det är den tysta väntan innan
det svindlande andetaget
och jag vet att jag kommer att stålsätta mig
men det kommer inte att hjälpa
för när klockorna ringer in ditt liv
från det höga klocktornet
över stilla kyrkogård
i kylig kyrkas bänkrader
så kommer mina knogar vitna
min strupe snöras åt
käkarna stelna och ögonen knipa
hjärtat explodera
och blottas inför alla
den brustna masken av stelnad sorg
kommer slutligen att falla
Kropp och själ hänger ihop. Det har alla hört. Få förstått. Många upplevt,
Som liten när oron över pappas fyllebravader jagade mig utan att jag förstod det så blev jag sjuk. Varje gång trodde jag att jag blev magsjuk. Låg på soffan och mådde gräsligt illa. Magen var en åtsnörd klump. Jag var slut men kunde inte vila för illamåendet och magen jagade upp mig på toa. Ingen förstod vad det var. Eller så gjorde de det men kunde inte blanda in min lilla hjärna i det.
När jag blev äldre och hamnade i ett destruktivt förhållande och fått stryk i nästan fyra år och var inne på det sista året så började min kropp tala åt mig. Jag blev sjuk. Fysiskt. Samma sjukor drabbade mig. Jag kräktes och om inte så mådde jag vanvettigt illa. Det hände oftare och oftare. Jag trodde vi hade dåligt vatten eller att jag ätit dålig mat. Men anfallen satt i några timmar eller en halv dag och sen vände det tvärt. Men jag vågade bara äta pannkaka och dricka cola. Jag fattade ändå inte att psyket skrek åt mig att jag bar på en massa sorg, rädsla, oro...
Sen kom värken. Det var i högstadiet ryggen började krångla men i 20-årsåldern kom den riktiga kroppsvärken. Den flyttade sig runt i kroppen. Och mellan varven var jag död av trötthet. Massage var min högsta önskan. Varma bad. Allt som lindrade lite grand.
Kurvan har stadigt stigit uppåt. Kroppssmärtan är ett skämt. Jag vet inte om jag är smärtfri på något ställe på riktigt nå'n gång.
Det värsta är ändå när den här ångestsmärtan kommer och slår ut mig. Den uppenbarade sig första gången i gymnasiet som jag för övrigt inte kunde gå. Det är lite svårt att gå till lektioner när man nyss fått näsan indunkad i ett bilfönster eller försöka höra läraren när trumhinnan är spräckt. Men då kom ångestsmärtan som någon slags typ av migrän. Det var inte migrän, inte den klassiska, men smärtan var och är sådan. Det var som att dra en harpun genom skallen. Ut i ögat och bak i nacken.
När jag jobbade på ridskola och brände ut mig riktigt ordentligt så låg jag med sådan smärta en hel sommar och en halv höst. I september började jag kunna lämna sängen. Tänk, varje dag i nästan tre månader med en migränsmärta på ena sidan skallen som gör så ont att man hör den. Det krasade och knastrade i huvudet. Ångesten var extrem. Jag hamnade i ett konstant ångesttillstånd som inte släppte sitt grepp en sekund. Jag tappade helt all livslust, all matlust allting. Jag trodde verkligen livet var slut. Alla åkte till stranden och jag låg i ett sommarsolsbelyst rum och var livrädd för att somna, plågad av smärta och hunger men hatade att äta. Illamåendet var en konstant följeslagare och äta var bara ett nödvändigt ont.
Nu har det här utvecklats till nån jävla spett-halvsides-skräck-historia. Rätt vad det är så säger kroppen nej bara och det går oftast att härleda till någon form av psykisk anspänning. Jag brukar rita bilder av det för det hjälper mig något. (Se ovan)
Psyket kan absolut ta sig kroppsliga utvägar. Ångesten blir reell. Påtaglig. Smärtan sätter en ur spel och man tillåts dra sig undan världen ett ögonblick. Jag är alltid väldigt lugn efteråt. Det säger en hel del
