Jag visste inte det här men just idag så pratade pappa och jag om Edgar Allan Poe när vi fixade stallet. Jag berättade om den där kajan som för en vecka sedan uppenbarade sig där för mig. Den satt liksom Poe's korp uppflugen på en stolpe vilket föranledde en liten egenhändigt snickrad "Kajan" på en vers på fejjan den kvällen:
Där satt han som ett förebud, svart och stilla som en Gud
utan att med ens ett ljud, ej korp men kaja i mitt kvarter.
Vad betyder detta tecken, regnet stumt på fönsterblecken,
forsar ned i dikesbäcken, medan på kajan stint jag ser.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ och fler.
Kajan suckade; jag ber.
Vi pratade om hur dåligt han måste ha mått, Edgar Allan Poe alltså, ja kajan med för den delen som hade en hängande vinge. Hur som helst fick han rasker som en sista måltid. Kajan. Sen låg den stel och död utanför stallet några dagar senare.
Men själva Poe, han måste ha lidit hemskt av sitt psyke, sin ångest och sina bakrus. Ett delirium på 1800-talet hävde man inte så lätt. Jag kan verkligen känna med denna man. Jag kan förstå till fullo var han fick sina uppslag ifrån.
Tänk att vara så deprimerad och ångetfylld och så finns det inget annat att ta till än alkohol, opiater, absinth och annat rävgift. Och hur ska man inte må efter sådant?
