Jag skriver inte för att få medlidande. Jag måste bara uttrycka det jag känner för att inte sprängas. Varför ska man läsa det? Ja om inte annat för att få kännedom om att folk kan ha ett helvete inombords fast de skrattar när de står i kassan på affären eller går till brevlådan med flinet i mungipan.
Jag sover inte, jag ligger i skräckdvala. Jag är nervös som en gris. Ångestfylld så jag fruktar för mitt förstånd.
Det känns som att jag håller fast mig i en planka som flyter efter ett skepp. Skeppet är livet och plankan är det hopp och den vardag jag klamrar mig fast vid enbart av medkänsla för de mina. Det är den där ridån som sänker sig, den där svarta slöjan över allt som gör allt meningslöst och tungt.
Det är väldigt svårt att hålla modet uppe.
Jag vill bara sova fast jag inte kan.
Jag vill kura ihop mig till en liten boll och låta andra ta över.
Ont i själen sa den där dumma Kristersson som att han visste vad han pratade om. Men det är sant. Jag har ont i själen och det är förbannat svårt att komma tillrätta med det.
Livet blir jävligt svårt att leva.
Vanliga enkla saker blir till berg av ohyggliga ogenomträngliga skräckmonster.
Fy fan vad svårt. Varför ska det vara så svårt för?
