Han har jättesvårt att gå. Dels har han brutit nyckelbenet men det är ryggen som är värst. Kotkompressioner på flera ställen. Ändå har han gått hem till mig i det vädret och det säger en del om hans omdöme om sitt eget bästa. Han vill att jag ska hjälpa honom att ringa efter sjuktransport till avgiftningsavdelningen 8 mil härifrån. Det sista stället han vill till men nu är han desperat. Han känner att kramperna är på gång, att skallen och tankarna glider, att kroppen håller på att kollapsa. Jag ringer till socialtjänstens öppenvård som sitter i möte men som säger att de ska komma ut efter mötet. "Det kommer att ta några timmar. "
Jag kan inte bara ringa en sjuktransport nämligen. Han måste bedömas av läkare först innan han får komma till avgiftningen och jag har bara bil med sommardäck och kan inte åka 3 mil till akutmottagningen, vänta i timmar på en bedömning för att sedan ringa en transport.
Jag säger det här och han går upp i limningen. "Nej det går inte." Jag säger att han får gå hem till sig och vänta och att det kommer att ta flera timmar innan någon kommer. Han går, med möda, i det hemska vädret. Det stinker i hallen efter honom. Mitt hjärta sjunker och mitt påslag och min beredskap stiger.
Jag går ned till hästarna för att se hur illa det blåser vid dem. De är blöta och kyleffekten av vind och snöblandat regn är hemsk. De står i sin utehall och äter och där har de det fint. Då kommer min sambo ned och visslar på mig. "Han är här igen." Vi går upp till huset och där är han igen. "De kommer ju aldrig. Jag håller på att gå åt." Jag gör mig beredd att ringa det nummer jag har men så rabblar han ett mobilnummer som måste sitta väl inlagrat i hjärnan. Jag ringer det numret och säger vem jag är. Hon som svarar vet direkt vad det handlar om. "Vi kommer direkt" säger hon och jag vet att det tar ändå en halvtimme minst.
På akuten blir han bedömd som svårt abstinent, i behov av avgiftning och dessutom har han lunginflammation. Öppenvårdspersonalen är med och hjälper till att ta ut antibiotika på apoteket medan de väntar på sjuktransporten som nu ska föra honom till avgiftningen.
Sen följer ett antal oroliga timmar eftersom jag inte hör någonting från någon. Är det lugnt? Är han omhändertagen?
Vädret tilltar och jag anordnar med folk så hästarna får gå in i stallet över natten. Nordanvinden och snöslasket är obarmhärtigt. Jag är sjöblöt och iskall av att bara varit ute en liten stund.
Framåt klockan nio på kvällen ringer han från sin mobil. Han är utom sig. "Jag sitter på på bussterminalen i Borlänge. De släppte tog inte in mig. Jag fick en turlista hem och busscheckar. Jag håller på att frysa ihjäl."
Jag tappar andan. Jag vet ju i vilket skicka han är och hur han är klädd. Jag vet att han inte kan gå längre sträckor. Busscheckar, turlistor... i det här vädret och med den hjärnan. Och så bryts samtalet. Hans telefon laddar ur.
Min sambo har hunnit komma hem från jobbet och jag berättar. Jag är helt ställd. Vad ska jag göra? Då ringer hon från öppenvården upp mig. Säger att hon skickat en kvinna från soc. jouren till Borlänge som ska se till att han kommer på rätt buss och så har hon ordnat med taxi från Avesta. Det är storartat men; "Men han har ju ingen nyckel". säger jag. "Han kommer ju inte in!" "Nej just ja..."
Det är nämligen bara två dagar tidigare som vi stått utanför lägenheten allihop och konstaterat just detta. "Vad gör vi?" säger hon. Jag skrattar nästan till och suckar. "Ja vad gör vi?" Varför fick han inte komma in på avgiftningen? Jag får tag i socialjourkvinnan. Berättar dilemmat. Min hjärna går på högvarv. Lösningar lösningar.
Porten är låst men inte lägenhetsdörren eftersom nyckeln är borta. Jag säger att jag ska slå en rövare och ringa upp henne om en stund. Jag frågar vilket nummer och det är 112 och så begära socialjouren. "Jag är ensam i hela Dalarna i kväll och natt så du kommer bara till mig." säger hon. Skapligt. Ensam i ett helt län.
Jag plockar ihop bröd, korv, saft... vi har inte så mycket vi heller. Någonting att äta i alla fall och så tar jag bilen med sommardäck till hyreshuset. Känner på alla dörrar men allt är låst. Jag ställer mig på en bänk och knackar på fönstret till en lägenhet där det bor en Syrisk familj. Klockan är runt halv elva eller mer. Mannen öppnar fönstret och jag tror han känner igen mig. Hans barn brukar klappa min häst ibland. Jag visar med händerna att jag inte kommer in. Barnen springer och öppnar porten. Jag tackar och slår urskuldande ut med händerna. De ler mot mig.
Så går jag till lägenheten och lägger in matvarorna samtidigt som jag ringer 112 och begär socialjouren. Jag hinner precis på kvinnan som kan säga åt honom att porten är öppnad innan han går på bussen, jag lägger en sten emellan porten så den inte kan låsas. Jag går in igen och ser hans reservtelefon på bordet. Jag provar att ringa upp mig själv från den men det är för lite pengar på kortet för att koppla samtal. Jag säkrar tre dörrar till och åker hem.
Klockan går och jag är vanvettigt nervös. Beklämd och ledsen. Uppriven. Varför fick han inte komma in på avgiftningen? Akutläkaren bedömde ju? Jag såg ju själv hur det var ställt. Jag är så otroligt ledsen och förtvivlad. Hemma sitter jag och min sambo i spänd förväntan. Jag provar att ringa på mobilen men den är död. Jag har 114 kronor på mitt bank-konto. Jag fyller på 45 kronor på båda telefonerna, både den urladdade och den som ligger på bordet i lägenheten.
Jag ringer till avgiftningen. Jag frågar vem den bedömande läkaren var som arbetat den kvällen och tagit emot och nekat vård. Vad heter han? Jag får namnet av en snorkig sköterska. Jag berättar vad som hänt och frågar om hon kan ana vad som ligger bakom beslutet även om det inte är hon som tagit det. Hon pratar som om det är hon som beslutat alltihop så då pressar jag henne lite och frågar om det är rimligt att utsätta en människa i det skicket och i den klädseln för att ensam försöka ta sig nästan ända hem. För bussen stannar ju tre mil från hans bostad.
Då säger hon att han "verkade inte abstinent och att han inte var i så dåligt skick". Jag säger att med all respekt så känner jag nog den vi pratar om lite bättre och vet vilket skick han var i. Hon hävdar att de känner honom bättre eftersom han varit där så ofta. Hon upplyser mig också att de inte bedriver någon hotellverksamhet där. Svaret hon fick av mig behöver jag inte återge här men de har ett antal anmälningar på sig as we speak.
Jag provar att ringa tre gånger på mobilen som låg på bordet. Ingen svarar. Klockan blir tjugo i tolv. Plötsligt ser min sambo en taxiliknande bil uppe på vägen. "Om du ringer upp om två minuter så svarar han nog" säger han. Jag väntar otåligt och så ringer jag - och han svarar. Han är hemma.
Jag blir lättad men det förbyts snart i oro, ilska, sorg och allting på en gång. "Jag fryser ihjäl" säger han. "Jag har gått mellan busshållsplatser...." jag hör att han har svårt att andas. Lunginflammationen. "Inte fan var taxin där" flåsar han. "Jag såg den av en slump när jag gick till öppenvården och knackade på. De vägrade släppa in mig..." Jag kan knappt tro det jag hör. Det blir tyst och jag hör hur han flåsar och stånkar. "Jag måste lägga mig. Jag har så ont i ryggen så jag stannade flera gånger och grät på väg till bussen..." Min strupe snörs samman. Vi lägger på och jag sitter förstummad med telefonen i handen. Tårarna bränner i ögon och hals.
Är det här Sverige? En sjuk människa som ändå i sin vånda söker hjälpen - och blir nekad! Jag tänker på det där med hotellverksamhet på avgiftningen. Förra gången han var där, vilket bara är några veckor sedan, så var det en arabisk grabb där med narkotikamissbruk. Han gjorde inte mycket väsen av sig men han var onekligen föremål för vårdinsats. Dagen därpå ringer det på klockan och fem av hans kompisar kommer in med sedvanliga avtändningar och abstinensbesvär efter droganvändande. De blir inskrivna för de "har inga pengar till nästa utbetalning". Personalen ifrågasätter hur de kan få vara där och ingen fattar någonting. De har inte där att göra mer än att de är utan pengar till droger. Hotellverksamhet...
Så min oro, min sorg och alla mina insatser förbyts i en fortsatt misär som jag bara kan stå och se på medan hjärtat brister.
Det här gör vi, i Sverige, med utsatta, missbrukare, fattiga, sjuka, anhöriga.
En stor grupp som dör en långsam och plågsam död.
