Depressioner och ångest är dels ärftligt och dels ett resultat av arv och miljö. I min pappas fall båda. Och tro på fan om det inte har spillt över på mig. Och mina syskon.
Men jag använder inte alkohol som medicin. Faktum är att jag inte ens smakade på någonting i den vägen förrän jag var arton år och jag har passat mig förbannat noga för att göra alkoholen till medicin. Som tur är svarar jag inte alls bra på alkohol och mår dåligt av det. Mitt liv hade kunnat se annorlunda ut om jag mått bra av alkohol.
Idag har min pappas psykiska tillstånd blivit starkt försämrat. Odiagnostiserad för han har inte varit drogfri så pass länge att man kunnat utvärdera honom. Inte ens under LVM:et som nyligen ägde rum. Psykiatrin går bet.
Omedicinerad för ooh nej man kan inte ge en 67 - årig alkoholist någonting för ångest eller humörsvängningar, Ingenting för sömnen. Den som inte infinner sig. Fast han läser böcker om 2:a världskriget till långt in på natten och alla andra tänkbara böcker En utomordentlig hjärna med en ovanligt bred allmänbildning. Man ser bara en fullgubbe.
Så det blir den medicin som finns på Bolaget. Och det är vi i familjen som gång på gång får sopa upp resterna efter dykningarna i alkoholens giftiga sjö. Och orosanmälningarna till soc och anmälningarna till IVO växer till ett Babels torn. Ett manifest över språkförbistringen mellan instanserna, den sjuke och hans familj.
Jag skulle kunna publicera fruktansvärda bilder från en lägenhet i misär. Men det gör jag inte. Inte nu. Jag vet bara att vårat samhälle går fullständigt bet på människor med dubbeldiagnoser och självmedicinering.
De går bet på att ta hand om och hjälpa. Vuxenpsyk och soc har under mer än 30 år stått helt handfallna. Hur ska man känna tilltro till vård och behandling?
Oräkneliga är de gånger då vi äntrat en piss-stinkande lägenhet med halvtomma T-spritflaskor och sett in i hans ögon som varit långt borta från livet. De har sett på oss med det sista av medvetande som finns i en utbränd hjärna som inte fått näring på två veckor. Det minne som finns i ryggmärgen hos den pappa som ser sina döttrar och hör dem fråga hur det är utan att han kan svara. Han är långt borta. Ansiktet är blekt. Avståndet mellan kropp och medvetande minskar för var minut vi väntar på ambulansen.
Vad kostar det? Vad betalar vi med? Jo med känslor på vårt övertrasserade känslokonto. Med otrygghet och sorg.
Och så blir det avgiftning, anmälan till soc, uppstudsiga läkare och snorkiga sköterskor som vill skriva ut till varje pris för trycket är hårt på avgiftningen.
Vid bussbytet hem till misären köps en flaska brännvin för att hålla den värsta abstinensen och ångesten i schack.
Och vi, de anhöriga, döttrarna, vårdarna, sörjer hans död och återuppståndelse var gång.
Var gång.
