Leta i den här bloggen

torsdag 24 november 2016

"Att dricka lite grand"

Det är debatten nu, vissa går ut och hävdar att det går som alkoholist att dricka lite grand. Det pekas på statistik, någon någonstans har klarat av det. Men hur länge? Och vad hände med de som var runtomkring? Och hur trovärdig är statistiken? Och vad spelar det för roll när några, de flesta, inte klarar av att bara dricka lite grand med en beroendesjukdom som alkoholism t ex. 

Man kan vara så kallad vanedrickare. De brukar inte känna av någon speciell abstinens om de slutar att dricka. De är inte kemiskt beroende. Det är bara vanan att dricka som måste ersättas med något annat som ger samma effekt. Avslappning, kick, mod - vad det nu kan vara. 

Man kan vara ren alkoholist. Kemiskt beroende alkoholist som behöver substansen för att den aktiverar belöningscentrat i hjärnan. Utan alkoholen ter sig det mesta tråkigt och värdelöst. En beroende alkoholist upplever abstinens och behöver hjälp att trappa ur och hålla sig ifrån drogen. Hitta något annat som ger belöningscentrat det det vill ha. 

Självmedicinering. Här har vi de som dricker och kanske äter tabletter som medicin mot det elände som virrar i skallen. Kaos eller oro. Ångest, depression, ett evigt pladder. Pappa brukar säga att han måste ta sig en bläcka för att "nollställa hjärnan". Leif GW har sagt samma sak. Ångesten är värst. Det eviga tankesnurret måste slås ut med alkohol och tabletter. Och håller man på med det i ansenlig tid så utvecklar man sannolikt också ett kemiskt beroende. 





Att för någon av de här tre kategorierna (som kan gå in i varandra) "dricka lite grand" är rena dumheterna. Det går inte helt enkelt. Men samtidigt kan man inte bara sluta utan hjälp, utan att ha något annat som rensar skallen, som lugnar ner virret i skallen. Här är det dåligt med hjälp från samhällets sida. resurserna sinar och det blir pseudolösningar som bara drar ut på pinan för de anhöriga. 

Men vad händer då med de anhöriga till en missbrukare? Vad händer med de som står bredvid en sambo, make eller maka, en mamma eller pappa och ser dem förändras i samma takt som volymen i flaskorna sjunker?

Jag vet att jag själv sedan väldigt väldigt låg ålder blev expert på att läsa av pappa. Var han riktig eller konstig? I vilket stadie var han i? Vad kunde man säga utan att starta dryga diskussioner eller utfrågningar? Hur skulle han reagera? Skulle det eskalera? Jag blev en riskbedömare, en människokännare ut i fingerspetsarna. Luktsinnet trimmat, hörseln knivskarpt inställd på minsta förvrängning i hur han pratade, synen, hur rörde han sig?

Sen när katastrofen var ett faktum och vi utstått okvädningsord och obehagligheter så kunde vi låsa dörren och i bästa fall så förblev den låst och jag kunde gå och lägga mig med nervositetens frossa över ryggen. Var det lugnt nu?

Än idag om han så bara har tagit det minsta lilla och jag känner lukten, hör att det är lite draget så väller mitt barnajags alla vämjelse- och skräck-känslor upp. Jag kan inte se honom, än mindre vara i närheten. Tänk om det fortfarande var 90-tal och vi levde i en familjesituation och han skulle "ta lite grand". Jag minns en jul då han försökte tillämpa det där med att man kunde ta lite grand. Det slutade med rena rama skiten. Julafton åt helvete, nervositet, oändlig besvikelse, rädsla, ilska... och det går inte att få tillbaka. Det är för evigt uttaget från livskontot som övertrasseras gång på gång. 





Om man ska sluta supa eller sluta använda andra stimulanser så måste man ha hjälp och FAMILJEN måste ha hjälp. Det är oftast de som tagit den värsta smällen och som får leva med de långtgående effekterna. 

Själv har jag en grundläggande ångestsjukdom, en så kallad generaliserad ångest: GAD, där man tror att katastrofen står och väntar bakom hörnet varje sekund. Kanske för att den sedan man var barn HAR stått bakom hörnet varje sekund. Den generaliserade ångesten förlamar min vardag med en svåråtkomlig känsla av svår nervositet som gör att jag bara vill söka trygghet och garantier och kontroll. 

Jag har panikångestattacker som är ett uttryck för när vardagsskräcken går i taket och det blir ett vulkanutbrott. De sitter i i allt från halv dag till ett dygn och slår ut mig helt. 

Depressioner. Jag kommer aldrig ovanför den där nivån som betraktas som normal i form av livsglädje eller vardagsnöjsamhet. Jag befinner mig någonstans mellan botten som är snäppet från total livsleda och skräck till att paddla under normalytan och försöka överleva utan att må alltför jävligt. 





Det är vad missbruket åsamkat mig. Och då är jag inte missbrukare själv utan "bara" anhörig, medberoende och normaliserad. 

Obetald socialarbetare och vårdare. 

Antingen tar man sina återfall och sätter sin familj på spel eller så ger man fan i drogerna. Det finns inga mellanting.