om inte
kläderna, maten, sminket, håret, allting var perfekt så kom ångestens
fruktansvärda järnklo och grep tag runt hennes hjärta. Och inte bara den. Han,
han påpekade det direkt. ”Du får inte väga mer än du gör nu…” och så en tystnad
som att hon helst skulle väga lite mindre. Men till och med han avhöll sig från
att säga det. Åtminstone i nyktert tillstånd.
Nära nu, mera vin men inte så hon blev blank på ögonen, en till
cigarett, gå på toaletten, tillbaka till spisen och så kom han… hon hörde
stegen i trappan och så det ljud som skar i henne som knivar; klirret från systemkassarna.
Kallsvetten stack som en rännil utefter ryggen när han öppnade dörren. Det
klirrade i kassarna och ölburkarna slog mot varandra. Hon tittade till på honom
från spisen sådär händelsevis men i själva verket var det en ögonblicks analys,
en avläsning som talade om för henne precis vad hon skulle våga säga och hur,
hur hon skulle bete sig och vad som skulle komma att hända.
Han såg bekymrad ut. Besvärad. Ett lågt hej fick han ur sig medan han
tog av sig skorna och började lassa in öl och sprit och groggvirke i kylen.
”Fan det hinner inte bli kallt!” Inte en beröring, ingen kyss på kinden, inget;
”vad gott det luktar och vad fin du är”. Men hon reflekterade inte över det
längre. Väntade det sig inte. Och hon ville inte att han skulle ta i henne.
Han hällde upp en öl och satte sig vid bordet och rökte. Hon blev ännu
mer nervös. Magen knöt sig. Hon kände sig iakttagen och granskad. ”Stäng av den
där skiten.” sa han och hon knäppte genast av stereon. Vad skulle hon lyssna på
nu? Hans förbannade sväljande? Han suckande och hostande?
Hon dukade fram och de åt. Det griljerade mostopparna och den fina
biffen mosade han ihop till en mölja. Gurkan, tomaten och salladsbladet vräkte
han demonstrativt åt sidan med kniven så det nästan åkte av tallriken. Maten
var uppäten på någon minut, hon petade i sin.
Han tände en cigarett igen och hon märkte att han var irriterad. Och så
kom det; ”Jag ska ut ikväll”. Hon kände en kall klump fara igenom kroppen men
hon rörde inte en min. Hon bara tittade på honom. ”Sluta stirra på mig!” skrek
han och kastade tändaren rakt i ansiktet på henne. Hon blev inte förskräckt,
inte chockad. Det var väntat. Hon sa ingenting utan bara gned sig i pannan där
tändaren träffat henne. Han gick till kylskåpet och hällde upp en grogg och försvann
ut i hallen och vidare in på toaletten. Hon satt kvar på stolen i köket stum
och blank. Klumpen i halsen klämde igen men ingen gråt. Man kan inte gråta
hundra gånger om dagen. Hon satte på stereon igen och samma känsla kom över
henne. Den var så otroligt djup och stark. ”Vad gör du här?” ”Du behöver inte
vara här.”
Hon började duka av och nervositeten gjorde hennes ben och armar svaga. Plötsligt
dök han upp i dörröppningen. ”Varför har du sminkat dig då?” Nu fanns ingen tid
att tänka och inget svar skulle kunna rädda henne. En spark träffade henne på
benen och en till längre upp mot magen. Det gjorde så ont att hon måste böja
sig fram och gnida sig på låret. Han slet tag i hennes hår och nacken rycktes
otäckt i onaturliga vinklar. ”Tror du att du är snygg?!” flåsade han och
kastade ner henne mot golvet så hon slog i ryggen mot luckorna in till soporna.
Hon kravlade baklänges, för varje meter fick hon en smäll över huvudet med
antingen handflatan eller knytnäven. Nu vällde rädslan och förtvivlan upp inom
henne och orden kom av sig själva; ”Sluta, snälla, sluta!” Han lämnade henne liggande
framför toalettdörren och gav henne en sista spark som avslutning. Och så
började han dricka på allvar. Han satt framför TV:n och drack grogg efter grogg.
Hon vandrade runt i rummen som ett spöke. Det var hans lägenhet. Här och där
hade hon några små pinaler. Lite kläder, en väska med alla sina grejer, lite
saker i badrummet men inga möbler och inget personligt. ”Fyra år” tänkte hon, ”fyra år…” Det ringde på
dörren. Det var hans kompis. ”Ska du inte med ut?” frågade han med glansig
blick. ”Nej” log hon. Från TV:n hördes ljudet av när han reste sig upp och sen
försvann han ut med nån slags berusad gråtmild försoningsgest. Hon log och
vinkade. Hon vågade inte låsa dörren utan lyssnade bara efter deras steg och
prat när de försvann ut ur huset. Hon smög till fönstret på andra sidan och såg
dem raggla ned mot sta’n.
Det kröp i henne. Det jagade över hennes kropp och fingrarna arbetade
febrilt. Hon såg inte ens upp utan samlade ihop sina kläder, sina saker och
vräkte ned dem i sin väska. Ett beslut och en känsla som grott så länge hade plötsligt
slagit ut som en maskros i asfalten. Det skulle aldrig gå att ändra tillbaka.
Hon lät allting vara, alla lampor på, dörren olåst… och så gick hon ut och
stängde dörren. För varje steg nedför trappan fylldes hon av en skräckblandad
lättnad. Hennes beslut, HENNES beslut. Hon såg sig oroligt om utanför porten,
väskan var tung men hon tog ett steg och ett till och ett till. När hon nådde
busstationen så stod bussen redan där och väntade. Hon steg på och försökte
göra sig så osynlig det bara gick. Minuterna innan dörren stängdes kändes som
en plåga av tid. Men så slog dörren igen och bussen började åka. Den sista
bussen för kvällen. Den sista. Och hon åkte med den.
