I morgon kan det bli bättre - eller sämre. En skämtbild av "Villfarelser" som använder bilder med nattsvart galghumor. Lite som "Stenmark" fast ett steg längre.
Det kanske inte går att föreställa sig om man aldrig varit i kontakt med de känslorna, att livet kan kännas för övermäktigt. Den här vardagen då man kan och SKA njuta av solen, sommaren, passa på, passa på för helvete, att vara ute, grilla, dricka bubbel, rosé, öl, cider och vin. Ta kort på sina fötter mot en horisont av sand och vatten. Ta bilder av sin fantastiska semester i långtbortista'n med pool, balkong och hotell.
Missförstå mig inte, ni som gör sådant - kör hårt, jag unnar er verkligen glädjen. Man ska aldrig skämmas eller dölja att man finner njutning i livet eller i det man gör bara för att det finns sådana som jag som inte gör det.
Om jag åker bort - så vill jag hem. Om jag umgås med folk så tycker jag oftast att de är blåsta och jag kan inte nog räkna minutrarna tills jag få komma hem till min egen hjärna. Till tystnad och de texter, den musik och de samtal jag har utbyte av.
Alla är inte sociala mästare som älskar att sippa på rosé och snattra jöns, halvlulliga kring en sönderkryddad fläskfile´. Jag trivs bäst med mig själv och med min sambo, med våra djur och naturen.
Men det finns en baksida av myntet. Ensamhet som inte är självvald. När man är ensam och läser på fejjan om folk och hur de går loss i semestertider, i värmen, i sällskap och Gud vet allt. Då vill man bara dra något gammalt över sig och gråta ut som den misslyckade döskalle man känner sig som.
Jag har varit den där döskallen. I elva år. Jag satt utanför livet och tittade på det och önskade att jag hade modet att kliva ut i det.
En dag gjorde jag det. Jag gav mig fan på det. Jag sa ja fast allt inom mig skrek nej. Jag följde med fast jag helst ville vara hemma. Och när jag följt med några gånger på alla möjliga tillställningar så insåg jag att jag hade absolut INGET ut av att umgås med folk. Jag hatade det de pratade om, jag hatade det de gjorde och jag hatade deras fula blåsta uppsyn när de drog samma historia som jag hört tusen gånger.
Jag minns hur jag stod mitt i vimlet och tänkte: "är det här livet, då hör jag inte hemma här".
Så jag slutade. Jag gav upp. Jag satt i sängen och glodde på TV, skrev dagbok och lyssnade på musik och för varje dag växte insikten att jag inte hade någonting att leva för. Jag hade mina hästar, som en svag repstump av motivation att hålla mig kvar. Jag hade min familj som var en del av det repet. Men var det tillräckligt starkt?
Och så kom "Nyckeln till frihet" på TV. Ni vet den filmen med Morgan Freeman och Tim Robbins. Morgan Freeman säger; "Sätt igång att leva eller sätt igång att dö".
Och då bestämde jag mig för att gå in i alla faror. Gå rakt ut i allt jag var rädd för och tyckte illa om.
Elva år utan en kärleksfull beröring, elva år av ensamhet. Elva år av längtan.
Jag vet att jag hade en dröm runt den där perioden, att jag mötte en lång man och han tog mig i sin famn på ett faderligt sätt. Han meddelade mig utan ord att jag skulle hitta kärleken och att jag skulle hitta hem. Han var så stor och trygg men svår att se. Jag höll min panna mot hans bröst och han höll om mitt huvud med sina varma händer och jag kände en sådan oändlig kraft och trygghet.
Sedan kastade jag mig ut. Lade ut en profil på mötesplatsen och efter tre dagar träffade jag min nuvarande sambo. Vi har snart varit tillsammans i tio år. Det var svårt. Jag sa ja men allt annat skrek nej. När han ville komma sa jag ja fast jag tänkte nej. När han ville jag skulle hälsa på honom så åkte jag fast jag inte vågade. Men när vi var tillsammans så kände jag att det var rätt.
Min ångest blev fruktansvärd och istället för panikattackerna så bytte ångesten form till grova ätstörningar. Jag tappade 30 kilo på ett halvår. "Ångesten hittar nya vägar" sa min terapeut. Ja det gjorde den. Vardagsliv med sambo... det var långt från mitt invanda ensamliv.
Genom att ha kontroll på min vikt så trodde jag att jag hade kontroll över allt annat. Men vi har övervunnit alla motgångar. Vi har varit växelvis starka och svaga.
Det kommer andra tider. Det finns en röd tråd. Det finns kärlek och mening. För mig tog det många år att hitta den. Resan dit kan vara ditt livs prövning bokstavligt talat.
Ge inte upp.
Ge inte upp.
