Var inte sjuk, sök inte hjälp.

Han nästan ramlar genom ytterdörren och sätter sig på min soffa i hallen. Skakar och darrar och pratar forcerat. Han är abstinent och desperat. Ute blåser det som tusan. Det är stormbyar och det vräker ned snöblandat iskallt snöblask-regn i sidled. Ändå har han gått hem till mig i lågskor och en alldeles för tunn uppknäppt jacka och landstingsbyxor. 

Han har jättesvårt att gå. Dels har han brutit nyckelbenet men det är ryggen som är värst. Kotkompressioner på flera ställen. Ändå har han gått hem till mig i det vädret och det säger en del om hans omdöme om sitt eget bästa. Han vill att jag ska hjälpa honom att ringa efter sjuktransport till avgiftningsavdelningen 8 mil härifrån. Det sista stället han vill till men nu är han desperat. Han känner att kramperna är på gång, att skallen och tankarna glider, att kroppen håller på att kollapsa. Jag ringer till socialtjänstens öppenvård som sitter i möte men som säger att de ska komma ut efter mötet. "Det kommer att ta några timmar. " 

Jag kan inte bara ringa en sjuktransport nämligen. Han måste bedömas av läkare först innan han får komma till avgiftningen och jag har bara bil med sommardäck och kan inte åka 3 mil till akutmottagningen, vänta i timmar på en bedömning för att sedan ringa en transport. 

Jag säger det här och han går upp i limningen. "Nej det går inte." Jag säger att han får gå hem till sig och vänta och att det kommer att ta flera timmar innan någon kommer. Han går, med möda, i det hemska vädret. Det stinker i hallen efter honom. Mitt hjärta sjunker och mitt påslag och min beredskap stiger. 

Jag går ned till hästarna för att se hur illa det blåser vid dem. De är blöta och kyleffekten av vind och snöblandat regn är hemsk. De står i sin utehall och äter och där har de det fint. Då kommer min sambo ned och visslar på mig. "Han är här igen." Vi går upp till huset och där är han igen. "De kommer ju aldrig. Jag håller på att gå åt." Jag gör mig beredd att ringa det nummer jag har men så rabblar han ett mobilnummer som måste sitta väl inlagrat i hjärnan. Jag ringer det numret och säger vem jag är. Hon som svarar vet direkt vad det handlar om. "Vi kommer direkt" säger hon och jag vet att det tar ändå en halvtimme minst. 

På akuten blir han bedömd som svårt abstinent, i behov av avgiftning och dessutom har han lunginflammation. Öppenvårdspersonalen är med och hjälper till att ta ut antibiotika på apoteket medan de väntar på sjuktransporten som nu ska föra honom till avgiftningen. 

Sen följer ett antal oroliga timmar eftersom jag inte hör någonting från någon. Är det lugnt? Är han omhändertagen? 

Vädret tilltar och jag anordnar med folk så hästarna får gå in i stallet över natten. Nordanvinden och snöslasket är obarmhärtigt. Jag är sjöblöt och iskall av att bara varit ute en liten stund. 

Framåt klockan nio på kvällen ringer han från sin mobil. Han är utom sig. "Jag sitter på på bussterminalen i Borlänge. De släppte tog inte in mig. Jag fick en turlista hem och busscheckar. Jag håller på att frysa ihjäl." 
Jag tappar andan. Jag vet ju i vilket skicka han är och hur han är klädd. Jag vet att han inte kan gå längre sträckor. Busscheckar, turlistor... i det här vädret och med den hjärnan.  Och så bryts samtalet. Hans telefon laddar ur. 

Min sambo har hunnit komma hem från jobbet och jag berättar. Jag är helt ställd. Vad ska jag göra? Då ringer hon från öppenvården upp mig. Säger att hon skickat en kvinna från soc. jouren till Borlänge som ska se till att han kommer på rätt buss och så har hon ordnat med taxi från Avesta. Det är storartat men; "Men han har ju ingen nyckel". säger jag. "Han kommer ju inte in!" "Nej just ja..."

Det är nämligen bara två dagar tidigare som vi stått utanför lägenheten allihop och konstaterat just detta. "Vad gör vi?" säger hon. Jag skrattar nästan till och suckar. "Ja vad gör vi?" Varför fick han inte komma in på avgiftningen? Jag får tag i socialjourkvinnan. Berättar dilemmat. Min hjärna går på högvarv. Lösningar lösningar. 

Porten är låst men inte lägenhetsdörren eftersom nyckeln är borta. Jag säger att jag ska slå en rövare och ringa upp henne om en stund. Jag frågar vilket nummer och det är 112 och så begära socialjouren. "Jag är ensam i hela Dalarna i kväll och natt så du kommer bara till mig." säger hon. Skapligt. Ensam i ett helt län. 

Jag plockar ihop bröd, korv, saft... vi har inte så mycket vi heller. Någonting att äta i alla fall och så tar jag bilen med sommardäck till hyreshuset. Känner på alla dörrar men allt är låst. Jag ställer mig på en bänk och knackar på fönstret till en lägenhet där det bor en Syrisk familj. Klockan är runt halv elva eller mer. Mannen öppnar fönstret och jag tror han känner igen mig. Hans barn brukar klappa min häst ibland. Jag visar med händerna att jag inte kommer in. Barnen springer och öppnar porten. Jag tackar och slår urskuldande ut med händerna. De ler mot mig. 
Så går jag till lägenheten och lägger in matvarorna samtidigt som jag ringer 112 och begär socialjouren. Jag hinner precis på kvinnan som kan säga åt honom att porten är öppnad innan han går på bussen, jag lägger en sten emellan porten så den inte kan låsas. Jag går in igen och ser hans reservtelefon på bordet. Jag provar att ringa upp mig själv från den men det är för lite pengar på kortet för att koppla samtal. Jag säkrar tre dörrar till och åker hem. 

Klockan går och jag är vanvettigt nervös. Beklämd och ledsen. Uppriven. Varför fick han inte komma in på avgiftningen? Akutläkaren bedömde ju? Jag såg ju själv hur det var ställt. Jag är så otroligt ledsen och förtvivlad. Hemma sitter jag och min sambo i spänd förväntan. Jag provar att ringa på mobilen men den är död. Jag har 114 kronor på mitt bank-konto. Jag fyller på 45 kronor på båda telefonerna, både den urladdade och den som ligger på bordet i lägenheten. 

Jag ringer till avgiftningen. Jag frågar vem den bedömande läkaren var som arbetat den kvällen och tagit emot och nekat vård. Vad heter han? Jag får namnet av en snorkig sköterska. Jag berättar vad som hänt och frågar om hon kan ana vad som ligger bakom beslutet även om det inte är hon som tagit det. Hon pratar som om det är hon som beslutat alltihop så då pressar jag henne lite och frågar om det är rimligt att utsätta en människa i det skicket och  i den klädseln för att ensam försöka ta sig nästan ända hem. För bussen stannar ju tre mil från hans bostad. 
Då säger hon att han "verkade inte abstinent och att han inte var i så dåligt skick". Jag säger att med all respekt så känner jag nog den vi pratar om lite bättre och vet vilket skick han var i. Hon hävdar att de känner honom bättre eftersom han varit där så ofta. Hon upplyser mig också att de inte bedriver någon hotellverksamhet där. Svaret hon fick av mig behöver jag inte återge här men de har ett antal anmälningar på sig as we speak. 

Jag provar att ringa tre gånger på mobilen som låg på bordet. Ingen svarar. Klockan blir tjugo i tolv. Plötsligt ser min sambo en taxiliknande bil uppe på vägen. "Om du ringer upp om två minuter så svarar han nog" säger han. Jag väntar otåligt och så ringer jag - och han svarar. Han är hemma. 

Jag blir lättad men det förbyts snart i oro, ilska, sorg och allting på en gång. "Jag fryser ihjäl" säger han. "Jag har gått mellan busshållsplatser...." jag hör att han har svårt att andas. Lunginflammationen. "Inte fan var taxin där" flåsar han. "Jag såg den av en slump när jag gick till öppenvården och knackade på. De vägrade släppa in mig..." Jag kan knappt tro det jag hör. Det blir tyst och jag hör hur han flåsar och stånkar. "Jag måste lägga mig. Jag har så ont i ryggen så jag stannade flera gånger och grät på väg till bussen..." Min strupe snörs samman. Vi lägger på och jag sitter förstummad med telefonen i handen. Tårarna bränner i ögon och hals. 

Är det här Sverige? En sjuk människa som ändå i sin vånda söker hjälpen - och blir nekad! Jag tänker på det där med hotellverksamhet på avgiftningen. Förra gången han var där, vilket bara är några veckor sedan, så var det en arabisk grabb där med narkotikamissbruk. Han gjorde inte mycket väsen av sig men han var onekligen föremål för vårdinsats. Dagen därpå ringer det på klockan och fem av hans kompisar kommer in med sedvanliga avtändningar och abstinensbesvär efter droganvändande. De blir inskrivna för de "har inga pengar till nästa utbetalning". Personalen ifrågasätter hur de kan få vara där och ingen fattar någonting. De har inte där att göra mer än att de är utan pengar till droger. Hotellverksamhet...

Så min oro, min sorg och alla mina insatser förbyts i en fortsatt misär som jag bara kan stå och se på medan hjärtat brister. 

Det här gör vi, i Sverige, med utsatta, missbrukare, fattiga, sjuka, anhöriga. 

En stor grupp som dör en långsam och plågsam död. 

"Att dricka lite grand"

Det är debatten nu, vissa går ut och hävdar att det går som alkoholist att dricka lite grand. Det pekas på statistik, någon någonstans har klarat av det. Men hur länge? Och vad hände med de som var runtomkring? Och hur trovärdig är statistiken? Och vad spelar det för roll när några, de flesta, inte klarar av att bara dricka lite grand med en beroendesjukdom som alkoholism t ex. 

Man kan vara så kallad vanedrickare. De brukar inte känna av någon speciell abstinens om de slutar att dricka. De är inte kemiskt beroende. Det är bara vanan att dricka som måste ersättas med något annat som ger samma effekt. Avslappning, kick, mod - vad det nu kan vara. 

Man kan vara ren alkoholist. Kemiskt beroende alkoholist som behöver substansen för att den aktiverar belöningscentrat i hjärnan. Utan alkoholen ter sig det mesta tråkigt och värdelöst. En beroende alkoholist upplever abstinens och behöver hjälp att trappa ur och hålla sig ifrån drogen. Hitta något annat som ger belöningscentrat det det vill ha. 

Självmedicinering. Här har vi de som dricker och kanske äter tabletter som medicin mot det elände som virrar i skallen. Kaos eller oro. Ångest, depression, ett evigt pladder. Pappa brukar säga att han måste ta sig en bläcka för att "nollställa hjärnan". Leif GW har sagt samma sak. Ångesten är värst. Det eviga tankesnurret måste slås ut med alkohol och tabletter. Och håller man på med det i ansenlig tid så utvecklar man sannolikt också ett kemiskt beroende. 

Att för någon av de här tre kategorierna (som kan gå in i varandra) "dricka lite grand" är rena dumheterna. Det går inte helt enkelt. Men samtidigt kan man inte bara sluta utan hjälp, utan att ha något annat som rensar skallen, som lugnar ner virret i skallen. Här är det dåligt med hjälp från samhällets sida. resurserna sinar och det blir pseudolösningar som bara drar ut på pinan för de anhöriga. 

Men vad händer då med de anhöriga till en missbrukare? Vad händer med de som står bredvid en sambo, make eller maka, en mamma eller pappa och ser dem förändras i samma takt som volymen i flaskorna sjunker?

Jag vet att jag själv sedan väldigt väldigt låg ålder blev expert på att läsa av pappa. Var han riktig eller konstig? I vilket stadie var han i? Vad kunde man säga utan att starta dryga diskussioner eller utfrågningar? Hur skulle han reagera? Skulle det eskalera? Jag blev en riskbedömare, en människokännare ut i fingerspetsarna. Luktsinnet trimmat, hörseln knivskarpt inställd på minsta förvrängning i hur han pratade, synen, hur rörde han sig?

Sen när katastrofen var ett faktum och vi utstått okvädningsord och obehagligheter så kunde vi låsa dörren och i bästa fall så förblev den låst och jag kunde gå och lägga mig med nervositetens frossa över ryggen. Var det lugnt nu?

Än idag om han så bara har tagit det minsta lilla och jag känner lukten, hör att det är lite draget så väller mitt barnajags alla vämjelse- och skräck-känslor upp. Jag kan inte se honom, än mindre vara i närheten. Tänk om det fortfarande var 90-tal och vi levde i en familjesituation och han skulle "ta lite grand". Jag minns en jul då han försökte tillämpa det där med att man kunde ta lite grand. Det slutade med rena rama skiten. Julafton åt helvete, nervositet, oändlig besvikelse, rädsla, ilska... och det går inte att få tillbaka. Det är för evigt uttaget från livskontot som övertrasseras gång på gång. 

Om man ska sluta supa eller sluta använda andra stimulanser så måste man ha hjälp och FAMILJEN måste ha hjälp. Det är oftast de som tagit den värsta smällen och som får leva med de långtgående effekterna. 

Själv har jag en grundläggande ångestsjukdom, en så kallad generaliserad ångest: GAD, där man tror att katastrofen står och väntar bakom hörnet varje sekund. Kanske för att den sedan man var barn HAR stått bakom hörnet varje sekund. Den generaliserade ångesten förlamar min vardag med en svåråtkomlig känsla av svår nervositet som gör att jag bara vill söka trygghet och garantier och kontroll. 

Jag har panikångestattacker som är ett uttryck för när vardagsskräcken går i taket och det blir ett vulkanutbrott. De sitter i i allt från halv dag till ett dygn och slår ut mig helt. 

Depressioner. Jag kommer aldrig ovanför den där nivån som betraktas som normal i form av livsglädje eller vardagsnöjsamhet. Jag befinner mig någonstans mellan botten som är snäppet från total livsleda och skräck till att paddla under normalytan och försöka överleva utan att må alltför jävligt. 

Det är vad missbruket åsamkat mig. Och då är jag inte missbrukare själv utan "bara" anhörig, medberoende och normaliserad. 

Obetald socialarbetare och vårdare. 

Antingen tar man sina återfall och sätter sin familj på spel eller så ger man fan i drogerna. Det finns inga mellanting. 

Jag väntar här

Stapplar genom vardagsstriden med knutna nävar
söker förtvivlat hjälp och stöd
famlar i mörkret, för verkligheten bävar
står i skuggan stum och död

Vad prövning som i planen skriven
i övermod med rustning och med fjäder i hand
skulle lämna mig trasig sönderriven
som drivveds spillror spola mig i land.

Jag står här med svärdet stridsberedd
Jag står fast och tar mig an vad än ödet bär
Jag viker inte och jag är inte rädd
Med Guds kraft och styrka väntar jag här. 

Medvetandet och själen

Våra tankar och hur vi rör oss är en produkt av elektriska impulser i hjärnan. Det är rent fysiologiska fenomen med neuroner mellan synapser som blir till tankar, minnen och känslor. Man brukar kalla den här kartläggningen av hjärnsystemet för ”konektom”, förståeligt om man tänker på engelskans conect. 

Men medvetandet är ändå höljt i dunkel. Vi vet inte riktigt vad som händer eller var medvetandet, jaget, själen, sitter. Är det i alla impulser som sker i hjärnan eller är det något vi inte kan se?

På Columbiauniversitet i New York gör man försök att se medvetandet. Se alla impulser i hjärnan på en gång. Det skulle inte gå att göra på en människa men på den varelse som har det enklaste nervsystemet på jorden går det. Hydran. 

Man menar att man inte kan studera en bit av hjärnan och förstå vad medvetande är för det är som att titta på en enda pixel på en storbilds-TV. Man måste se alla pixlar på en gång och det kan man göra med den här Hydran. 

Man har nämligen injicerat kalcium med ett färgämne som kan spåras och göra en datoriserad bild av alla aktiviteter i Hydrans hjärnaktivitet. 

Man kan se när signalerna skickas ut, precis som i vår hjärna, det blinkar till som en blixt vid synapserna och Hydran drar ihop sina tentakler. Men det märkliga sker när alla neuroner blinkar – och Hydran INTE rör sig – det är då det blir intressant. Tänker den? Vad gör den?

Kan man koda och tolka det så kan man föra över samma system på en människas hjärna. Kanske. 

Vad jag vill komma med det här är att vi inte vet var medvetandet – jaget – finns. Om man som jag tror att vi är själar som vandrar så är det här med hjärnan och elektriciteten intressant värre. Vem skickar impulserna. VAD skickar impulserna?

I försöken hade man satt elektroder på en blind mus. Den skulle gå till små lampor med infrarött ljus och då få en belöning. Genom elektroderna kunde man påverka musens syncentra och få musen att ”känna” ljuset och den träffade rätt varje gång. 

Då kommer frågan upp, om det går att påverka syncentra i hjärnan så behövs inga ögonoperationer. Det behövs ”bara” något som stimulerar rätt ställe i syncentrat så man känner ljuset och man kan kanske skapa andra synsätt utöver vanlig syn. Betyder det att synska människor redan har rätt ”elektriska” engagemang i hjärnan och redan ”känner” andra synsätt? Är de redan på rätt våglängd? I dokumentären sa forskaren, ”…the possibility to see infra-red och x-rays?” Och då mindes jag…

Ljus och ljud hör ihop. Vibrationer och energier. Det finns en gammal psykadelisk text; ”The Word”, av Mike Pinder från Moody Blues där han säger i en vers; 

This garden universe vibrates complete.
Some we get a sound so sweet.
Vibrations reach on up to become light,
And then through gamma, out of sight.
Between the eyes and ears there lay,
The sounds of colour and the light of a sigh.
And to hear the sun, what a thing to believe.
But it’s all around if we could but perceive.
To know ultra-violet, infra-red and X-rays,
Beauty to find in so many ways.
Two notes of the chord, that’s our fluoroscope.
But to reach the chord is our lifes hope.
And to name the chord is important to some.
So they give a word, and the word is OM.

Djur - vägledare till rätt sinnesstämning

Om man lider av ångest, nervproblem, mår dåligt psykiskt, känner sig deprimerad så är djur ett mycket bra verktyg och medicin för att komma på banan. Inte bara det att man blir fysiskt trött av att t ex rida eller gå med en hund, man får så mycket annat med på det mentala planet. 

Jag har hästar och katter. Har också haft flera hundar. Jag har också lidit av ångest och depressioner sedan unga år. Jag säger inte att det är en mirakelkur men djuren hjälper till på den andliga vägen till balans. 

Det går inte att behålla en negativ och destruktiv sinnesstämning när man har med djur att göra. Särskilt inte när man arbetar med dem på riktigt. Om sinnet är lågt eller om jag är upprörd, deppig vad som helst – så måste jag fokusera och vara i rätt sinnesstämning för att få igenom mina instruktioner till hästen. Samma gäller om man ska träna med en hund. Min appellinstruktör för schäfer, en klok man, sa att träningen aldrig fick bli en ”humörsak”. Man skulle vara beredd att växla mellan att bestämt säga stopp till att släppa det på en sekund och leka för att positivt förstärka att hunden kom till en. Till exempel. 

När det gäller hästar är det samma sak. Jag kan inte tro att jag ska lära en yvig unghäst att avslappnat gå runt mig på en volt om jag själv är frustrerad och spänd. Inte heller kan jag bli hästens eller hundens ledare om jag är för svag i min energi om jag en dag känner mig nere. Jag MÅSTE sätta mig i rätt energiläge för att hästen eller hunden ska ta mig på allvar. Min energi måste vara lugn och bestämd. Annars fungerar ingenting oavset om jag ger ”rätt” kommandon. 

Och därför är de våra vägvisare till hur vi ska vara. De hjälper oss att försätta oss i rätt sinnesstämning och komma i rätt energi för att kunna göra det vi ska. 

Precis som när det kommer till det andliga, om man vill kunna samla sina energier på rätt ställe så gäller det att veta hur man kommer dit. Man måste träna och ett bra sätt är meditation – och umgås med djur på ett lärande sätt är en riktigt bra vägvisare på väg dit. 

Flow

Jag har dragits till den andliga vägen länge. Jag känner mer och mer och förstår mer och mer. Men jag har lite svårt, ganska ofta, för min person är inte den här ljusskimrande, kramiga, kärleksfulla och öppna varianten alltid. Rätt sällan faktiskt. 

Jag har svårt för att öppna mig och blockerar mig som skydd. Är ständigt beredd till försvar men däremot backar jag inte för någonting. När jag skrev min livsplan så valde jag den hårda vägen. Jag har svårt med närhet, säga ”kram” och sådant som många gör. Däremot är min välvilja och lojalitet orubblig och total. Jag ser behov och gör allt för att se till att det blir uppfyllt. Jag kan inte se och lämna felaktigheter och orättvisor. Många är de gånger då jag gått in bland okända människor och avstyrt bråk och skyddat människor. Jag måste, det är inte jag som styr. Så min vilja till godhet behöver ingen betvivla. Däremot är jag obönhörlig om någon vill mig illa. 

Vi har ju våra chakran som ska vara balanserade för att få ett hälsosamt flöde i vår kropp. Mina har varit i obalans och jag har känt det både i sinne och kropp. De gånger jag känner flödet är när jag instruerar i ridning och jag känner hur kommunikationen flödar, hur den landar, hur hästarna medverkar och jag ser och känner det ryttarna upplever. 

Jag märker inte tiden och efteråt är jag upplyft och balanserad. Lugn.

Jag har sagt det förr – att djuren är våra vägvisare. Jag kan vara väldigt nervös innan en dressyrträning t ex men när den börjat så kommer mitt flow och orden och kunskapen flödar. Jag behöver inte tänka. Det är härligt för en som dras med depression och ångest till vardags. 

Det är rätt väg att gå. 

Var hittar du ditt flöde?

Var hittar du vägen till balans?

"Whatever gets you through the night"

Tro.

Birro skrev igår: ”Vår brist är en andlig brist”. Så är det idag. Det är andligheten, tron, som vi behöver gynna och föda. Det är den vi ska ägna oss åt. 

Om andlighet är religion för dig så gynna den så länge den gagnar dig och de dina på ett helande och kärleksfullt sätt. 

Det finns ingen fördömande Gud. Ingen Gud som straffar. Ingen Gud som kräver kyrkor, moskéer, kläder, pengar… det är ett människans påfund. Ingen Gud kräver offer, ingen Gud säger att kvinnor, barn och djur är mindre värda och måste kontrolleras eller att man får våldföra sig på dem. 

Andlighet och tro för mig är något som är ljus och kärlek, tillåtande och förlåtande, hjälpande och stödjande. Större än vi kan föreställa oss. 

Vi ska inte blanda in politik och kontroll i vår tro. Tron är till för att skapa balans i oss så vi blir starka att finnas där för oss själva och då också för andra. 

Idag är jag ledsen, idag känns det som jag är hudlös inför världen. Idag har jag inget filter och allt känns oerhört sorgset. 

Idag får jag verkligen lita till min tro. 

Måleri

 

 

Jag har tecknat och målat i hela mitt liv och som den kontrollmänniska jag är så har jag alltid haft det perfekta motivet framför mig som slutresultat när jag börjat måla.  

Här är några alster som jag åstadkommit.

   

 

Våga möta oliktänkande

Ämnet ligger i luften. 

Dels bokmässan som hade yttrandefrihet som tema och bjöd in Nya tider. En tidskrift som organisationen Expo menat är en " högerextrem tidning med starka band till odemokratiska rörelser". Nya tider bemöter kritiken  HÄR

Vi ser också oviljan i politiken att bemöta partier som inte tycker lika. Som inte har den gängse uppfattningen som man "ska ha". 

Vi märker det tydligt i samhället, i vardagen, på vänlistorna på fejjan och på de som slutar heja när man möter dem, sluta gilla ens inlägg och slutar höra av sig. Vi märker det på de som utan att veta någonting om en - ändå deklarerar för människor i ens krets att "den där tycker si och så och den ska man inte ha med att göra". 

Alexander bard pratade om det här i sitt "Sommar", att skilja mellan åsikt och person. Man ÄR inte sin åsikt. Man kan göra ett professionellt jobb fast man tycker på ett visst vis politiskt eller i andra frågor. 

Bard säger att om man vill bli dum i huvudet så ska man bara omge sig av ryggdunkare. Folk som tycker lika, säger lika och helst gör lika.  Alexander Bards sommarprat

Vill man utvecklas i diskussioner, utvecklas i tanken, världsligt, socialt - så ska man våga möta folk som inte tycker lika som du själv. 

Än en gång - person och åsikt är inte samma sak. Tänk dig en läkare som är t ex vänsterextremist. Tror du att du skulle märka av hans politiska åsikt när han opererar ditt knä?

Om vi återvänder till bokmässan så låt säga för argumentationens skull att Nya tider ÄR en högerextrem tidskrift. 

Jaha. Än sen? Ska man backa och lämna arenan fri?

Om jag skulle deltaga i någon slags sammankomst där det också skulle deltaga folk som stod helt i motsats till vad jag tycker så skulle jag se fram emot att komma dit, ta plats och i bästa fall få tillfälle att argumentera för min sak. 

Om vi bara omger oss av de som är på "den rätta sidan" som vi anser är goda så får vi aldrig till en dialog. Tro mig, en gruppering som verkligen har taskiga grunder kommer snart att krackelera i en sådan miljö. De kommer ändå inte att klara en dialog. Dialogen och den givande diskussionen kommer ur oliktänkande och att man kan skilja på person och åsikt. 

Det kan vi inte idag. 

Om folk visar det minsta till oliktänkande så ryker de från vänlistan, eller baktalas eller ignoreras. 

Det är en bakåtutveckling. 

Regeringen visar prov på det idag och det är skrämmande att vi inte har politiker med integritet, intelligens och  förmåga att ta debatten, skilja på person och åsikt. De verkar bara vilja bara ha liktyckande runt sig som dunkar dem i ryggen. Eller inte utgör ett hot i debatten. 

Vi bygger inget land av det för gissa; - folk tycker olika och det finns nyanser i alltihop. Det är inte enkelt och det är inte svart eller vitt. 

Våga möt oliktänkande. Skilj på person och åsikt. 

Andas

Andas
ta ett djupt andetag
ditt och alla andras
se dagen randas
se natten bli till dag

Andas
blunda och ta sats
hoppa och låt dig
av änglarna sakta landas
på det som ska bli din plats

Jag såg ett otroligt program om folk som stammar.  Länk till "Stamningens helvete" här.

Genom att andas rätt så kunde de som inte ens kunnat säga sitt namn tidigare stå upp framför de andra och prata, möta folk på gatan och fråga om klockan, ringa osv. 

Det var ett hjärtgripande program. Människans röst. Vår röst. Våra ord. Rätt sagda, med rätt stämma slår de an strängar i vårt innersta som skapar en sådan rörande klang. Musiken från vår begynnelse. Aïnurs musik. 

Det är en nyckel det här - att andas. 

I ett program som hette "Befria sinnet" så handlade det om Posttraumatisk stress. Män som varit i Mellanöstern och som kom hem till USA som främmande våldsamma bräckliga trasor. De fick genomgå ett andningsprogram för att bearbeta sina minnen. 

De fick "meditera för medkänsla". En viss typ av andning aktiverade det ställe i hjärnan (amygdala) där vår förmåga till empati sitter. 

De fick bland annat utöva en kraftfull andning som framkallade minnena och då lära sig - också genom andningen - att kunna kontrollera sitt undermedvetna. Det händer nämligen saker med en när man har posttraumatisk stress. 

Amygdala är också ett ställe som är till för att upptäcka hot. Man kan lätt förstå att efter att ha varit i traumatiska situationer så är det här stället triggat. Man behöver inte ha varit i krig för det. Man kan ha haft krig hemma. Det framkallar tre saker. 

1 - Beteendet - det vill säga fly, slåss eller frysa till is. 
2 - Det sätter igång det autonoma nervsystemet som får hjärtat att slå fortare, blodtrycket att stiga osv. Krigsberedskap. 
3 - Hormoner - cortisol och adrenalin går ut i vår kropp. 

Genom andningsövningarna som kallas ujjayi-andning så lugnar man ner det autonoma nervsystemet.

Det är väldigt viktigt att man övar på det här varje dag så hjärnan lär sig det. Vid mätningar på hjärnan har man sett att munkar som mediterar varje dag så går deras stresskurva ned vid samma tidpunkt som de normalt mediterar. De har lättare att lugna ner sig och längre till stress- och ångesttaket. Man har också sett en tydlig förbättring av immunsystemet hos de som mediterar och andas rätt. 

Vid en ångestattack gäller det att försöka andas lugnt fastän kroppen går på högvarv. Ned i magen och sakta ut. Man upplever ofta att man inte får någon luft när man börjar hyperventilera och det ökar ångesten och paniken. 

Allt hänger på hur vi andas. Det har större betydelse än vi tror. 

Se programmet om stamningens helvete. Se hur de andas. Det kan översättas på vilken situation som helst. 

Andas, 

Psykisk smärta som blir fysisk

Det är klockorna jag räds
det är den tysta väntan innan
det svindlande andetaget
och jag vet att jag kommer att stålsätta mig
men det kommer inte att hjälpa
för när klockorna ringer in ditt liv
från det höga klocktornet
över stilla kyrkogård
i kylig kyrkas bänkrader
så kommer mina knogar vitna
min strupe snöras åt
käkarna stelna och ögonen knipa
hjärtat explodera
och blottas inför alla
den brustna masken av stelnad sorg
kommer slutligen att falla

Kropp och själ hänger ihop. Det har alla hört. Få förstått. Många upplevt, 

Som liten när oron över pappas fyllebravader jagade mig utan att jag förstod det så blev jag sjuk. Varje gång trodde jag att jag blev magsjuk. Låg på soffan och mådde gräsligt illa. Magen var en åtsnörd klump. Jag var slut men kunde inte vila för illamåendet och magen jagade upp mig på toa. Ingen förstod vad det var. Eller så gjorde de det men kunde inte blanda in min lilla hjärna i det. 

När jag blev äldre och hamnade i ett destruktivt förhållande och fått stryk i nästan fyra år och var inne på det sista året så började min kropp tala åt mig. Jag blev sjuk. Fysiskt. Samma sjukor drabbade mig. Jag kräktes och om inte så mådde jag vanvettigt illa. Det hände oftare och oftare. Jag trodde vi hade dåligt vatten eller att jag ätit dålig mat. Men anfallen satt i några timmar eller en halv dag och sen vände det tvärt. Men jag vågade bara äta pannkaka och dricka cola. Jag fattade ändå inte att psyket skrek åt mig att jag bar på en massa sorg, rädsla, oro...

Sen kom värken. Det var i högstadiet ryggen började krångla men i 20-årsåldern kom den riktiga kroppsvärken. Den flyttade sig runt i kroppen. Och mellan varven var jag död av trötthet. Massage var min högsta önskan. Varma bad. Allt som lindrade lite grand. 

Kurvan har stadigt stigit uppåt. Kroppssmärtan är ett skämt. Jag vet inte om jag är smärtfri på något ställe på riktigt nå'n gång.

Det värsta är ändå när den här ångestsmärtan kommer och slår ut mig. Den uppenbarade sig första gången i gymnasiet som jag för övrigt inte kunde gå. Det är lite svårt att gå till lektioner när man nyss fått näsan indunkad i ett bilfönster eller försöka höra läraren när trumhinnan är spräckt. Men då kom ångestsmärtan som någon slags typ av migrän. Det var inte migrän, inte den klassiska, men smärtan var och är sådan. Det var som att dra en harpun genom skallen. Ut i ögat och bak i nacken. 

När jag jobbade på ridskola och brände ut mig riktigt ordentligt så låg jag med sådan smärta en hel sommar och en halv höst. I september började jag kunna lämna sängen. Tänk, varje dag i nästan tre månader med en migränsmärta på ena sidan skallen som gör så ont att man hör den. Det krasade och knastrade i huvudet. Ångesten var extrem. Jag hamnade i ett konstant ångesttillstånd som inte släppte sitt grepp en sekund. Jag tappade helt all livslust, all matlust allting. Jag trodde verkligen livet var slut. Alla åkte till stranden och jag låg i ett sommarsolsbelyst rum och var livrädd för att somna, plågad av smärta och hunger men hatade att äta. Illamåendet var en konstant följeslagare och äta var bara ett nödvändigt ont. 

Nu har det här utvecklats till nån jävla spett-halvsides-skräck-historia. Rätt vad det är så säger kroppen nej bara och det går oftast att härleda till någon form av psykisk anspänning. Jag brukar rita bilder av det för det hjälper mig något. (Se ovan)

Psyket kan absolut ta sig kroppsliga utvägar. Ångesten blir reell. Påtaglig. Smärtan sätter en ur spel och man tillåts dra sig undan världen ett ögonblick. Jag är alltid väldigt lugn efteråt. Det säger en hel del 

Rädd för natten...

...och rädd för morgonen. 

När jag vaknar är jag livrädd. Hjärtat slår i trehundra och tankarna är ett glödgat nystan av skräckslagna oidentifierbara tankar. "Vad måste jag?" "Vad har jag glömt?" "Vad är det frågan om idag?" "Hur är allt egentligen?"

Så måste det gå ett bra tag innan jag får sortera ut mig. Innan jag är redo för vardagen. Möta folk. Läsa något eller se på TV. 

På morgonen klarar jag på min höjd en serietidning, en klädkatalog och total tystnad. Möjligen brasans knastrande eller om jag öppnar fönstret så jag får höra uteljuden. Tyvärr är det mest en massa hundskall. 

Om jag har något på agendan den dagen - vad som helst nästan - en tid att passa eller något som kräver att jag måste finnas till hands ja då slår ångesten på direkt. Att vakna och inse att idag ska jag göra det där... det är fruktansvärt jobbigt. 

Jag gör det jag ska, jag gör det jag tagit åt mig eller som åligger mig men jag får genomleva Satan innan och efteråt faller jag ihop i en hög. 

Sen kommer natten. Kvällen tycker jag om men när det drar sig mot att man ska släcka ner och gå och lägga sig så fylls jag av oro och ibland riktig nattskräck. Då låser det sig och det spelar ingen roll hur trött jag är så blir jag rädd och klarvaken och sitter uppe. Patrullerar går'n och försöker hitta ett tryggt ställe där jag kan lägga mina tankar. 

Ligger jag väl i sängen så tänker jag också så. Letar efter ett tryggt ställa att linda mina oroliga tankar kring. 

När det gått en längre period av att må så så har man inte fått minsta vila varken för kropp eller själ. Det är svårt att förklara för folk. 

Jag kan inte ha morgontider hos läkare, sjukgymnast eller vad det nu kan vara man ska bokas in på. Jag måste alltid säga att jag inte kan före lunch. Ibland får man ju inte välja förstås och det är ett helvete. 

Också svårt att förklara. 

Jag försöker i möjligaste mån ordna min vardag kring mitt mående. Jag kan inte pressa in mig i mallar som är gjorda för folk som pallar att gå upp i ottan och träffa folk och prata, se ut och vara. Jag kan inte det, det vet jag nu efter 40 år. 

Nu får det vara så som jag klarar av det. 

Att vara negativ är provocerande

Tydligen. 

Jag är pessimist. Jag är negativ. Jag tror det mesta om illa och skit innan jag blir motbevisad. Knappt då tror jag att det är är bra utan jag är beredd på kniven i ryggen. 

Jag är försiktig med vad jag säger. 

Jag vänder inte bort blicken, jag har ögonen på målet och vill inte ha någon bakom mig. 

Men med det sagt så ska ni veta att jag har den svartaste galghumorn driven till sin spets. Den som är nödvändig att ha när man är beskaffad med det här sinnelaget. Min paroll att man kan skämta om det mesta. Man kan skratta fast Jävulen står på tröskeln bokstavligt talat. 

De här skämtrutorna som jag gillar skarpt - och jag vet många med mig - är roliga just för att de driver med den mörka sidan som man inte får ha. Man ska ju vara positiv Gu'bevars. 

Folk tycker om att vifta finger när man konstaterar att det mesta är blaj, och att man inte ser någon ljusning i tillvaron. Då kommer klämkäckheten farande som en moralkaka och meddelar att man ska väl se positivt på livet, dagen blir vad man gör den till, hinkar med döda karpar och så vidare. 

Kanske är det välmenat. Kanske är det menat som uppmuntran att man kan välja glädje som den där tokfan Pollack skanderar så fort han får tillfälle. Men si det går inte att ta sig i kragen när man ingen krage har. Det enda man gör är att förringa de ord som pressats ur en döende själ. Den luft man med kämpande bringa formar till viskningar över torra uppgivna läppar. Man förringar det och människan som säger det. 

Jag gav nyligen luft åt min hopplöshetskänsla i form av en bild på fejjan. Det var min viskning. men tydligen var det en provocerande viskning. Svärta om än i galghumorform mottages inte lätt. Då är det lättare att ta bort folk som kommer med sån verklighetsbaserad skit. Ta bort som i ta bort som vän fejjan. Vår tids markering utan konfrontation och förklaring. Jag kallar det för fjortismetoden. 

Men negativitet är inte bara av ondo. Att vara kritisk och på sin vakt är inte bara av ondo. Att se världen genom ett sorgeflor är jobbigt - men det går. För det mesta. 

Men folk blir provocerade av det. 

Räkna med det. 

När livet gör för ont

I morgon kan det bli bättre - eller sämre. En skämtbild av "Villfarelser" som använder bilder med nattsvart galghumor. Lite som "Stenmark" fast ett steg längre. 

Det kanske inte går att föreställa sig om man aldrig varit i kontakt med de känslorna, att livet kan kännas för övermäktigt. Den här vardagen då man kan och SKA njuta av solen, sommaren, passa på, passa på för helvete, att vara ute, grilla, dricka bubbel, rosé, öl, cider och vin. Ta kort på sina fötter mot en horisont av sand och vatten. Ta bilder av sin fantastiska semester i långtbortista'n med pool, balkong och hotell. 

Missförstå mig inte, ni som gör sådant - kör hårt, jag unnar er verkligen glädjen. Man ska aldrig skämmas eller dölja att man finner njutning i livet eller i det man gör bara för att det finns sådana som jag som inte gör det. 

Om jag åker bort - så vill jag hem. Om jag umgås med folk så tycker jag oftast att de är blåsta och jag kan inte nog räkna minutrarna tills jag få komma hem till min egen hjärna. Till tystnad och de texter, den musik och de samtal jag har utbyte av. 

Alla är inte sociala mästare som älskar att sippa på rosé och snattra jöns, halvlulliga kring en sönderkryddad fläskfile´. Jag trivs bäst med mig själv och med min sambo, med våra djur och naturen. 

Men det finns en baksida av myntet. Ensamhet som inte är självvald. När man är ensam och läser på fejjan om folk och hur de går loss i semestertider, i värmen, i sällskap och Gud vet allt. Då vill man bara dra något gammalt över sig och gråta ut som den misslyckade döskalle man känner sig som. 

Jag har varit den där döskallen. I elva år. Jag satt utanför livet och tittade på det och önskade att jag hade modet att kliva ut i det. 

En dag gjorde jag det. Jag gav mig fan på det. Jag sa ja fast allt inom mig skrek nej. Jag följde med fast jag helst ville vara hemma. Och när jag följt med några gånger på alla möjliga tillställningar så insåg jag att jag hade absolut INGET ut av att umgås med folk. Jag hatade det de pratade om, jag hatade det de gjorde och jag hatade deras fula blåsta uppsyn när de drog samma historia som jag hört tusen gånger. 

Jag minns hur jag stod mitt i vimlet och tänkte: "är det här livet, då hör jag inte hemma här". 

Så jag slutade. Jag gav upp. Jag satt i sängen och glodde på TV, skrev dagbok och lyssnade på musik och för varje dag växte insikten att jag inte hade någonting att leva för. Jag hade mina hästar, som en svag repstump av motivation att hålla mig kvar. Jag hade min familj som var en del av det repet. Men var det tillräckligt starkt?

Och så kom "Nyckeln till frihet" på TV. Ni vet den filmen med Morgan Freeman och Tim Robbins. Morgan Freeman säger; "Sätt igång att leva eller sätt igång att dö". 

Och då bestämde jag mig för att gå in i alla faror. Gå rakt ut i allt jag var rädd för och tyckte illa om. 

Elva år utan en kärleksfull beröring, elva år av ensamhet. Elva år av längtan. 

Jag vet att jag hade en dröm runt den där perioden, att jag mötte en lång man och han tog mig i sin famn på ett faderligt sätt. Han meddelade mig utan ord att jag skulle hitta kärleken och att jag skulle hitta hem. Han var så stor och trygg men svår att se. Jag höll min panna mot hans bröst och han höll om mitt huvud med sina varma händer och jag kände en sådan oändlig kraft och trygghet. 

Sedan kastade jag mig ut. Lade ut en profil på mötesplatsen och efter tre dagar träffade jag min nuvarande sambo. Vi har snart varit tillsammans i tio år. Det var svårt. Jag sa ja men allt annat skrek nej. När han ville komma sa jag ja fast jag tänkte nej. När han ville jag skulle hälsa på honom så åkte jag fast jag inte vågade. Men när vi var tillsammans så kände jag att det var rätt. 

Min ångest blev fruktansvärd och istället för panikattackerna så bytte ångesten form till grova ätstörningar. Jag tappade 30 kilo på ett halvår. "Ångesten hittar nya vägar" sa min terapeut. Ja det gjorde den. Vardagsliv med sambo... det var långt från mitt invanda ensamliv. 

Genom att ha kontroll på min vikt så trodde jag att jag hade kontroll över allt annat. Men vi har övervunnit alla motgångar. Vi har varit växelvis starka och svaga. 

Det kommer andra tider. Det finns en röd tråd. Det finns kärlek och mening. För mig tog det många år att hitta den. Resan dit kan vara ditt livs prövning bokstavligt talat. 

Ge inte upp. 

Ge inte upp. 

Medberoende, dotter, anhörig, vårdare

Jag är ett vuxet barn till en självmedicinerande pappa. Han har jagats av ångest och depressioner sedan tonåren. När mellanölen kom så kom också hjälpen att klara vardagen. 

Depressioner och ångest är dels ärftligt och dels ett resultat av arv och miljö. I min pappas fall båda. Och tro på fan om det inte har spillt över på mig. Och mina syskon. 

Men jag använder inte alkohol som medicin. Faktum är att jag inte ens smakade på någonting i den vägen förrän jag var arton år och jag har passat mig förbannat noga för att göra alkoholen till medicin. Som tur är svarar jag inte alls bra på alkohol och mår dåligt av det. Mitt liv hade kunnat se annorlunda ut om jag mått bra av alkohol. 

Idag har min pappas psykiska tillstånd blivit starkt försämrat. Odiagnostiserad för han har inte varit drogfri så pass länge att man kunnat utvärdera honom. Inte ens under LVM:et som nyligen ägde rum. Psykiatrin går bet. 

Omedicinerad för ooh nej man kan inte ge en 67 - årig alkoholist någonting för ångest eller humörsvängningar, Ingenting för sömnen. Den som inte infinner sig. Fast han läser böcker om 2:a världskriget till långt in på natten och alla andra tänkbara böcker En utomordentlig hjärna med en ovanligt bred allmänbildning. Man ser bara en fullgubbe. 

Så det blir den medicin som finns på Bolaget. Och det är vi i familjen som gång på gång får sopa upp resterna efter dykningarna i alkoholens giftiga sjö. Och orosanmälningarna till soc och anmälningarna till IVO växer till ett Babels torn. Ett manifest över språkförbistringen mellan instanserna, den sjuke och hans familj. 

Jag skulle kunna publicera fruktansvärda bilder från en lägenhet i misär. Men det gör jag inte. Inte nu. Jag vet bara att vårat samhälle går fullständigt bet på människor med dubbeldiagnoser och självmedicinering. 

De går bet på att ta hand om och hjälpa. Vuxenpsyk och soc har under mer än 30 år stått helt handfallna. Hur ska man känna tilltro till vård och behandling? 

Oräkneliga är de gånger då vi äntrat en piss-stinkande lägenhet med halvtomma T-spritflaskor och sett in i hans ögon som varit långt borta från livet. De har sett på oss med det sista av medvetande som finns i en utbränd hjärna som inte fått näring på två veckor. Det minne som finns i ryggmärgen hos den pappa som ser sina döttrar och hör dem fråga hur det är utan att han kan svara. Han är långt borta. Ansiktet är blekt. Avståndet mellan kropp och medvetande minskar för var minut vi väntar på ambulansen. 

Vad kostar det? Vad betalar vi med? Jo med känslor på vårt övertrasserade känslokonto. Med otrygghet och sorg. 

Och så blir det avgiftning, anmälan till soc, uppstudsiga läkare och snorkiga sköterskor som vill skriva ut till varje pris för trycket är hårt på avgiftningen. 

Vid bussbytet hem till misären köps en flaska brännvin för att hålla den värsta abstinensen och ångesten i schack. 

Och vi, de anhöriga, döttrarna, vårdarna, sörjer hans död och återuppståndelse var gång. 

Var gång. 

För många mår dåligt i vårt land

Hjälpen. Var är den? När du sitter hemma på ditt rum med skräcken för att leva i ditt bröst men rädslan för att dö får dina händer att darra...

När du står vid diskbänken efter att alla lämnat matbordet och du gråter tyst för att ingen ska märka. I morgon blir det samma sak igen. Korv och spagetti eller fiskpinnar och mos. Duka, och hålla masken. Släppa fram tårarna när du ställer tallrikarna i diskmaskinen. 

När du måste vara social för att inte verka konstig. Du vill inte vara den konstiga. Den som alltid säger nej. Den som alltid stannar hemma. Den som alltid undviker och avviker. Du sätter på dig din mask av frusna tårar och går ut i den sociala världen och spelar din roll. Men masken krackelerar och när du äntligen får gå hem är den fallen till marken i tusen bitar. 

När rädslan får dig att stå bakom persiennernas dammiga vy och se ut på en strimlad värld. Kanske skulle du gått ut men du sov för länge och du är inte redo att möta världen. Inte idag. Heller. Orkar inga blickar. Orkar inte se dig själv i spegeln. Varför finns jag? 

När du vaknar 03.47 och magen är en knut av ångest. Du svettas och fryser och får gå upp på toaletten mitt i natten. Så absurt. Sitta där mitt i natten när din kropp sover. Eller om det är hjärnan? Med en overklig hjärnas uppfattningar om verkligheten. 

I sin ångest är man alltid ensam. Ingen kan aldrig fullt ut förstå vad just DU känner. Och var kommer ångesten ifrån? Var kommer känslorna ifrån? Hör de till det förflutna? Kanske är det jag känner nu...

...det jag egentligen skulle känt då? Men det kan komma fram nu för jag är vuxen och jag har landat i min person och allt som tidigare fått stå tillbaka för annat har nu fått plats att bana sig fram i mitt medvetande. 

Och det skapar en sådan ångest. Det skapar depression. Det skapar gråt och ilska. Det gör att jag känner att jag inte orkar. Den där berömda väggen, den är fan här, jag har sprungit in i den. Eller så är jag metrar ifrån den. Eller igenom den - liggande i träspillrorna på andra sidan. Slut. 

Vi har kämpat för länge. Vi har varit starka för länge. Vi har haft diagnoser obehandlade - för länge. Vi har levt med svårighet och fått bära dem ensamma för länge. 

Men vi är här och det finns en röd tråd för alla. En livsnerv, en mening. Ett gyllene ljus som det gäller att hitta. Det gyllene ljus som skänker ro. Lugn. Mening. Det finns där. 

Kanske är vi bara på fel plats. Med fel människor? Gör fel saker. 

Jag har varit det. Helt fel. Min ångest påminner mig om det rätt ofta. Depressionen påminner mig om det varje dag. Allt är väl (förutom fattigdom) men jag gråter vid köksbordet. 

Jag är rädd för natten. 

Men jag lägger all min oro i änglarnas famn. Jag litar på att de skyddar mig och alla de jag älskar. "Livet älskar mig och allt är väl" ber jag till de starka änglarna. Och de vakar och beskyddar med sina godhetens svärd och vilande vingar efter sin rygg. 

Lägg din oro för dem att ta hand om och somna lugnt. De vakar över dig. 

De vakar över dig.  

"Flyktingbarn får Svenskar att förlora sin värdighet!"

  Rubriken kommer från en artikel som delas friskt på fejjan och jag tycker den är ogenomtänkt, ensidig, blåst och underskattar "vanliga svenska människor" som han uttrycker sig, kommunalrådet i Nacka  Jan -Eric Jansson. 

   Allt är inte svart eller vitt. Saker är komplicerade och det finns skalor på svårigheterna. Det finns idioter i alla läger och det svåra är att spåra den springande punkten och lokalisera kärnan till vad som får folk att bli arga, protestera eller ge uttryck för missnöje. Alla är inte verbala ekvilibrister som kan formulera sina klagomål på ett konstruktivt sätt och rikta det till rätt ställe. En frustration över att vårat land har tappat greppet kanske helt enkelt hos en "vanlig svensk" slutar med ett mail till kommunalrådet i Nacka där man kallar honom för "idiot" eller "jävla tomte". Jan-Eric Jansson (KD), kommunalråd i Nacka funderar i en debattartikel i DN var "rädslan" för flyktingbarn kommer från. Varför "vanliga svenskar" hellre har Hells Angels som grannar än ett HVB - hem. 

   Jan-Eric ger en i mitt tycke ensidig bild av hur det kan se ut och redan i början blir det fel. Han säger att de som kommer till hemmen är män med en genomsnittsålder märk väl på 17 år. Han kan inte förstå varför folk börjat reagera och påstå att dessa unga män skulle vara mer våldtäktsbenägna än svenska ungdomar. Ja om detta må de lärde tvista till leda. Jag vet då en sak att alla dessa övergrepp som skett i skolor, i gymnastikhallar, i badhus och som öppet har skyllts på "kulturkrockar" lär ha hällt vatten på kvarn'. 

  Han ger också ett exempel på varför det är just unga män som kommer och det är en sammanfattning av ett antal fall som han har satt ihop som ETT exempel. Pappan är död eller försvunnen och mamman skickar äldste sonen till Europa. 

Men det finns många andra exempel. Vi hörde för några månader sedan en kille från jag tror det var Afghanistan som blev av sin pappa sliten ur sin mammas grepp och skickad utomlands och hamnade sedermera här i Sverige. Han var då 15 år, fick bara vinka till sin mamma på avstånd och han längtade hem. En annan sida av myntet där man inte bryr sig om sin 15-årige sons känslor och framför allt inte hans mammas. Andra historier som är mer alarmerande är de som rekryterats av islamister och ljuger om sin ålder. Det är en del av kakan. Den andra är att knappt 19 % av ensamkommande är flickor. Resten är unga män. De flesta ensamkommande vet man inte åldern på. 

   Kanske är det denna brist på kontroll som får "vanliga svenskar" att protestera? Kanske protesterar de mot brist på ordning på boendena som Jansson talar sig varm om. Jag kan vittna om annat, jag som blor granne med ett och jag kan även se på nyheterna en helt annan skötsel av HVB - hem än den vackra bild Jansson målar upp. Visst finns det de som sköter sig och visst finns det de som pressar gränserna men nu efter de år som man sett detta på nära håll så ser man bristerna i att handleda och vara de starka förebilder för ungdomarna som Jansson talar om redan finns. Men Jansson har ju gu'bevars rest runt och hälsat på pojkarna på dessa hem och inte stött på tillstymmelse till hot eller annat otäckt. Inte ens blivit tafsad på. Möjligen har han tagit del av den högljuddhet som enligt honom behöver stävjas. Jo jo. 

   Jansson talar också om hur viktigt det är att vuxenvärlden ställer upp på ungdomarna och att vi tar hand om dem och visar att alla är lika mycket värda nu när de kommit hit. De ska bemötas med värdighet. Jag kan inte låta bli att jämföra med några grabbar jag känner. De har det svårt av olika orsaker, problem av olika slag och de har haft sina egna upplevda krig och trauman som gjort dem i samhällets ögon besvärliga och oönskade. Blivit utestängda från skolan, fast vi har skolplikt i Sverige och skolorna får inte neka stödinsatser, men de har alltså inte fått gå dit utan fått smyga sig dit för att sitta i korridoren för att ändå ha någonstans att gå på dagen. Viljan att lära har fört dem dit men oförmågan hos skolan har lämnat dem som vilsna "bråkstakar" löst flygande utan ramar och handfasthet. Kallade för glåpord och uteslutna från skolresor för skolresorna är till för dem "som kämpat". 

   Vem kan skilja på kamp och kamp? En femtonårig pojke kämpar med en svår diagnos, jobbiga familjeförhållanden, relativ fattigdom som redan sätter honom utanför den inre kretsen av de som har råd. Vem kan bedöma hans kamp?! I Sverige gör vi skillnad på folk och folk och det känner ungdomar av, vilka som duger och vilka som inte är välkomna till skola och ungdomsgård. Och särskilt deras föräldrar märker av den här särskiljningen, de som har slagits för att deras barn ska få den hjälp de har rätt till! Då kanske man har nära till att protestera mot att det ska placeras ännu ett gäng ungdomar i grannskapet som åtnjuter en service som de infödda ungdomarna och deras föräldrar slagits för i åratal. Orättvisor föder ilska. Kanske är det rentav ilska och inte rädsla som skapar protesterna?