Never ending - almanacka

Nej jag tror inte alls på nåt års-skifte vid klockan tolv. Så. Nu var det ur världen. 

Nja, det fungerar kanske inte riktigt att hävda att man lever efter sin egen almanacka och att man kommer att dyka upp på arbetsförmedlingen "när björkarna får musöron", så jag får väl inordna mig. 

Men ogärna. 

Det har varit ett år mellan hopp och förtvivlan. Riktigt djup och otäck förtvivlan. Sådan där förtvivlan som väller upp ur ens inre och sätter hela existensen på ända. Sådan förtvivlan att man får hålla sig kvar i livet med vitnande knogar och bara vänta och härda ut och hoppas att det snart känns lite lite bättre så man orkar... 

Men det kom en strimma ljus ur det svartaste svarta. Men det kom inte förrän vi gjort oss beredda på att släppa taget. Först då. Som att vi var tvungna att slå i botten innan vi fick börja klättra uppåt igen. 

Det var en påminnelse om att det faktiskt kan vända även om det ser helt hopplöst ut. Det trodde jag aldrig. Men jag hoppades.

Spik i huve't och stjärnor

Foglossning i skallen på grund av ihållande hosta, huvudvärk och sen som grädde på moset - en spikjävel in i tinningen. ja det känns så i alla fall. Eller ett spett. In genom skuldran och ut genom ögat. 

Jag har tillbringat vargtimmen, morgonen och förmiddagen med att hålla i huvudet och hitta på olika åtgärder för att stå ut. Bli av med smärtan. 

Hu vale. 

Och jag som ulvat om Stjärnorna på slottet... tror ni jag kom ihåg att se det igår? Nä! Americas funniest homevideos, skallbensvärk och TV-spel, sen var den lördagskvällen all. 

Jag har sett det nu i alla fall och Claes Malmbergs dag/program blev nog som jag hade trott. Han var ocensurerad och rakt på. Mänsklig. Det var ett uppsluppet gäng det här. En bra kombination av människor på slottet. 
Om man jämför med skräckexemplet med Peter Harryson, Maud Adams, Sven-Bertil Taube och Börje Ahlstedt... herregud.

Det grämer mig att jag inte såg Peter Stormare och C:O ordentligt när de var på slottet. Magnus Härenstam, Arja Saajomaa, Jan Malmsjö och hon Hollywoodskan vad hon nu heter. 

Det kanske finns att köpa?

Gå förbi troll...

...hur jag ser ut alltså. Jag skulle kunna skrämma flugorna från en sopbil på 100 meters håll - lätt!

Mode och utseendebloggen. 

Tur Pluto sakta sedan tidernas begynnelse har härdats. Man får börja försiktigt med att sluta sminka sig, klä sig ordentligt och borsta håret. Efter nåt år är det mössa och landstingsbyxor som gäller och ett vindpinat, torrt ansikte som skulle få Kieth Richards att framstå som en baby's bottom. 

När han är Jack Sparrows pirat-pappa dessutom. 

Ikväll börjar kärnhusen på slottet. Stjärnorna menar jag. Claes Malmberg satt i morgonsoffan igår och sa en del tänkvärt. Bakom den alltmer bleknande flabbmasken tycker jag genom åren det växt fram en riktigt klok människa av herr Malmberg. 

Bland annat sa han att man inte lär känna folk genom ett TV-program (även om den nya vågen av känslo-TV vill få oss att tro det, och det där var det jag som sa) men att man kan se att vi alla är människor som bär på sorger, svårigheter och problem och att det är väl det som förenar oss. 

Det är många program nu som spelar på känslor och det är väl inget fel i det men tusan... det kan bli så uppenbart tillrättalagt som i den värsta amerikanska såpa-anda. Filmmusik professional i bakgrunden så man känner klumpen i halsen på en hundradel. 

Fast det kanske är bra, jag som tjatar så förbannat om att man ska dra spökena ur garderoben, att vi får ett utlopp nånstans. Som en klok människa sa: "Det gäller att grina åt nåt vackert när man har chansen". Och jag tror också att det gäller att grina över huvud taget när man har chansen. 

Om ett känslo-tv-program är den chansen så kör hårt. Det kan ju inte skada i alla fall. Tvärtom. 

Straffet

Om man spelar Dungeon Hunters i princip en hel dag med undantag för stallgöra't så får man betala ett pris. Eller flera. 

Det blev inte mycket gjort, handlat t ex, men å andra sidan fick jag tag i en guldpilbåge.

Och jag kan ha 33 lifepotions. Dessutom fick jag en yxa av Pluto med 200 i fire damage, 55 % stun chance och 44 i slow chance. Så nu klarar jag mig.

Straffet blir att i den feberfyllda osömn som den här natten (också) har inneburit så följer de drömmar man förtjänar. Jag sprang i Amon Hen (Sagan om ringen på slutet där Boromir blir dödad av Lurtz - Uruk Hai ledaren) och skulle skjuta orcher med pilbåge. 

Lurtz

Detta samtidigt som jag och min syster hamnade på fel tåg och hade två sekunder att slå på nödbromsen och  kliva av på en ödslig mörk perrong.

Allt jag gjorde i drömmen jämfördes med en radda av vapen i olika styrkor. Så fort jag skulle t ex kliva av tåget så måste jag se vad jag hade för svärd på hand och hur mycket dexterity och damage de hade, om de var i guld, blå, röda eller gröna. 

Eller till och med vita B-vapen.

Ni hör ju. Nu är galenskapen nära under ytan. Och jag hostar så jag har ont i skallbenet. Mer än vanligt. 

Och i natt stod rådjuren och åt av hösilagebalen i fullmånens sken. 

Det kommer efter

Trött som en gris, läskas till mods - och så kan man ändå inte sova. 

Jag har legat 2½ dm ovanför madrassen och vaknat varannan sekund. Fantastiskt härligt. Drömmar som hämtade ur David Lynch' värsta hopkok och när klockan ringde så hade jag "Tänd ett ljus" i huvudet som gick runt runt som en jukebox på repeat. 

Den låten i sig, och kläderna i videon, kan ju frambringa psykoser värda namnet. 

Innan vi åkte till Mora så hängde vi upp 500 talgbollar här. Nu har ekorrarna plockat ned de flesta. Ja di ska väl äta de med sa Långben. 

Idag måste vi handla. En prövning som heter duga. För det första ser jag så jävlig ut så jag kan inte visa mig ute. 

Det får bli en mössa över alltihop. Helst en rånarluva men det kan nog missuppfattas. Sen ska man ju som bekant äta nånting. Och det betyder laga mat. Efter stallet och handlingen så blir det en oöverstiglig uppgift. 

Som Berglin sa: "Varje dag man inte köper pizza är en seger". 

Sjunkhål

Ja nu var det länge sen man motionerade. Herregud... kroppen är inte vad den har varit. Det enda jag gör oavsett om jag är sjuk eller inte så är det stall-bodypumpet. 

Ja skit i det, nu är det snart vår.

Slukhål från det ena till det andra, Fy fan vad otäckt. Kolla HÄR

Och kolla här:

Det här är i Malmberget, ett bergrum som startat in. 

Och kolla det här i Guatemala

Fy tusan vad otäckt. Bara ordet sjunkhål är otäckt. Och för den som kan läsa mellan raderna så kan ordet sjunkhål få en betydelse av rang. 

Det har faktiskt varit skapligt en period nu men igår... ett tu tre så kan man knappt hålla ögonen torra. Gråtmild och eländig till mods. 

I natt satte skräck-krampen in och höll på att tippa riktigt åt helvete. När man sitter på toaletten i mörkret (nej jag tände inte lampan) och kallsvettas, magen knyter sig så känner man sig inte så frän. 

Jag ska samla ihop mig till vi ska åka hem idag. hem till katter, hästar och ved, stickor i fötterna, kyla osv osv. 

Äh.

I 

Ingenting är heligt

Mellandagsrean börjar numera på julafton. De kunde ju kalla den för "julrean" eftersom det är precis vad det är. 

Utan att lägga några religiösa värderingar i det men FÖRR var det ju så att juldag och annandag var helgdagar. Och vad man än tycker om det så gav det ändå legitimitet till vila. Ta det lugnt eventuellt. Varva ned. 

Nu ska man upp klockan åtta på juldagen för att göra sig lusblack på rean. Hets hets hets. 

Idag är allting tillgängligt hela tiden i princip. Vi själva är till och med tillgängliga när vi sitter på huset om man glömt lägga ifrån sig mobilen innan man kliver in i fristaden. En gång blev jag uppringd av en instans när jag satt där och jag låtsades till och med anteckna fast jag varken hade papper eller penna. 

Jag tror ekot avslöjade mig. 

Man behöver inte vänta på nånting, man kan se program i förväg eller efteråt på play eller youtube, man behöver inte vänta på reprisen eller avsätta tid för att bänka sig vid exempelvis Kalle för det kan man se ändå. 

Affärerna säljer julgrejer i oktober och sätter upp skyltar med God Jul innan Halloween. 

Äh!

Gäddfiske och snöpulning

Nu ljusnar det. Nu rullar det utför, snart är det vår, snart står man vid åkanten med fiskespöt i näven och drar gäddor. 

Eller sitter på en gren ute i strömmen medan man försöker hugga sig loss för all del. 

Jag har blivit blassé vad gäller jul, nyår och firanden av alla de slag. Det beror antagligen på att jag blivit skadad av besvikelse och elände kring sagda högtider. 

Nu ser jag mera tillvaron som en enda lång räcka av tid och så är det lite pryttel emellanåt. 

Det är ju synd egentligen för det kan vara mysigt med jul eller andra tillställningar. Men jag tror att om man har jobbiga erfarenheter ihop med högtiderna så måste man "nolla" sig innan man kan börja trivas med dem. 

Man måste nog låta några högtider passera utan att bygga upp en massa förväntningar eller dra på stort. 

Pluto och jag pratade skolminnen igår. I högstadiet hade vi bänkar i korridorerna och de blev en plattform för slagsmål, allsång, skämt och dumheter. 

På vintern tyckte nån lustigkurre att det var roligt att ta en snöklump och välla in den i nacken under tröjan på en så att snön rann ner efter ryggen och ända ner i brallorna. 

Jag hämnades genom att bära ut vederbörande i en snödriva och snöpula honom inför fullsatta fönster. 

Det gick hett till i skolan. 

Pinsamt...

...när man står i änden av kassan och ska packa i kassen, varorna kommer vällande och krossar limpan, äggen och händerna medan man febrilt försöker vara smart och ställa mjölk och läsk så de inte vickar, ja de vickar ju förstås, och samtidigt så står nån en millimeter bredvid en och flåsar och så kommer man i pack - takt. 

Det är som när man går på stan och kommer i gå-takt med nån. Lika löjligt att packa i samma takt. 

Man vill bara bli klar och fly ut fortast möjligt. 

Idag hittade jag ett körkort på golvet vid kassan och gav det till kassörskan. Social som jag är skrattade jag till och sa högt: "Ja här är det nån som har tappat sitt körkort i alla fall!" 

Kassörskan sa INTE ETT ORD utan lade bara körkortet bakom sig BAH!

Sånt tycker jag är pinsamt, for the record, intressant vetande så här dagen före jul förstår jag. 

Jag köpte saffran och gäst men jag har inte bakat ett skit, jag har ställt en ljusstake i fönstret men jag har ingen sladd som räcker dit och lamporna i staken lyser starkare än en fyrbåk så den förblir svart. 

Jag har satt hyacinter i kruka men jag har inte iddats (som det heter) plocka mossa eller satt i nån dekoration och jag har inte gjort i ordning någon adventsljusstake och nu är det ingen idé. 

Äh, det är snart vår ändå. 

Skylla sig själv - igen!

Nu börjar jag bli ordentligt aptrött på alla dess halvnakana fruntimmer på min blogg, på mailen, på youtube och alla andra möjliga webb-platser som kan ha reklam. Vad i helvete?

Halv-porno blider på tjejer med delar av boobsen framme och fillingarna nerhasandes. ÄH! Vilket löjl. 

Var klagar man? Var skickar man bomberna?

Nu mer än någonsin skulle jag vilja ha en fruktansvärd traktor. Tänk att kunna åka runt och skotta och greja, flytta på saker. Jävulen tomten... det vill jag ha. 

Annars då? Jo man var väl inte dummare än att man begav sig ut ändå bland massorna igår för att få tag i det livsnödvändigaste. 

Man hamnar naturligtvis bakom Olga och Sture som på väg in i affären går i bredd och funderar så sakteliga om de ska ha vedkubb och fågelfrö medan jag och en kö av stressat folk står och hoppar bakom dem. 

Ja, jag får skylla mig själv. Och frisk är jag inte. 

Det var ett segdraget helvete till förkylning det här. Om det kom hit några aliens så skulle vi snabbt utrota dem om vi placerade dem på den här gårn. 

Skotta skit, bära vattenhinkar och ved och så frysa konstant. Ryggen går av och förkylningen förtär dig sakta år efter år. 

De hade dött på en hundradel. 

Idag går vi under

Eller det kommande dygnet om man ska vara noga. För min del är den här dagen skitbra för nu vänder det. Nu blir det bara ljusare. 

Och bara den där fördömda nyårsaftonen har passerat så är det vår, banne mig. 

Nej gått under det har vi nog redan gjort. Se bara hur det ser ut i världen. Jag tror att det här datumet bara talar om att det kommer en ny tid nu. Efter kaos kommer eventuellt ordning. 

Får man hoppas. 

Det här är min julklapp till mig själv

I min ambition att göra en mini-jansson köpte jag häromdagen en liten burk ansjovis. Den är oöppnad. Igår stekte jag med möda kött till färdig potatisgratäng. Det är lågvattenmärke på maten nu men vafan... jag är ju sjuk. Jag orkar inte hålla på. 

Stallet är prio ett och sen segnar man ned i soffan och spelar Dungeon Hunters. 

Julstress...? Pfffff...

Fysisk smärta och psykisk

Cesar Milan är inte bara hundpratare, han är en livsfilosof. Enligt mig då. Att se hans program är som att få se en bit av den stora medvetenheten. 

Det var en grabb som hade två små hundar. Han var så otroligt rädd för att de skulle bli skadade. Han kunde aldrig ha dem lösa och när han gick med dem i koppel så blev de ibland anfallna.  

Pojken var rädd för att skada dem om han drog i kopplet för att korrigera dem. Cesar sa att den psykiska smärtan de upplevde av att ständigt vara oroliga var större än den fysiska när det drogs i kopplet. 

Det här tycker jag är en mycket mänsklig idé. 

Vi är så otroligt fokuserade på den fysiska smärtan bara för att den syns, märks och är tydligare än den osynliga psykiska smärtan. 

Den psykiska smärtan är många gånger så mycket större och mer ohanterlig. 

Jag ta mig själv som exempel (igen). När jag slog i skallen och blev inlagd så tog jag det plötsligt lugnt. Men att dra med depression och psykisk utmattning i flera år det är liksom ingen anledning att vila. 

När den psykiska smärtan blir för stor kan den lätta om man fysiskt skadar sig. Ibland kan jag uppleva en otrolig känsla av befrielse när jag är skadad på riktigt. Inte självförvållad dock utan ändå. Ångesten lättar. 

Man kan säga om ångest att det är en "rädsla som flyter omkring". Nutidens situationer aktualiserar dåtidens bortträngda trauman. 

Ett jävelskap att leva med men det borde väl ändå gå att få bukt med tycker jag. 

Om man får bukt med dåtidens trauman och dagens flytande ångest. 

Klarar vi sociala medier?

Klarar vi det, de grottmänniskor vi är?

Plötsligt har stenåldershjärnan fått instrument som är för stora. Det som förr blev möjligen ett samtalsämne för de som kände varandra vid busshållsplats eller affären, blir nu rena rama nätkrigen. 

Bilder eller kommentarer på nätet och det blir upplopp på en skola. Och som ordstävet lyder: en folkmassa blir en icke tänkande stenåldersmobb. 

Det är ett fenomen som inträder när en grupp människor går ihop. Man slutar fungera rationellt utan man blir en del av gruppen som bara styrs av en ökande aggressiv anda. 

I alla fall så tror jag faktiskt inte att vi fixar det här med internet. Knappt ens tidningar. Men på facebook till exempel så kan stämningen så snabbt bli hetsk och tonen elak. 

Det räcker med att beträda vilket forum som helst eller läsa om ett ämne som blir en så kallad tråd så haglar syrligheterna och osakligheterna tätt. Att läsa kommentarer till tidningsartiklar som publiceras på nätet är som att beskåda ett hål av kokande beck. 

Det bara väller fram. 

Men det står ju för någonting. Dilsa Demirbag-Sten sa igår en massa bra saker på Hübinette. Bland annat att hon inte tror att man kommer nånstans genom att avhumanisera och ignorera folk som inte delar ens åsikter, t ex SD:s många väljare. 

De uttrycker en oro och bla den klippta Disneyfilmen blir en projektionsyta för den oron. Man måste bemöta den och ge alternativ. Ta det på allvar och inte bara avfärda det som löjl och sen känna sig skitduktig själv. 

Jag tror det ligger en hel del i det. 

Sixten Jernberg sa igår i Jens Linds dokumentär att han inte alls gillade samhället och hur det hade utvecklats. "Samhället har blivit en katastrof. Men det kanske ska vara så", sa han, "att det måste bli en katastrof innan det vänder och det blir nåt vettigt av det!".

Jag tror det ligger mycket i det också. 

Och på fredag går vi in i en ny tid. 

Kriterier

Om man ska blir programledare i morgonsoffan så krävs vissa kriterier. 

Man ska konstant prata i mun på alla. 
Man ska alltid vilja ha sol, roligt och ingenting får vara otäckt., svårt, verkligt eller allvarligt.  
Man måste ha vunnit SM i att ställa inte bara dumma utan rent vanvettiga frågor. 
Man ska helst vara speedad och skratta hysteriskt åt allt. 
Man ska klä sig som Manne på syra. 
Man ska vara totalt okunnig om allt så minsta information kommer som en total överraskning. 

I morse satt en man och försökte prata om sin bipolära sjukdom. Han var för det mesta manisk och det slutade alltid med någon form av krasch, polishämtning till psyket eller nåt sådant. 

Han sa att det kunde vara roligt i en dag eller två att känna sig som Gud men sen blev det bara hemskt jobbigt. 

Programledarna - när de lät mannen prata - fokuserade på det här roliga och om det inte skulle kunna gå att använda till nåt konstruktivt och kreativt?

Inget fel i det i sig men det var uppenbart att de knappt vågade ens beröra baksidan med det hela. 

Han framträdde under fingerat namn och då tyckte en av programledarna att det var en bra idé att fråga varför han gjorde det?!

Det är som när nyheterna rapporterar om att någon slagit ner nån annan och de "inte vet vad upprinnelsen till misshandeln var". Ja... spelar det nån roll? Den ene slog ju ner den andre ändå. 

Sedan blev det boktips och det tipsades om "Genom natten" av Stig Saeterbakken att ge som julklapp. "Ohh näääj deet var för MÖRKT för att ge bort i julklapp!"

Vafan?

Nu är det här en harmlös jäkla morgonsoffa men ändå... ska man uppvisa den här rädslan att beröra mörka, inte så angenäma, men verkliga sidor av människor och livet då tycker jag att man bidrar till svårigheten att lyfta fram just sådant. 

Det måste bli mer avdramatiserat att prata om psyket och om hur illa det kan vara ibland, att man kan må skit och att många för att inte säga de flesta, nån gång brottas med sin egen hjärna eller kropp som sagt stopp. 

Skitsamma, den där boken ska jag läsa i alla fall. 

Sjukstuga

Mot julen lackar
och alla snackar
om att pynta, baka och tocken tok

Men jag betackar
mig för sånt man packar
i papp och snören med tjusig krok

och som man lackar
med sigill och tackar
för vadhelst däri det är för sjok

Med blicken flackar
och böjer nackar
när man för sällskap är för klok

Sakta backar
och tafatt hackar
i knäckens heta kok

På huset kackar
när någon knackar:
-Var det en sån bra en bok?

De flyr med allt mitt guld!

Landstingsbyxorna är väck. De har ersatts av långfillingar med ett hål för mycket om man säger så.

Över det har jag en sån där vit landstings- patientrock med knappar. Han skrattar åt mig Pluto, av nån anledning.

Skit samma, jag är sjuk. Dekadensen är total. Jag ser förjävlig ut och jag äter vad jag vill, vilket inte är mycket för jag har tappat aptit och smak.

Jag gjorde currysås idag utan att kunna smaka av den. Intressant.

Man får ju vara glad för att det inte är 500 grader kallt i alla fall. Snö ramlar som Morannon från taket.

Morannon är alltså svarta porten i Sagan om ringen och om ni lagt märke till hur den ser ut så ser snön på taket här ut likadant fast i snö.

Om man ändå fick ha Sir Väs' säng på tal om sagor. Utan gunget.

Nä om jag skulle ta mina sista krafter och skåpa in hästarna och bygga en snölykta. Så kan jag starva av i soffan sen. Bwa ha ha ha!

Fråga Satan!

Hej Satan!
Inte nog med att hela sommaren har varit en lång räcka av oändligt regnande, mygg, lera, fästingar och fanstyg - nu är det nån slags helvetesvinter med antingen tusen grader kallt eller blötsnö som gäckar mina nerver. Som om inte det vore nog så behagar min kropp pröva mig å det grövsta. Är det inte ångest och nervproblem, så är det nack- och huvudvärk, eller riktigt ryggskott så jag inte kan gå eller som nu - tidernas idiotförkylning med en hosta som känns kommen ur det segaste beck, fastnaglat med spikar i bröstet och som vid hostning känns som man försöker riva loss det med en bergsborr. 
Nu undrar jag bara, var är det mest logiska centrum för aptera tidernas bomb för att spränga jordklotet åt helvete?

Slut är bara förnamnet

Hej Slut är bara förnamnet. 
Om du bara visste hur många gånger jag lockats av den där bomben. Och det mest logiska centrum är lite "meckigt" att komma åt som det heter. Det sitter nämligen i en viss skreva på ett onämnbart ställe på en oåtkomlig person. Men jag tror ändå inte att det är lösningen, Du får helt enkelt härda ut med de substanser du kan komma åt och komma ut på andra sidan som en bättre människa. BWAAAA HA HA HAAA, nej skämt åsido, jag ska ge dig en hint: "Kanske i bryssel, kanske i badet, det blir lite pyssel, bland rosenbladet". 


Hej Satan
Är du verkligen så ond som det sägs? 

Blink blink

Hej Blink blink
Ja. 

Hej Satan. 
Vad köper man i julklapp till nån som kanske inte har allt men som inte förtjänar nåt mer heller?

Snål-Svea

Hej Snål-Svea
Om du vill göra dig omaket att inhandla en jättekartong och slå in den i papper med lack, snören och allt och sen när när vederbörande öppnat och funnit tomheten så kan du säga att det är en andel i ett svart hål och det är värt massor om inte annat i rent förvaringsutrymme. Allt du kastar in där försvinner ju. Har du tur så försvinner personen i fråga själv och du kan smita till baren efter ett gott dagsverke. 

Om man vill bli helt bindgalen...

...då ska man trots tidernas förkylning och sjukdom ge sig iväg i snorhalkan till bilbesiktningen. 

För att späda på nervklenheten, försök hitta en parkeringsplats runt nebulosa-Ica, krocka nästan med yngling i jätteskåpbil som tycker att det är en bra idé att köra 100 km/h på parkeringen. 

Om man mot förmodan hittat en plats, träd in och hör den psykadeliska, förvrängda julmusiken med doppler-effekt, beskåda granen med julklappar som man nu sett sig trött på sedan början av november, pressa dig fram mellan vagnar och folk som beslutat sig för att affärsingången är ett bra ställe att stå still och prata på. 

Driv sen runt bland idel idioter, försök hitta eventuellt... mat och GPS:a dig genom barriärerna och nålsögonsmå passager mellan korgar, hyllor, gubbar, fä, skit, fisk, jävelskap, salladsbarer, dummerjönsar för att slutligen med febersvett i skinnet och rethostan lurandes och pockandes i halsen, se kassörskan i den kassa där du lagt dina usla varor, FÖRSVINNA iväg mot okända mål. 

Gör sen om samma procedur med bilen fast utanför apoteket, gå förbi en ostämd dragspelare med samlarbössa, stå timtal i kö för att ta ut recept medan Aguillera wejlar sönder nån fin gammal jullåt och när det slutligen, äntligen, som den heliga Graal blir din tur - så har inte recepthelvetet kommit in. 

Åk sen hem och tugga på ratten i rent vansinne, svär över allting och känn hur magen vrider sig i hunger och gräm dig över att du inte gjorde dig råd med den där rethostemedicinen bara för att den såldes per gallon och fat för en miljon millilitern. 

Nu brinner näsan upp, halsen retar och temperaturmätaren visar på -16.9 and sinking. Inga pastiller och ingen lindring finns så långt ögat når. 

Men det finns ändå saker att glädja sig åt. 

Som en glitterskalle till jul t ex. 

Kan det ge sig ett tag?

Man vaknar upp till fiffiga -25 grader och nu är det på väg dit igen. 

Jag blir galen på kyla!

Förkyld och usel i näsa, hals och kropp måste man bära ved och anordna med hästmat och hinkar och som inte det vore nog så hade vattenkranen frusit i stallet för dörren till vattnet hade åkt upp. 

Jag fick bära ner ett skapligt element och vräka på. Inte det bästa med den här ryggfan. 

Allt blir så svårt när det är kallt. Och tungt. Och när man är sjuk så blir det ännu svårare. 

Jag har i alla fall lyckats få iväg en uppgift i psykologi igår. Det handlade om fallet "Anders" som lidit av vardaglig oro och ångest i många år, börjat dricka dagligen och utvecklat alkoholism. Man skulle förklara uppkomsten av alkoholism ur ett psykodynamiskt-, ett inlärningspsykologiskt- och ett humanistiskt perspektiv. 

Man skulle även försöka ta in egna erfarenheter, ha ha ha, hrrm. Ja... det här är ett ämne för mig.

Idag langade jag iväg en uppgift i samhällskunskap som skulle innehålla analyser om demokrati, källkritik, massmedia osv. Och två olika tidningsartiklar. Det var inte heller oävet.

Hellre det här än matte sa Långben. 

Men nog är det nåt fel med koncentrationen när man tycker att det är en bra idé att mitt i uppgiften gå och leta upp skruvdragaren och skruva upp en gardinstång och hänga upp ett skynke i den samma. 

Tre katter får värme av varandra

Nej nu behöver jag ett andrum. En frist, en vila. En stund att hämta mig och en tid av att eventuellt bara må bra utan krämpor eller orosmoment av något slag. 

Av Lucian märker jag inget. 
Jag köpte saffran men har ingen jäst
Det blir inte minsta bulle av det
inte ens den minsta kaka
Jag hade ändå inte orkat baka

Besegra sig själv

Jag har väldigt svårt att bryta tryggheten och ge mig ut. Det kan vara kurser, möten. skola, jobb, handla, gå till balroglådan -allt som innebär en rubbning av kontrollen, av det jag känner till, innebär fasa, ångest och skräck i varierande grad. 

Ibland är det hanterbart och ibland får jag fly hem och kräkas bakom ett träd på vägen hem och sen ligga i däck. 

Jag har nu genomfört två kursdagar i Rättvik. Det är knappt jag tror det är sant men det gick faktiskt riktigt bra. 

Och det är nu man brukar få höra sådana där hejarop som att: "Jamen det visste du väl att du skulle klara det!"

Nej, det visste jag inte. Det är inte alls självklart. Tvärtom så kan det lika gärna gå åt skogen. Jag har avbrutit många kurser i mina dagar på grund av nerver och ångest som till slut blivit helt ohanterbar och jag knappt kunnat tagit mig hem. 

Vad händer då? Ja förutom en fruktansvärd känsla av skev och sjuk overklighet som gör att jag inte ens kan prata för det känns som att det är nån annan clown som pratar så överfalls jag av ett jävulskt illamående, magen knyter sig och jag måste på huset varje sekund, jag hyperventilerar fast jag försöker andas i påsar eller i kläderna i brist på annat för att inte svimma, osv osv. 

Den här ramsan har många säkert läst om förut men eftersom jag är lite tjatig så drar jag den igen. I rent informationssyfte.

Vi var på naturbruksgymnasiet i Rättvik, satt i ridhuset och tog del av hjärnan, pedagogen och en av mina absoluta förebilder Elisabet Lundholms kunskap. Ovärdeligt. 

Påpälsade som isbjörnar

Leif Hall, hopplärare från Gävle, var med den första dagen och visade sina bom- och hoppövningar som absolut kan utövas av alla grenutövare, dressyr som hoppning. 

Elisabet

Jag försökte förmedla att jag var vänligt sinnad. Jo. Jag brukar nämligen se ut som, i både kroppsspråk och mimik som att jag vill vara ifred och kan be folk dra åt skogen. En försvarsmekanism, uppbyggd av hårda livserfarenheter. 

Så det är nåt jag verkligen får tänka på, att bjuda in folk, le (!), prata, skoja lite, bjuda till. Sen om nån nappar var ju en annan sak. Ofta känner folk varandra och så är det bra med det. Jag var ensam mest hela tiden. 

Men jag har skrivit full nästan ett helt block med anteckningar istället. Man kan lyssna och koncentrera sig bra när man är ensam. Jag var ju där för att lära mig. 

Som pris har tidernas förkylning brutit ut och det brinner i näsan, är -10 grader ute och stallet väntar. 

Men jag är ändå styrkt och glad över att jag klarade av det här och att jag lärt mig en hel massa. 

Belöningen

Inlagd som en sill - ett inlägg om sill

Det börjar ge sig sakta. Det släpper bit för bit, men händerna skakar och huvudet brusar. Och spränger. Ångestpåslag professional. 

Jag vaknade 3.33. Då var jävulen lös. Som han brukar vara när det är 3:or och 6:or inblandade. Hann lagom ner på huset och upp till klockan 3.36. Tänderna har gått som en stenkross i natt varvid tinningarna och hela huvudet smärtar å det grövsta. 

Och nerverna... löper amok bara för att jag ska på kurs. Om man bara kunde få slappna av nån gång. Ta saker med ro. 

Julbordet gick bra igår. Jag mådde bra hela dagen och hela kvällen. Ingen skallvärk, ingen skräck. Jag kunde äta skapligt och jag körde dit och hem med täckbyxor utanpå nylonstrumpbyxorna utan att vränga mig. Nog för att magen var som en ömmande ballong men what's new?

Före julbordet, med skräcken innanför pannbenet och skallarna runt halsen. 

Vi såg "Snowroller" när vi kom hem. En stämningsstabiliserare. Jag somnade av mig själv och trodde att jag skulle få en skön natt. HA! 

Idag åker vi till Mora. Sen blir det kurs för mig måndag och tisdag. Jag ska först ta mig till Mora så tar jag det som det kommer. Inbillar jag mig. 

Mamma och pappa håller ställningarna här. Och det är då fan att det ska bli så jävla kallt bara för att man ska åka bort. 

BAH!

Toxoplasma i hjärnan

Se nyhetsklippet HÄR

Jag som torkat så mycket kattskit. =D Men jag steker kött som fan. Är det minsta rosa så äter jag inte. 

Skämt å sido... nu är det för mycket igen. 

Julbord i morgon, och på söndag ska vi åka till Mora för jag ska gå kurs måndag och tisdag i Rättvik. Fortbildningskurs för ridinstruktörer. 

Bättre att åka fyra mil än tolv, enkel resa. 

Det är nu det kör ihop sig i min skalle. Jag kan inte hålla isär vad som händer vilken dag. Stressen är total. Det blir som att julbordet blir idag och att kursen är samtidigt och att allt bara är en enda röra av skräck. 

Så här blir det jämt när jag har någon eller några saker på agendan. Blockad professional. 

Jag ska framför allt försöka klara av att visa mig bland folk i nåt som ska likna finkläder, om jag nu får på mig dem, och lyckas äta också. På julbordet alltså.

På kursen ska jag försöka hålla nerverna i schack och insupa kunskapernas skattkista. Förra året åkte jag ju fram och tillbaka till Vansbro två dagar i sträck så då kan jag väl fixa det här. 

Och det är just när jag tycker att "det här kan jag väl för fan fixa" som jag brukar rasa ihop i en ångestdarrande hög. 

Men jag får väl göra det då. Jag ska dit i alla fall. 

This empty place

Jag trodde huset skulle storma bort i natt. Jag vaknade hela tiden av dånet av vinden. Det lät som åska. 

Det är som hela jorden gör uppror. Överallt är det kaos. Inte en lugn stund. Undrar när man får sova en hel natt utan att vakna med skräck? 

Det här wears me out som det heter. Tröttar ut mig. Psykisk anspänning och hårt kroppsarbete. Jag är som död i kroppen. Huvudet ska vi inte tala om. 

Om inte Gubben hjälpte mig med stallet nu om dagarna så vet jag inte hur tusan det skulle gå. 

Jag skulle behöva halsa en flaska Kan-Jang varje morgon och mortla Echinaforce på filen. Som att det skulle hjälpa men med placebo kan man komma långt sa Långben. 

Det enda som skulle hända var väl att det skulle gå hål på magen, mer än vanligt. 

Idag är jag helt dränerad. Slut. Handlingsförlamad. Väck. Jag orkar inte göra nånting. Jag har inte ens tänt några lampor nu när det börjar skymma. Och jag har inte eldat. Jag sitter här vid el-elementet som lär ge mig en elräkning från helvetet. 

Nu är det inte roligt.

Inte alls. 

Stå ut

När man har att välja mellan ägg och ägg till lunch och middag så vet man att det är dags att tina köttfärs och göra köttfärssås och biffar.

Ibland kan det vara svårt att fatta att råvaror man fryst ner faktiskt kan bli mat. När det är sånt här heavy metalväder så har jag svårt att fatta en hel del ska jag tala om. Det är överlevnad som är det primära. Värme, djur, mat, vatten. Allt annat går bort. 

Som förkylningen till exempel som jag vet lurar i min kropp. Den sitter som ett segt beck i hals, näsa och bihålor, som en rosslande smärtande hosta i bröstet, som en svidande plötslig rinnsnuva med påföljande nysningar professional. 

Men den har inte tillåtelse att bryta ut. 

I natt ska jag sova en millimeter från kaminjäveln. I två nätter nu har jag vaknat 03.15 och frusit assule ur led. Gjort upp eld sovandes. 
No more I say! Nu ska jag hålla mig intill värmekällorna tills det blir vår. Det blåser rakt igenom den här tepåsen. Är det inte nästan -30 grader så ska det vara storm och snö så bara skalet av huset är kvar.

Jag blir galen på kyla.

Jag skiter i om jag får en elräkning på tre miljarder, jag tänker ha elementhelvetet på under köksbordet två centimeter från benen så fort jag sitter här. Värme har blivit en klassfråga. Om man har råd att ha ett el-element på eller inte.

Varför är det ingen måtta på nånting för?

Det är antingen det ena eller det andra. Det gäller allting, särskilt i det här landet. Längst ut på skalan. Det gäller både politik, åsikter och väder och galenskap. Antingen gör man ingenting eller så tar man i för mycket.

Och tomten för fan...

Jag vill ha en traktor

Jag vill ha kosing

Jag vill kunna ha råd och möjlighet att åka till ett badhus och basta

Jag vill kunna ha en bil så jag kan åka och handla adventsljus till stakjävlarna innan december är förbi

Jag vill ha toapapper och mjukt bröd

Jag vill ha värme

Jag vill ha lugn och ro

Äh!

Dravel

Gud vare gamman och tack för nu är det -14.8 och snö. 

I går kväll och natt var det lite värre. 

Ja jag vet att jag tjatar om kylan och väller ut bilder på termometerjäveln men jag hatar den här kylan så in i helsike. Jag hatar vad den gör med mig. Jag blir så rädd och nervös. Allt blir så svårt och otäckt när det är kallt. 

Hästarna  måste ha att tugga på för att hålla värmen och då måste de få i sig vätska i förhållande till mängden mat osv och eftersom vatten som bekant fryser så blir det ett jäkla springande med vatten. 

"Ett ständigt rännande av osynliga" som Prästen i Borgvattnet sa. 

Och apropå det andliga, vi tittar ju på "Den andra sidan" varje måndag. Men alltså, whats the deal med de medverkande? Alla, inte bara medierna,  är så otroligt sminkade så man baxnar. 

Vissa har lösögonfransar stora som häxkvastar, illa ditsatta dessutom,  och är mer målade än vad självaste Montazami är på en galakväll. 

Ser folk ut så där? Ja jag måste fråga eftersom jag inte är ut bland folk så mycket. Själv skulle jag inte kunna ha en bråkdel av det där sminket. Det kliar på mig av läppstift bara. Det är ju klart att det är roligt att sminka sig, men omaket att tvätta av eländet gör att jag drar mig. 

Om jag ska ha smink nån dag så får jag förbereda mig hela veckan med smörjning professional annars blir irritationen för stor.

Nu när det är så här kallt så nöter mössa och halsduk hål på mitt ansikte så kortisontuben går varm. Det kliar, sticker och uslas. 

Tur man dväljs bland djuren. De är inte så nogräknade vad utseende anbelangar. 

I morse

Härda ut!

En sak är säker; det går inte att sova när det är 1000 grader kallt. Jag har vaknat var femte sekund med skräcken i halsen, kallsvetten pärlandes på kroppen och kylan isandes på skallen. 

Imma på fönstret

Till nåt helt annat så tittade vi mot bättre vetande på "Arga snickaren" häromdagen. Det var en karl som var sjukskriven för sin rygg. Han fick stå och putsa en vägg och lite annat där och jag tänkte: bara inte Försäkringskassan tittar på det här!

Och till ännu ett annat ämne så har det börjat dyka upp på mail, youtube och bloggsidan - en massa jävla bilder på halvnakna fruntimmer. "Chat now" står det och "Girls who date ANYONE!"

Vad i helvete... Jag blir aptrött på sånt där. Är folk, karlar så tarva på kvinnfolk att de måste annonseras ut som nå slags reavaror. Herregud. 

"Ja måste beställa hem en innan jul, betala på midsommar."

Ja det var två parenteser. Det enda som är positivt med sån här skräck-kyla är att man blir glad när det blir -15 och uppåt. Varmare alltså. 

Ja glad var väl att ta i... mindre ångestfylld och rädd kanske var rättare uttryckt. 

Nu gäller det att hålla fast, hålla ut och hålla i, stålsätta sig och rida ut det här heavy metalvädret tills det slår igen framåt onsdag. 

Fyfanfyfanfyfan. 

Hur mycket ska man palla?

Jag vet vad den här trånga skräck-känslan kommer ifrån när man är i november och mörkret bäddar in medvetande och hus så inga ljus når ditin. 

Det är vinterkylsjävulens tjocka gam som kramar åt sina klor om strupe och hals, det är vedspringandets, eldandets, stallkollshelvetets, hästvattnets, och sjunkande temperaturläskighetens oformliga spöke som skrämmer en från vett och sans. 

- 19.7 grader as we speak. 

Det räckte inte med världen regnigaste sommahalvår, snöväder from Hell i går och i förrgår, nej det ska bli köldhål a la Bing bång också så man riktigt ska få rädas vattenledningar, djur, hus och allting. 

Jag hatar kyla. 

15 grader, ljum torr vind, ingen ohyra och halvmulet i början av maj. Det är det bästa jag vet. Det här tar knäcken på nerverna. Fy fan. 

Man skulle bygga en plexiglaskupa med stenläggning runt huset, luftvärme och värmeslingor som buffert mot det värsta. 

Väck mig i april. 

I maj i år, i byxorna som då fortfarande var hela. Rödingen var fin. 

Ser ni fåret på grenen ute i vattnet? Det är jag. 

Talisman i en torktumlare

Jag vill inte ha vinter. 

Jag vill inte ha jul.

Inte ha nyår och inte ha kul. 

Jag vill sova och äta

och sakta förgäta

att det snart ska bli kallare än någon kan mäta. 

Adventljusstakar är väl ett Jävulens verktyg. Jag bytte ljus, jag arrangerade med sladdar och otyg, manchetter och pryttel. Då lyste den som en fyrbåk i fönstret. Ur med ljus - i med andra - samma sak. 

Det blir att köpa ännu fler ljus, vilket jag inte har råd med så det är att välja mellan fyrbåken eller en svart ljusstake i fönstret. Ett monument över alltings icke-funktion. 

Jag ska få slippa mocka idag. Eftersom ryggen har gått av så har jag fått avlösning och nu infinner sig rastlösheten som ett skrymmande paket på posten. 

Jag måste nog välla på mig täckbyxorna ändå och kava mig ut, bara för att känna hur drygt det är. 

Och jag kan inte nog uttrycka vad jag tycker om den annalkande kylan och det här vita luddet som  väller ner och yr in i precis allting. 

BAH!

Heavy metal-väder!

Eftersom sotarna skulle komma idag så kunde jag inte elda i morse = 14.7 grader i köket. 

Jag hatar när det är nåt slags evenemangstips på förmiddagen/morgonen och jag måste se presentabel ut innan lunch. 

Det vill säga borsta håret, skrapa bort den värsta leran/snön ur hallen och byta från landstingsbyxor till... pja jeans. 

Nu är det så att jag kommer inte längre i mina enda jeans och eftersom jag har tidernas ryggsmärta från helvetet och går som "Barba-bro" så kommer jag inte i dem ens med vaselin och kofot. 

Jag löste det hela med att dra på mig täckbyxor över landstingsbyxorna. 

I alla fall så är ju tidsspektrat i sotarnas tidevarv något vidare än andras så det stod ungefär på lappen att sotaren skulle komma mellan "den första partikelklyvningen då alla himlakroppar krockade och började cirkulera med hjälp av dragningskraften och The big rip - när universum slits itu av sin egen expansion." 

Jag skrev en lapp på dörren och hoppades att vederbörande inte skulle komma medan jag var på huset och när jag förstått att jag kommit undan med blotta förskräckelsen så drog jag på mig mössan och linkade ner i stallet. 

När pappa kom så sa han att sotaren hunnit både komma och bli klar medan jag gått ner dit. 

Och vad magen anbelangar... man vet att man har gett upp när man till slut sätter godisskålen i knät på sig själv. 

Man orkar inte ens sträcka sig fram till bordet utan den jäveln får vara så nära att man knappt ens behöver lyfta armen. 

Det är ju snart jul så det är lika bra att börja bulka. 

Systemfel

Vi har en icke fungerande vård i Sverige. 

Psykvård, missbruksvård och annan allmän jäkla sjukvård fungerar inte.

Och nej nu ska vi inte prata om det som fungerar för det är ingen idé att prata om det som fungerar. Det behöver man ju liksom inte förbättra. 

Det är som när man ska prata om bristerna i sjukförsäkringen och hur många som farit illa, ja då pratar man hellre om hur många som ändå kommit "tillbaka i arbete" som det heter. 

Dra åt helvete. Är det farligt att prata om det som INTE fungerar?

Månen häromkvällen

Jag har sett Uppdrag granskning om William Petzäll, hans drogmissbruk, hans psykiska problem som inte utreddes och hans begäran om vård som inte hann träda i kraft förrän han dog av en överdos. 

Han var inte beroende av opiater och kvalificerade inte in i metadonprogrammet - som han ville -. han hann inte få komma till specialisten inom vårdgaranti-tiden för han hann att dö innan. 

Men han var blandmissbrukare, och hade stora problem med ångest, oro och sömnsvårigheter. Det här, tyckte överläkaren i Uppsala, skulle ha utretts av psykiatrin. 

Läkaren i intervjun sa att "motivation är en färskvara" och att man då måste kunna erbjuda hjälp senast inom en vecka efter det att den som frågar efter vården ska få den. 

Det här känner vi till, alltför väl. 

Läkaren påpekade ett "systemfel" att de olika vårdinstanserna gör kanske, om inte sitt bästa så ändå så pass väl de kan utifrån resurser, men är det inte samordnat mellan, missbruks- psykvård, soc och annat så blir det lösa blad för vinden. 

En punktinsats här och där helar inte den sjuke. 

Det här inslaget och Williams fall är ett typexempel på hur det går till idag inom vården. Man behöver bara ha kroppsvärk sedan åratal eller en icke utredd besvärande jävla huvudvärk sedan många år så vet man hur lätt det är att få adekvat hjälp. 

"Gå till en sjukgymnast". "Vänta och se".  "Kom tillbaka om det blir värre" "Sök akut om det blir värre". 

Ja visst, med ryggvärk man har haft sen tonåren. "Jag tror jag åker till akuten för det här". 

Viljan att göra det där extra försvinner med resurserna tror jag. I alla fall kan det vara en del av förklaringen. Och jag tycker att den allmänna bilden av all slags vård man kommer i kontakt med, både från insidan och utsidan, är att folk orkar inte mer. De går på reserverna. Personal som patienter.

Idag hade jag mitt sista samtal med den enda psykolog som verkligen förstått allting. Som jag var på samma våglängd med. 

Hon går nu i pension. Är det inte typiskt? Så fort man hittar en människa som FÖRSTÅR så ska hon sluta. 

Smått hopplöst känns det faktiskt. Man får klara sig så gott man kan idag. Hoppas att man inte blir sjukare, ÄR sjukare. 

Uff. 

Urlack på julklapp

Ja som ni kanske förstår så äts det lasagne i parti och minut. Papphammar som kommit för att hjälpa mig i stallet fick med sig en gigantisk portion. 

Ja idag är det väl ett jävla heavy metalväder. 

Och som pris för att vi blåste till Gävle igår på hästföretagarträff så fick vi både höra på konstant barnskrik, hyscha på vuxet folk och inte höra vad nån sa. 

Jag trodde det var elementärt att knipa igen när någon ska hålla föredrag. Det fick då åtminstone jag lära mig i skolan även om jag inte praktiserade det då. Men nu... vuxna människor som inte heller kan klockan, inte kan smyga och som inte kan stänga av mobilen. 

Äh!

Fuck off - I'm the shadow!

Jag blir besviken på folk. Var har hänsynen blivit av? Vanligt folkvett? Jag får en känsla av allmän slapphet, en mentalitet av att man skiter i andra, gör som man vill, vräker sig och går loss men om nån protesterar... oj oj oj då jävlar. 

"VEM har mage att klaga på MEEEJ att jag inte får bete mig som jag behagar?"
 Fy skäms att säga till om folk går över gränsen, går förbi bestämmelser, går förbi lagar. 
Du är ett svin om du ringer och anmäler din nästa för att denne slår sin sambo, missköter djur och barn eller beter sig lagvidrigt. 

"Det var säkert den där som ringde!" Fritt för spekulation - helt accepterat.

Är det inte konstigt va, att budbäraren blir, inte bara skjuten, utan halshuggen jäms med fotknölarna?!
 Man ska vara tyst i Sverige. Inte under föredrag förstås för då ska man hålla egna föredrag med den som sitter bredvid, men annars, om det gäller större saker. 

Då ska man vara tyst. 

Man får icke göra sin röst hörd och vara så förmäten att man tror att man har rätt att SÄGA TILL. Aja baja. Då tror man ju att man är nån slags minipolis. Och så ska man inte kasta sten i glashus heller. 

Alla vet ju att om man inte själv är fläckfri så får man inte säga till. Det står visst i nån gammal bok. 

Men man får VISST säga till även om man inte är fläckfri. Om nån stör sig på nåt jag gör och tycker det är åt helvete så säg det så ska vi se om det finns nån rimlighet i det och om det går att göra nåt åt. 


Nej om man skulle bita sönder några granstockar eller nåt?!

Och medan andra handlar julklappar så ska jag se om jag kan få ihop tvåhundra till som fattas till elräkningsJÄVELN!

Kungagamla klagusoppa

Föreställ er en bassäng. Den är fylld med gelatin, formskum, aladåb eller liknande. Och så har man dragit en film över det hela. 
Föreställ er sedan mig som ett svart hål, densiteten har ökat till orimliga gränser och tyngdlagen är på väg att implodera mig varvid jag väger mer än sju jordklot, uppepå aladåb-filmen.

Det blir en mänsklig laminatmaskin, jag sjunker och omsluts utan förmåga att med kroppskraft ta mig ur. 

Det här är jag när klockjäveln ringer. Och det som är ännu värre - den HINNER inte ens ringa för en minut innan flyger jag upp, i aladåben då, och tror att jag försovit mig. 

Det är ingen idé ens att försöka beskriva hur jag mår när jag vaknar. Jag lovar att jag hade mått bättre om jag supit i en vecka medan jag jobbat dygnet runt, nonstopp på nåt slags fartyg i vild storm ute till havs och äntligen fått slumra till i en hängkoj. 

Redo för dagens äventyr när man får hasa sig ur sängen i det läge som gör minst ont, där ryggen håller ihop samtidigt som benen fungerar utan att det känns som glödgad taggtråd mellan ryggkotorna. 

Näsan är tjock, pannan är tjock, hosta, nysa, hacka... magen är stor som en ballong, det spränger i tarmarna, känns som jag ätit spik-klubbor till kvällsmat som expanderat under natten.... äh!

Igår kväll gjorde jag mig i alla fall till (som det heter) och tillverkade en pre-advents-sockerkaka. Det betyder att man har i en knivsudd kanel, kardemumma, och nejlika i smeten. 

Jag har ju ingen elvisp för det var nån som hade sönder den när densamma använde den som mosstöt, varvid jag fick handvispa ägg och socker med en nyinförskaffad ballongvisp. Det ska bli intressant att se hur länge den håller. 

Som pris för att jag gjorde mig till så fick Pluto ta med sig kakan till jobbet. Plus några kokosgrejer i vit choklad som jag av nån anledning också gjorde igår. 

Ja huvudsaken att man inte diskar. 

Tjockt

Huvudet är tjockt. 

Dagen är tjock. 

I tvåtiden i natt vaknade jag med ett ryck. Ibland när man är mellan sömn och vakenhet så kan man höra bankande ljud och det var precis vad jag gjorde. Våran panna låter så när den kokar varvid den som alltid sover med ett öga öppet naturligtvis flyger upp på en hundradel. 

Jag blev smärtsamt medveten om att tänderna satt löst. Jag hade bitit och gnisslat i sömnen. Skallen bankade, tinningarna var för små, pannan och käkarna gjorde förbannat ont. 

GÖR ont. 

Jag genomlever en fruktansvärd ansträngning under sömnen. Både kroppslig och mental. det märks eftersom jag är alldeles slut när jag vaknar, rädd och har ont överallt. 

Återhämtningen går om intet. 

Idag ska jag trotsa min antisociala sida och deltaga i två laborationer. En i kemi och en i naturkunskap. 

Alltid när jag ska vara med i sociala sammanhang så får jag känslan av att jag spelar en roll. Att jag tittar på och att det är nån annan som pratar och lever sta. Inte för att jag förställer mig för det gör jag inte men jag gör liksom det man ska och lite till fast jag inte behöver. 

Jag skulle ju kunna vara tyst och sitta i ett hörn men det är som att någonting kopplar på och pratar av sig själv. 

Kan det vara hjärnan?

Acceptera verkligheten

Vi ramlade in på "Shutter Island" igår. Från början. Ja jag ser ogärna filmer som jag missat början på om det så bara är med nån minut. Jag vill se hela filmen. 

I alla fall, det är ju en film som kom 2010, regisserad av Martin Scorsese. Leonardo DiCaprio har huvudrollen, Ben Kingsley (som jag först trodde var Patrick Stewart) spelar chefpsykiater och så Max von Sydow som gammal läkare. 

Jag har lite svårt för DiCaprio ibland men när han får bra regi och verkligen får skådespela så blir han så bra som han är. 

Det var en psykiskt påfrestande film eftersom man inte visste vad som var vad men det jag anade i början visade sig vara riktigt. 
Men jag tyckte det var några budskap som trängde igenom... att "acceptera verkligheten" och här talar vi om den psykiskt sjukes verklighet, vad den sjuke klarar och inte klarar. Vad den psykiskt sjuka förstår och inte förstår. 

Och så "verkligen lyssna" till vad den psykiskt sjuke säger och inte bara avfärda det som ytterligare symptom på sjukdom. 

Nu ska jag ta mig själv som exempel igen. 

Avdramatisera ordet "psykiskt sjuk". Man behöver inte sitta och vagga i tvångströja för att vara psykiskt sjuk utan psykiskt sjuk för mig kan betyda att ångesten är så svår att jag inte kan göra saker som hör vardagen till. 

Psyket sätter stopp och vad är man då om inte sjuk i psyket sa Långben. 

Och då gäller det att man accepterar det. Accepterar verkligheten. Accepterar att; nä, jag klarar inte det här nu, jag kan inte, det går inte, jag måste vara snäll mot mig själv och göra istället det jag klarar och inget annat. 

Det här är skitsvårt. Jättesvårt. Man (jag) tycker att det är klyschor och jock och att man EGENTLIGEN i alla fall ska klara det man inte klarar och så fortsätter man (jag) att försöka pressa in sig i fel mall. 

Och så misslyckas man.

Det gäller att bygga sin egen mall. 

Svårare än svårt när man då också kanske först måste tillverka sina egna specialverktyg. 

Men jag tror inte det finns nån annan väg att gå. 

Something's gotta give

Ja med två examinationer på en dag (igår fredag) så blev det ingen tid till bloggande. 

Först Biologi 2 och sen Naturkunskap. Med stopp i tankeverksamheten är det inte lätt att komma ihåg vad cellväggars uppgifter är. Eller beskriva Osmos på ett begripligt sätt. Ja ja, det gick bra i alla fall. Jag är godkänd med plus. 

Jag skrev ju ett inlägg om fattigdom, om RELATIV fattigdom. Alltså du ligger inte i rännstenen utan någonting, utan du kanske har en bostad, bil och prylar men får så kass inkomst att du knappt kan tanka och äta och du kan absolut inte göra NÅT annat än betala det som absolut måste betalas och sen är det stopp. 

Man har ju kvar sina lån, sina saker, avbetalningar osv sedan tiden INNAN man fick sämre inkomst. 

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har haft häst sen jag var elva år. När jag var 20 år köpte jag Fleka lu som då var 7 månader, för 25 000. 2005 fick hon föl, Loostigaste och 2010 fick hon Näbben. Jag har tre hästar. 

Och så blev min inkomst ändrad från 10 000 i månaden till 3300 i månaden i februari 2010. 

För att göra en lång historia kort så håller man ju med näbbar (!) och klor i det som håller ens livsgnista vid liv, en intresse och hobby, ens livselixir - hästarna. Det som man jobbat för i ALLA ÅR för att få fram, två fina avkommor. 

Det blir ju på bekostnad av en massa annat förstås, bland annat så får man rollen som familjeparasiten som andra delvis får hålla med mat, tak över huvudet och hygienartiklar, bil och bensin, medicinkostnader och allt sånt. 

Men om man kommit till den punkt då det handlar om att bara VILJA leva... och om hästarna är det som gör att jag vill det...

Korv på mina ben

Säg att jag skulle sälja dem och materiellt kunna klara mig ett år till men innehållet i livet och meningen med det skulle vara förbi. Jag vägrar tro att det är valet man ska ha att göra, att det ska vara ett val att ha kvar en hobby, en sport, en aktivitet som håller en vid liv eller att ta bort meningen med sitt liv - för att kunna leva? 

Är det dit vi vill nå liksom, med allas vår existens att folk ska sälja av sina hus, bilar osv som de ändå behöver till sina barn eller föra att kunna jobba och bo - bara för att kunna leva. 

Varför ska man då leva?

Vad är det för liv?

Då har samhället ändå kommit åt helvete snett, då har standarden nått botten och idén om själva vår tillvaro spelat ut sin roll. 

Jävulen.