När du står vid diskbänken efter att alla lämnat matbordet och du gråter tyst för att ingen ska märka. I morgon blir det samma sak igen. Korv och spagetti eller fiskpinnar och mos. Duka, och hålla masken. Släppa fram tårarna när du ställer tallrikarna i diskmaskinen.
När du måste vara social för att inte verka konstig. Du vill inte vara den konstiga. Den som alltid säger nej. Den som alltid stannar hemma. Den som alltid undviker och avviker. Du sätter på dig din mask av frusna tårar och går ut i den sociala världen och spelar din roll. Men masken krackelerar och när du äntligen får gå hem är den fallen till marken i tusen bitar.
När rädslan får dig att stå bakom persiennernas dammiga vy och se ut på en strimlad värld. Kanske skulle du gått ut men du sov för länge och du är inte redo att möta världen. Inte idag. Heller. Orkar inga blickar. Orkar inte se dig själv i spegeln. Varför finns jag?
När du vaknar 03.47 och magen är en knut av ångest. Du svettas och fryser och får gå upp på toaletten mitt i natten. Så absurt. Sitta där mitt i natten när din kropp sover. Eller om det är hjärnan? Med en overklig hjärnas uppfattningar om verkligheten.
I sin ångest är man alltid ensam. Ingen kan aldrig fullt ut förstå vad just DU känner. Och var kommer ångesten ifrån? Var kommer känslorna ifrån? Hör de till det förflutna? Kanske är det jag känner nu...
...det jag egentligen skulle känt då? Men det kan komma fram nu för jag är vuxen och jag har landat i min person och allt som tidigare fått stå tillbaka för annat har nu fått plats att bana sig fram i mitt medvetande.
Och det skapar en sådan ångest. Det skapar depression. Det skapar gråt och ilska. Det gör att jag känner att jag inte orkar. Den där berömda väggen, den är fan här, jag har sprungit in i den. Eller så är jag metrar ifrån den. Eller igenom den - liggande i träspillrorna på andra sidan. Slut.
Vi har kämpat för länge. Vi har varit starka för länge. Vi har haft diagnoser obehandlade - för länge. Vi har levt med svårighet och fått bära dem ensamma för länge.
Men vi är här och det finns en röd tråd för alla. En livsnerv, en mening. Ett gyllene ljus som det gäller att hitta. Det gyllene ljus som skänker ro. Lugn. Mening. Det finns där.
Kanske är vi bara på fel plats. Med fel människor? Gör fel saker.
Jag har varit det. Helt fel. Min ångest påminner mig om det rätt ofta. Depressionen påminner mig om det varje dag. Allt är väl (förutom fattigdom) men jag gråter vid köksbordet.
Jag är rädd för natten.
Men jag lägger all min oro i änglarnas famn. Jag litar på att de skyddar mig och alla de jag älskar. "Livet älskar mig och allt är väl" ber jag till de starka änglarna. Och de vakar och beskyddar med sina godhetens svärd och vilande vingar efter sin rygg.
Lägg din oro för dem att ta hand om och somna lugnt. De vakar över dig.
De vakar över dig.
