Leta i den här bloggen

lördag 24 november 2012

Something's gotta give

Ja med två examinationer på en dag (igår fredag) så blev det ingen tid till bloggande. 

Först Biologi 2 och sen Naturkunskap. Med stopp i tankeverksamheten är det inte lätt att komma ihåg vad cellväggars uppgifter är. Eller beskriva Osmos på ett begripligt sätt. Ja ja, det gick bra i alla fall. Jag är godkänd med plus. 

Jag skrev ju ett inlägg om fattigdom, om RELATIV fattigdom. Alltså du ligger inte i rännstenen utan någonting, utan du kanske har en bostad, bil och prylar men får så kass inkomst att du knappt kan tanka och äta och du kan absolut inte göra NÅT annat än betala det som absolut måste betalas och sen är det stopp. 

Man har ju kvar sina lån, sina saker, avbetalningar osv sedan tiden INNAN man fick sämre inkomst. 

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har haft häst sen jag var elva år. När jag var 20 år köpte jag Fleka lu som då var 7 månader, för 25 000. 2005 fick hon föl, Loostigaste och 2010 fick hon Näbben. Jag har tre hästar. 

Och så blev min inkomst ändrad från 10 000 i månaden till 3300 i månaden i februari 2010. 

För att göra en lång historia kort så håller man ju med näbbar (!) och klor i det som håller ens livsgnista vid liv, en intresse och hobby, ens livselixir - hästarna. Det som man jobbat för i ALLA ÅR för att få fram, två fina avkommor. 

Det blir ju på bekostnad av en massa annat förstås, bland annat så får man rollen som familjeparasiten som andra delvis får hålla med mat, tak över huvudet och hygienartiklar, bil och bensin, medicinkostnader och allt sånt. 

Men om man kommit till den punkt då det handlar om att bara VILJA leva... och om hästarna är det som gör att jag vill det...

Korv på mina ben

Säg att jag skulle sälja dem och materiellt kunna klara mig ett år till men innehållet i livet och meningen med det skulle vara förbi. Jag vägrar tro att det är valet man ska ha att göra, att det ska vara ett val att ha kvar en hobby, en sport, en aktivitet som håller en vid liv eller att ta bort meningen med sitt liv - för att kunna leva? 

Är det dit vi vill nå liksom, med allas vår existens att folk ska sälja av sina hus, bilar osv som de ändå behöver till sina barn eller föra att kunna jobba och bo - bara för att kunna leva. 

Varför ska man då leva?

Vad är det för liv?

Då har samhället ändå kommit åt helvete snett, då har standarden nått botten och idén om själva vår tillvaro spelat ut sin roll. 

Jävulen.