När jag vaknar är jag livrädd. Hjärtat slår i trehundra och tankarna är ett glödgat nystan av skräckslagna oidentifierbara tankar. "Vad måste jag?" "Vad har jag glömt?" "Vad är det frågan om idag?" "Hur är allt egentligen?"
Så måste det gå ett bra tag innan jag får sortera ut mig. Innan jag är redo för vardagen. Möta folk. Läsa något eller se på TV.
På morgonen klarar jag på min höjd en serietidning, en klädkatalog och total tystnad. Möjligen brasans knastrande eller om jag öppnar fönstret så jag får höra uteljuden. Tyvärr är det mest en massa hundskall.
Om jag har något på agendan den dagen - vad som helst nästan - en tid att passa eller något som kräver att jag måste finnas till hands ja då slår ångesten på direkt. Att vakna och inse att idag ska jag göra det där... det är fruktansvärt jobbigt.
Jag gör det jag ska, jag gör det jag tagit åt mig eller som åligger mig men jag får genomleva Satan innan och efteråt faller jag ihop i en hög.
Sen kommer natten. Kvällen tycker jag om men när det drar sig mot att man ska släcka ner och gå och lägga sig så fylls jag av oro och ibland riktig nattskräck. Då låser det sig och det spelar ingen roll hur trött jag är så blir jag rädd och klarvaken och sitter uppe. Patrullerar går'n och försöker hitta ett tryggt ställe där jag kan lägga mina tankar.
Ligger jag väl i sängen så tänker jag också så. Letar efter ett tryggt ställa att linda mina oroliga tankar kring.
När det gått en längre period av att må så så har man inte fått minsta vila varken för kropp eller själ. Det är svårt att förklara för folk.
Jag kan inte ha morgontider hos läkare, sjukgymnast eller vad det nu kan vara man ska bokas in på. Jag måste alltid säga att jag inte kan före lunch. Ibland får man ju inte välja förstås och det är ett helvete.
Också svårt att förklara.
Jag försöker i möjligaste mån ordna min vardag kring mitt mående. Jag kan inte pressa in mig i mallar som är gjorda för folk som pallar att gå upp i ottan och träffa folk och prata, se ut och vara. Jag kan inte det, det vet jag nu efter 40 år.
Nu får det vara så som jag klarar av det.
