Rubriken kommer från en artikel som delas friskt på fejjan och jag tycker den är ogenomtänkt, ensidig, blåst och underskattar "vanliga svenska människor" som han uttrycker sig, kommunalrådet i Nacka Jan -Eric Jansson.
Allt är inte svart eller vitt. Saker är komplicerade och det finns skalor på svårigheterna. Det finns idioter i alla läger och det svåra är att spåra den springande punkten och lokalisera kärnan till vad som får folk att bli arga, protestera eller ge uttryck för missnöje. Alla är inte verbala ekvilibrister som kan formulera sina klagomål på ett konstruktivt sätt och rikta det till rätt ställe. En frustration över att vårat land har tappat greppet kanske helt enkelt hos en "vanlig svensk" slutar med ett mail till kommunalrådet i Nacka där man kallar honom för "idiot" eller "jävla tomte". Jan-Eric Jansson (KD), kommunalråd i Nacka funderar i en debattartikel i DN var "rädslan" för flyktingbarn kommer från. Varför "vanliga svenskar" hellre har Hells Angels som grannar än ett HVB - hem.
Jan-Eric ger en i mitt tycke ensidig bild av hur det kan se ut och redan i början blir det fel. Han säger att de som kommer till hemmen är män med en genomsnittsålder märk väl på 17 år. Han kan inte förstå varför folk börjat reagera och påstå att dessa unga män skulle vara mer våldtäktsbenägna än svenska ungdomar. Ja om detta må de lärde tvista till leda. Jag vet då en sak att alla dessa övergrepp som skett i skolor, i gymnastikhallar, i badhus och som öppet har skyllts på "kulturkrockar" lär ha hällt vatten på kvarn'.
Han ger också ett exempel på varför det är just unga män som kommer och det är en sammanfattning av ett antal fall som han har satt ihop som ETT exempel. Pappan är död eller försvunnen och mamman skickar äldste sonen till Europa.
Men det finns många andra exempel. Vi hörde för några månader sedan en kille från jag tror det var Afghanistan som blev av sin pappa sliten ur sin mammas grepp och skickad utomlands och hamnade sedermera här i Sverige. Han var då 15 år, fick bara vinka till sin mamma på avstånd och han längtade hem. En annan sida av myntet där man inte bryr sig om sin 15-årige sons känslor och framför allt inte hans mammas. Andra historier som är mer alarmerande är de som rekryterats av islamister och ljuger om sin ålder. Det är en del av kakan. Den andra är att knappt 19 % av ensamkommande är flickor. Resten är unga män. De flesta ensamkommande vet man inte åldern på.
Kanske är det denna brist på kontroll som får "vanliga svenskar" att protestera? Kanske protesterar de mot brist på ordning på boendena som Jansson talar sig varm om. Jag kan vittna om annat, jag som blor granne med ett och jag kan även se på nyheterna en helt annan skötsel av HVB - hem än den vackra bild Jansson målar upp. Visst finns det de som sköter sig och visst finns det de som pressar gränserna men nu efter de år som man sett detta på nära håll så ser man bristerna i att handleda och vara de starka förebilder för ungdomarna som Jansson talar om redan finns. Men Jansson har ju gu'bevars rest runt och hälsat på pojkarna på dessa hem och inte stött på tillstymmelse till hot eller annat otäckt. Inte ens blivit tafsad på. Möjligen har han tagit del av den högljuddhet som enligt honom behöver stävjas. Jo jo.
Jansson talar också om hur viktigt det är att vuxenvärlden ställer upp på ungdomarna och att vi tar hand om dem och visar att alla är lika mycket värda nu när de kommit hit. De ska bemötas med värdighet. Jag kan inte låta bli att jämföra med några grabbar jag känner. De har det svårt av olika orsaker, problem av olika slag och de har haft sina egna upplevda krig och trauman som gjort dem i samhällets ögon besvärliga och oönskade. Blivit utestängda från skolan, fast vi har skolplikt i Sverige och skolorna får inte neka stödinsatser, men de har alltså inte fått gå dit utan fått smyga sig dit för att sitta i korridoren för att ändå ha någonstans att gå på dagen. Viljan att lära har fört dem dit men oförmågan hos skolan har lämnat dem som vilsna "bråkstakar" löst flygande utan ramar och handfasthet. Kallade för glåpord och uteslutna från skolresor för skolresorna är till för dem "som kämpat".
Vem kan skilja på kamp och kamp? En femtonårig pojke kämpar med en svår diagnos, jobbiga familjeförhållanden, relativ fattigdom som redan sätter honom utanför den inre kretsen av de som har råd. Vem kan bedöma hans kamp?! I Sverige gör vi skillnad på folk och folk och det känner ungdomar av, vilka som duger och vilka som inte är välkomna till skola och ungdomsgård. Och särskilt deras föräldrar märker av den här särskiljningen, de som har slagits för att deras barn ska få den hjälp de har rätt till! Då kanske man har nära till att protestera mot att det ska placeras ännu ett gäng ungdomar i grannskapet som åtnjuter en service som de infödda ungdomarna och deras föräldrar slagits för i åratal. Orättvisor föder ilska. Kanske är det rentav ilska och inte rädsla som skapar protesterna?
