Depressionens fula fejs

Ja fejs. Annars skulle jag ju skriva på engelska. Nu när vi försvenskar allting så lär man ju försvenska stavningen också. Som mejl till exempel. Annars kan man ju säga e-post utan att skämmas alltför mycket. 

Jag har sjunkit som en sten. När jag har folk omkring mig vilket turligt nog inte är så ofta så får jag ta sats och anstränga mig för att prata. 

När jag blir ensam så förvandlas mitt ansikte till sten. Jag känner hur jag hamnar i sådana där tillstånd när man bara stirrar tomt framför sig och känner hopplöshetens och sorgens klump växa inombords. Jag vet inte var jag ska göra av mig själv. 

Jag sitter inte vid köksbordet, håller mig om kinderna och har "måttlig ångest" (Kjöller). Jag går ut, jag ryktar en häst, rider, mockar, slår i stolp eller nåt annat som gör kroppen lite mer slut och hjärnan distraherad. 

Men det fungerar inte. Jag genomskådar mig. Visst är det gosigt att lukta på en stor stark häst men att göra det med kraftlöshetens och ledsamhetens ok över sig är inte kul. Det är övermäktigt. Jag vill bara bli räddad. Uppfiskad med en håv som Kalle Anka när han hamnat i dricka't, spottar ut vatten och säger; "SPLUTT!"

"Är du nån gång glad?" frågar läkaren och ser på mig med en uppriktigt positiv uppsyn. Jag slår ner blicken och skäms. Varför ska jag skämmas? Men jag gör det, jag skäms. Och skrattar som brukligt när jag av gammal vana tar på mig mitt sociala clownfejs. 
"Nej... jag är sällan glad" svarar jag ärligt. "Jag pendlar mellan livsleda och att jag tycker att livet ändå är ganska drägligt. Men jag är sällan glad."

Orden blir hängande i läkarrummets kliniska atmosfär och jag hör själv hur sorgset de klingar. Om nu sorgsna ord kan klinga? Klinga som vaggande kyrkklockor i ett mörkt torn en dimmig allhelgonaafton-afton möjligen. Klinga som ett dödens förebud. De klockor som ringer in ditt liv. 

Känslan har följt mig som en skugga, en vålnad från den där dagen för två veckor sedan. Läkarens ord om att folk som mår som jag beskriver brukar inte gå ur sängen. Det är inget alternativ för mig. Jag gör ändå, måste orka, måste göra. Orka fast man inte orkar. Det kan ju kännas bättre efteråt. Jag klättrar över murar, väggar och berg av ångest och nervositet för att få känna ögonblicket av tillfredsställelse när de är forcerade. Känna lugnet av när jag kan ta ett andetag som går djupare än toppen av halsen. 

Blunda och släppa taget om mina krampande muskler - bara för en svindlande stund innan verkligheten tar vid. 

Öppna ögonen, och kanske är de lite röda och blanka, men de ser klart. För de måste se verkligheten i vitögat. Måste. 

Om jag hade nåt att säga

Ja då skulle jag skulle jag ha skrivit det här. Då skulle jag verkligen lagt ut texten och vräkt på med alla möjliga sätt att säga det jag ville ha sagt, på pränt, svart på vitt, text i rutan. 

Jag är en sån där som tycker det är värdelöst att skriva nåt bara för att. Det ska vara mening med det man skriver. Man ska ha nåt att säga. Inte bara nåt blaj på kvällskvisten bara för sakens skull. Nej riktiga grejer, handfast, med poäng. tryck och massa.

Inget ordbajseri, inga långa haranger som egentligen hör hemma inne i skallen och inte i skrift. Framför allt inte i sociala medier. 

Substans. Det är A och O. 

Har man inget att säga så ska man hålla käften. Hålla tand för tunga. Inte välla ut värdelös dynga för att man vill vräka på med sitt löjl som om nån annan hade glädje av det. 

Nej så det säger jag bara, inget tomt pladder, inga lösa ändar och en massa bokstäver till ingen nytta. Mening och poäng ska det vara. Annars är det ingen vits. Att läsa. Eller skriva. Eller... ja. Ni fattar. 

Äh...

Anarkin är lös

Man har ju nån slags inre moralkompass. Ett bättre själv som överjag(ar) över ens egna ord och handlingar. Framför allt känslor. 

Man har ju den där idén om att man ska sköta sig, inte skämma ut sig, inte åsamka andra elände. Man vill hjälpa till om man kan, göra bra saker. Göra så rätt man kan. Ge. I ord, bild, bemötande och handling. 

Följa lagen men också följa det oskrivna. Normerna. 

Få andra att må bra. Känna sig uppskattade. Känna att mötet med mig var trevligt. Det kanske inte gav nåt direkt men det var åtminstone inte otrevligt. Jag vill inte kränka nån. Inte göra skit. 

Så tittar man sig runt och ser just sånt. Möter på det när man minst anar det. Folk som ger blanka jävulen i andra. Som armbågar sig fram med SITT. Som skiter fullständigt i vad andra tycker och som bara vräker sig, skor sig. 

Jag såg på PLUS om en som förskingrade åtskilliga hundra tusen, ja miljoner, på bodelningar. Så länge utredningen pågick så fanns det inte ens lagliga medel att åtala vederbörande. Och så länge vederbörande höll på så växte fallet och blev liggande längre utan åtal på grund av prioriteringen. 

Det finns lagligt stöd för att sjuka och arbetslösa ska betala tillbaka sjukersättning för att FK har funnit ut att det ska vara så. Men du kan bära dig åt som en jävla idiot bland folk och fä utan att ens bli tillsagd av en myndighet. 

Du kan vansköta djur, väsnas, leva fan, hitta på egna historier om folk och sprida hejvilt utan grund utan att du behöver stå till svars. Du kan sätta ungar till världen som att det vore tidernas bedrift och sen ge fan i att ge dem vad de ska ha, ja till och med slå dem, utan att polis eller sociala myndigheter griper in. 

Allt läggs ned i sila mygg och svälja kamel- landet. 

Det här är en genomgående trend som växer sig allt starkare för varje månad, vecka. Anarki och galenskaper. Det händer så mycket tok så man kan undra om folk har gett upp, kastat vettet åt helvete och bara kör på för allt vad tygen håller tills de självantänder. 

Samhället har ju ändå vrängt sig, vänt sig emot sina egna och sålt ut sig till fan själv. 

Heder, moral, vett och etikett, hänsyn, etik, välvilja och empati - det var sånt som fanns förr, när man tog av sig mössan vid matbordet, höll käften efter klockan tio och frågade om lov innan man gjorde nånting som berörde andra. Bara för den goda sakens skull. 

Nu är var man sin egen borg, ö och bulldozer och nåde den tönt, fjant, emo, parasit och bråkstake som står i vägen och klagar, gnäller, krånglar, bråkar och ömkar sig. Klipp dig, skaffa ett jobb (för om man har ett jobb då är allt accepterat oavsett om man är en skithög), flytta ut i skogen, sluta gnäll, knyt handen i fickan och bit ihop annars blir du överkörd av ego-bandvagnen på steroider. 

Jävla skitsamhälle!

Jag fick träffa överläkaren i psykiatri

Ja hon är bara här två dagar i veckan, jag bor ju i Dalarna för tusan, men ändå. Ett välsmakande blåbär är bättre en en hel liter ruttna sa den som valsat runt med både Kloker , Toker, Fokker, Messerschmidt och Vampire på psykstationerna. 

I somras sökte jag en tid, i fredags fick jag en, det andra landstinget från det jag blev skickad har inte hört av sig fast de bedyrade att de skulle. De släppte mig med avsmak som en soppåse med gamla räkskal helt utan skyddsnät.

Den här kvinnan lyssnade. Hon förstod. Hon tänkte inte pracka på mig mediciner utan förklarade bara för mig hur den hon hade i åtanke fungerade. Hon var rapp, smart och ställde relevanta frågor. 

Efter en mycket kortfattad resumé av mitt liv och mina turer i vården konstaterade hon att det var inte konstigt om jag var trött på "psykiatrin." Och trött på att prova ut en massa ickefungerande mediciner. Sant, men samtidigt behöver jag hjälp för hur jag mår. 

Det går inte efter alla dessa år att "göra saker ändå" med sin ångest som en liten dryg kompis i bakfickan. Jag beskrev för henne de olika sorters ångest som jag har. Vardagsångesten, den jag vaknar med, skakandes, som gör att jag inte tål nånting annat än tystnad, levande ljus och en bekant bok som Sagan om ringen, Spökhistorier eller Ozzys självbiografi på morgonen. För att ge några exempel. 

Den andra ångesten som gör att jag har svårt att åka hemifrån, t ex på kurs, sova borta, gå i skola, befinna mig på platser under utsatt tid, krav på närvaro, rädsla för att bli sjuk borta... den ångesten är ett gissel när man vill göra en massa saker. Jobba till exempel. Eller förkovra sig på kurser professional. Flera veckor innan så är jag helt förvirrad och skärrad, när jag sen vaknar den dagen det ska ske så mår jag illa och är förlamad. Kommer jag iväg och blir kvar så slår snart en fruktansvärd panik till som att jag måste hem som om det brann i både mig och huset därhemma. 

Sen har vi den här skiten som väcker mig om nätterna. Det som är som en demon av ångest som landar på min mage och kör in klorna och vrider om. Skallen förvrängs och tankarna går inte att styra. Kroppens hela system går på och reagerar med allt den kan. Spy, diarre´, skaka, svettas, bultande hjärta, arytmier, hyperventilation, yrsel och blackouter...

Det här har jag tjatat om förut men det kan alltid upprepas. Åtminstone för min egen skull så jag får en överblick. Den ångesten rår nästan ingenting på och den sitter i i dygn. 

Efter en sådan omgång kan jag hamna i nåt slags kroniskt ångesttillstånd. En fjärde variant alltså. Jag är bredvid mig själv, skakig, ömklig, klen, gråtfärdig, svag. Det är svårt att bryta och svårt att komma ur. 

På det så har vi mitt allmänna stämningsläge. Sinnesstämning professional för jämnan som ligger nånstans mellan botten som är självmord/livsleda och mitten som är "hanka sig fram trots allt men ogärna". Ovan det mittsträcket finns nåt som kallas energi, glädje, tillfredsställelse, lycka eventuellt, eufori ibland. 

Jag har känt det EN gång under ungefär ett halvår. När jag och Pluto träffades fungerade jag. Jag var glad, pigg, hade inte ont, jag klarade av allting och var så glad av att ha kommit "tillbaka" till livet. Men sen sjönk väl nivåerna i skallen igen. 

Psykiatriläkaren sa att det vittnade om ett mycket starkt psyke att trots dessa problem ändå leva sitt liv och "fixa sin vardag". "De flesta jag ser med sådana här problem går inte ur sängen" sa hon. 

Hon undrade om jag var redo för psykologsamtal, behandling eller om jag hade lackat ur för mycket. Ja... jag vet inte. Jag vill gärna ägna mig åt alternativa behandlingar som healing, hypnos, massage, Vedic Art, ridning, ligga i bubbelbad... Jag tycker att jag har gått igenom det mesta som finns till buds inom psykiatrin. Men å andra sidan så har jag kanske inte mött DEN psykologen som bryter igenom. 

Men hon var bra och jag blev väldigt bra bemött för första gången på åratal. "Vad har du för förväntningar på oss?" "Vad vill du ska hända när du kommer till oss?" Frågor man inte är beredd på att få och sannerligen inte van att få. 

Klockan är 00.40. Jag är rädd för natten. Min sambo sover sedan timmar tillbaka. Jag är rädd. Jag kan inte sova och om jag somnar så flyger jag upp. 

Läkaren sa att min ångestnivå är så hög även mellan attackerna så ångesten föder mera ångest. Det blir ingen sömn, dålig sömn, halvvaka med mardrömmar...

Jag vill slappna av, bli befriad, ta djupa andetag, känna lugn och trygghet. I mig själv. Det måste bli så om jag ska orka med det här livet. Det ska inte bara vara en plåga. Det låter förmätet, jag borde vara glad för det jag har, familj, min sambo, djuren, och för det jag inte har, cancer, sjukdomar, vanställt ansikte och andra hemskheter. 

Men det hjälper inte när jag jagas av jävulen om natten och ödets korpar om dagen. Det hjälper inte. 

American winter - Swedish winter

Om ni inte sett dokumentären American Winter så se den gärna. American Winter

Den handlar om fattigdom som breder ut sig i världens rikaste land. Hur folk får kämpa med minimilöner, få sparken från jobbet, jobba halvtid, eller inget jobb alls, sjukvårdsräkningar, matkuponger, avstängd el. 

Det man nog kan kalla snäppet under relativ fattigdom alldeles innan man hamnar på gatan. 

Han fick sparken för att han hade fel hudfärg

En familj till exempel med en man som haft fast högavlönat arbete med firmabil. Han blev av med jobbet, de drabbades av sjukdom i familjen och det ledde till de stora ekonomiska problemen. De började halka efter med huslånsamorteringarna och så stod de där, och kämpade med mat för dagen. För att de drabbades av sjukdom. 

Vi är där snart vi också. Om vi inte är där redan. Klyftorna ökar. Blir man sjuk så är man körd. De som har råd att betala får lättnader. De som inte har råd får jobba för minimilön. 

Ekonomer och högt uppsatta chefer påpekade det sjuka i detta, att istället för att förhindra att folk blir hemlösa skulle man sätta in resurserna tidigare. Ge företagen lättnader så de har råd att betala högre löner, ge tillfälliga bostäder med subventionerad hyra, och förstå att de personer man hjälper ekonomiskt är framtida kunder i ens företag. Det gynnar ekonomin och så går allt runt. 

Stadiga och bra ekonomier i världen har en stor "medelklass". Ingen tjänar på att ha fattiga, hemlösa människor på gatan därför att deras socialtjänst - är polisen som kostar mer. Deras ambulans - är brandkåren som kostar mer och deras sjukvård - är akuten som kostar mer. 

En pappa som kämpade för att behålla gården med de djur hans son med Downs syndrom var så fäst vid. 

Man påpekade också att det inte bara var skyddsnätet som vittrade sönder, det var moralen, kärleken och medkänslan till varandra. Det råder en mentalitet som säger att var man får klara sig själv och det går inte. Det håller inte. 

Jag tycker jag ser den i vårat land mer och mer. Den mentaliteten att de här jävlarna, sjuka, arbetslösa, utförsäkrade och missbrukare som parasiterar på de som arbetar, de där som "äter gratis", får bidrag, hänger sig på och inte gör rätt för sig, dem får man kalla vad som helst. 

De är lovligt byte i vårat land. Det finns ingen som helst empati eller medkänsla för dem. Varför ska man tycka synd om en lat parasit för? Varför ska jag betala för dem för? Jag sköter mitt, sen kan folk sköta sig själva. Hur kan dina räkningar vara MITT problem?!

Tills man sitter där själv. 

Och allas pengar är beskattade. Oavsett om du får bidrag eller vad fan det är så det är skatt draget på dem. Allt man köper är skattat. Alla bidrar utifrån sin situation och förmåga. 

Det har blivit kallt och hårt i det här landet. 

Otäckt kallt. 

Det är svårt nu

Förbannat svårt. 

Jag skriver inte för att få medlidande. Jag måste bara uttrycka det jag känner för att inte sprängas. Varför ska man läsa det? Ja om inte annat för att få kännedom om att folk kan ha ett helvete inombords fast de skrattar när de står i kassan på affären eller går till brevlådan med flinet i mungipan. 

Jag sover inte, jag ligger i skräckdvala. Jag är nervös som en gris. Ångestfylld så jag fruktar för mitt förstånd. 

Det känns som att jag håller fast mig i en planka som flyter efter ett skepp. Skeppet är livet och plankan är det hopp och den vardag jag klamrar mig fast vid enbart av medkänsla för de mina. Det är den där ridån som sänker sig, den där svarta slöjan över allt som gör allt meningslöst och tungt. 

Det är väldigt svårt att hålla modet uppe. 

Jag vill bara sova fast jag inte kan. 

Jag vill kura ihop mig till en liten boll och låta andra ta över. 

Ont i själen sa den där dumma Kristersson som att han visste vad han pratade om. Men det är sant. Jag har ont i själen och det är förbannat svårt att komma tillrätta med det. 

Livet blir jävligt svårt att leva.

Vanliga enkla saker blir till berg av ohyggliga ogenomträngliga skräckmonster.

Fy fan vad svårt. Varför ska det vara så svårt för?

Novell två

   Rakbladet följde den mest synliga ådern i armvecket. Först löst men med ett lätt tryck om bladet så släpptes ångesten ut och rann efter hans armar och ned på badkarets vita emalj. Han fick akta sig för att inte skära för mycket. Vetskapen om att han, om han skar för djupt, kunde  domna bort och dö var den möjlighet som alltid fanns där. Det var den spänning och den fara som fyllde hela hans inre med allvar. Ett allvar som trängde bort all världslig fasa.

   Blodet var varmt när det smekte hans underarm och letade sig vidare utefter hans fingrar. Han blundade hårt flera gånger när tårarna vällde upp i hans ögon när ångesten släppte taget lite i sänder. Det var som en ohygglig börda, en rustning av bly som skars loss från hans bröst och för varje bit som föll av så andades han lite lättare och befrielsens tårar rann nedför hans kinder. Han kramade bladet med högra handens tumme och pekfinger och ännu en befrielsens rännil fick framträda under eggen. Badkaret var alldeles rött. Kontrasterna var som hans tankar och känslor. Liv och död som blandades i det sakta porlande vattnet. Han slöt ögonen igen och kände sig helt slut. Han var yr i huvudet. Hur skulle han orka?

   Bilen svängde in på garageuppfarten och hans mage knöt sig till en näve av järn. Bildörrar slog igen. Han räknade. En smäll, hans yngsta dotter, två, hans fru sen tystnad, avlägsna irriterade röster och han anade redan oråd. Tre, hans frus äldsta dotter. Så då var hon med hem i alla fall. Han lutade sig mot köksbänken och drog efter andan. Lutade huvudet mot skåpluckan och svor eder inom sig som var svarta som kokande beck. Förbannat. Inte nu Inte idag. Inte den här helgen.

   Innan de nått ytterdörren hade han ändå tagit sig samman. Han satte sig framför tv:n och slog på den i samma ögonblick som hallen exploderade. Yngsta dottern på fjorton passerade honom utan större intresse. ”Hej Lina” sa han ansträngt. ”Hej” svarade hon när hon redan försvunnit in på toaletten. Hans fru Anna-Karin satte in huvudet genom dörröppningen och tittade på TV:n. Han såg skuldmedvetet på henne när hon spände blicken i hans: ”Frisörakuten?!” Allvarligt? Sen försvann hon igen och han hade kunnat bryta sönder fjärkontrollen. Av alla jävla program.

   Han hörde hur hon bökade i köket med hämtmatskartongerna och han reste sig motvilligt. Han var inte ett dugg hungrig. Tanken på mat var lika avlägsen som personerna som just kommit in i hans hus. Han plockade fram bestick under tystnad. ”Det blev kinamat” sa Anna-Karin jäktat. Hennes ton avslöjade allt. En enda droppe och hon skulle få ett utbrott. ”Det blir bra” svarade han. ”Angelika! Kom hit och ät nu för fan innan det blir kallt! Hennes röst skar genom märg och ben. Som han hatade hennes röst. ”LINA!” Rösten igen. Han stod inte ut. Han var på väg att göra en ogillande åtbörd men hejdade sig. Han orkade inte ta det också.

   Tonåringarna kom in i köket som om de blivit straffkommenderade till ett stenbrott. Angelika som han inte ens sett sen de kom hem tittade inte ens upp utan satte sig bara vid bordet med en ledlöshet man kan skåda hos trasdockor. Han tänkte för sig själv att det måste göra ont att sätta sig så där hårt, gå med huvudet sänkt jämt och alltid ha håret i ögonen. Vad smal hon var. Mycket smalare än sist hon var hos dem. ”Jag åt ju i skolan.” Det var ett tafatt försök och Anna-Karin svarade inte utan smällde ned en kartong med nudlar, wokgrönsaker och friterade… nånting framför henne. ”Mamma det är blod i badkaret.” Lina hade redan börjat äta och såg på sina föräldrar med uppfodrande blick medan hon tuggade. Det isade till i honom. Han tittade försiktigt på sin fru. Hon var fullständigt koncentrerad på att få upp mat ur sin kartong. ”Pappa…” Lina vände sig till honom. ”Strunta i det nu, ät nu.” Han petade till på hennes matlåda. ”Jag kollar det sen.” Angelika petade med nudlarna. Hon stoppade en i munnen och tuggade på den i en evighet. ”Det smakar fan av det här” klagade hon. Anna-Karin stannade upp och satte händerna i bordskanten som att hon var redo att välta det. Med blicken fastnitad i dotterns teg hon med tänderna ihopbitna så käkarna vitnade. Lina tittade på sin pappa och han tittade på sin fru. Angelika började äta igen och alla släppte taget. En svindlande sekund.

   Kvällen kom. Han välkomnade mörkret som man välkomnar en länge saknad vän. Han gick mellan rummen medan han hörde hur Anna-Karin gång på gång skramlade i barskåpet och bytte kanal på tv:n. Det hade varit blod i badkaret. Vilket misstag. Runt avloppet och upp på ena kanten fanns rödrosa strimmor. När han tvättat bort det stod Lina bakom honom medan hon fipplade med sin nya telefon. ”Varför är det blod för?” frågade hon med blicken fastspänd i telefonen. ”Det är inte blod, det är rostskydd” svarade han resignerat och gned och gned. ”Jag har…” började han men hon var redan försvunnen. Ungar. Så intressant var det. Hon var så olik honom. Hur kunde hon vara så olik honom? Ljus, nästan rödlätt, blå ögon. Han var mörk, ögonen var djupblå, Anna-Karin var mörk. Hur kunde Lina…? han orkade inte tänka tanken till slut. Blodet var borta. Den vänstra ärmen på tröjan var blöt eftersom han bara kunnat dra upp den högra. Nu fick han smyga in i sovrummet och byta. Det hade blödit igenom tejpen och ut på tröjan också. Han bytte snabbt och kastade den andra tröjan i soporna och gick ut med påsen. Det var en ljum vind ute. Han betraktade huset utifrån och fick en stark impuls av att bara gå sin väg. Lämna alltihop. Bara gå. En svindlande känsla av befrielse kom över honom. Han var svag. Dåligt med mat, tappad på blod. Svag. Men tänk om han bara skulle sin väg?

   Anna-Karin lyfte på täcket när han kom in i sovrummet. Hon var mosig i ansiktet. Hon var naken. Hon var full. Han försökte att inte se på henne. Hon skulle snart somna i alla fall. ”Varför vill du aldrig?” väste hon anklagande. Han klädde av sig och lade sig så långt han kunde ut mot kanten. I mörkret skulle hon inte se tejpremsorna på hans arm. ”Odugliga karljävel” väste hon från sin sida. Han väntade. Teg. Väntade. Snart skulle hon somna. Han väntade. ”Tror du inte jag vet vad du gör?” sa hon plötsligt och det högg till i hjärtat på honom. Nu kramade skräcken hans strupe så han inte fick fram ett ljud. Han stirrade med vidöppna ögon ut i rummet. Vågade knappt andas. Han väntade i en oändlighet. Tigande. Vad visste hon? VISSTE hon? Hennes andhämtning blev tung. Ibland slutade hon andas helt i flera sekunder. Han stirrade fortfarande ut i rummet och kramade kudden med vitnande knogar. Kröp ihop med knäna upp mot magen och för första gången på länge kom gråten som en vildsläppt flod ur hans inre. Förtvivlan kramade om hans hela själ och vred den varv på varv när han kved av gråt i kudden. Han greppade med värkande armar om sitt våta täcke och skakade av en alldeles för länge återhållen sorg. I den våta kudden vilade han hulkande sitt trötta ansikte och när han blundade såg han vackra blomsterängar som badade i solsken. Han knep ihop ögonen och grät sig till söms.

   Hon var redan uppe när han vaknade. Som en gammal invand reflex drog han in vänsterarmen under täcket men den var redan gömd. Några tejpremsor hade lossnat under natten. Han klev upp och gick in på toaletten. I badrumsspegeln såg han en annan mans ögon. Svullna, rödsprängda. Han hörde Anna-Karin skrika åt Angelika att kliva upp. Han hörde Angelikas svordomar till svar och smällar och dunk som avslöjade utgången av deras morgondiskussion. Han stängde dörren, satte sig på huk och tog fram sin lilla necessär ur skåpet under handfatet. I en liten ask låg de, hans väg ut. Hans lättnad. Hans port till himmelriket. Han tog en, tog av skyddspapperet och stoppade den i fickan på morgonrocken. Lina satt vid köksbordet och såg i sin telefon. Angelika snubblade in genom dörren till köket samtidigt som han. Anna-Karin satt med en kopp kaffe och såg ut som dragen genom en mangel. ”Det är jag som borde se ut så där” tänkte han. ”Det kanske jag gör också”

   ”Markus har gjort slut på facebook” utbrast Lina. Hon visade telefonen. ”Titta! SINGEL!” Hon höll i telefonen som om det var hennes kärestas hand. ”Det blir ingen dator och nät för dig den här helgen!” sa Anna-Karin hårt. Angelika spärrade upp ögonen och Lina glömde för en sekund sin kärestas hand. ”VA!?” ”Du vet varför.” Anna-Karins ögon var kallare än is. Hon hade kunnat mörda med de där ögonen. Angelika skrek rakt ut. Han reste sig som för att hämta kaffe men när han stod där med ryggen mot kriget så brast allting. Det var som skärvor av glas inuti som gick i tusen bitar. Hörseln försvann, det pep i öronen. Han lirkade fram rakbladet och skar och skar. Det blev varmt och klibbbigt. Han satte sig vid bordet med en duns och tittade på dem. Såg munnarna röra sig och ögonen flacka. Händer viftade och grejer flög. Det var som en dimma som tjocknade mer och mer. Färgerna förändrades, han brydde sig inte. Ingenting gjorde längre ont i hans själ. Han lutade sig tillbaka mot ryggstödet, log lite grand och lät tårarna komma. Nu såg han att alla tittade på honom. Anna-Karins mun rörde sig och hennes blick var varm som den choklad han fick när som liten varit ute och åkt pulka. Han kanske sa någonting. Han ville säga något slags farväl. Men han gled bort. Han bara gled bort.

   

Novell ett

   

   Hon stod vid spisen och rörde frenetiskt i moskastrullen. Armarna var trötta men stack ändå av nervositet. Fingrarna lydde henne inte. Det var som om de levde ett eget liv. Hon tappade skedar, drog ned saker i golvet, sprätte mos, smör och grädde överallt. Hon drog ett djupt andetag men luften fastnade smärtsamt någonstans nedanför halsgropen. Ett glas vin stod på bänken bredvid spisen. Hon hade inte rört det innan men nu tog hon en liten klunk. Hon svalde fel, som alltid när hon var nervös och började hosta så det brände av vin i halsen. Lite muskot skulle rivas i moset och med möda lyckades hon få i en äggula utan att få ned en massa skal också. Hon smakade av och det var bra. Det måste vara bra. Visst var det bra? Fattades det salt? Nej det var bra. Det måste vara bra.

   Hon tittade på klockan och hon hade ungefär en kvart på sig. Med darriga ben satte hon sig på trappstolen vid spisfläkten och tände en cigarett och ställde vinglaset bredvid sig. Hon vred på stereon som stod på en bänk i köket. Först tystnad och så började musiken. Tonerna fick hennes inre att rasa som en lavin av sorg. Det var en sådan fundamental smärta som gjorde att hon svindlade. Hon såg ut genom fönstret och ögonen tårades men ingen gråt kom fram. Det stockade sig halsen och snörde åt den än mer, den som redan kämpade för att andas. Tonerna spelade på hennes innersta strängar, hennes djupaste själsliga strängar, det som var hon och det som ingen kom åt. Han försökte och ibland lyckades han trasa sönder hennes inre så det smärtade i huden, i hjärnan och i själen. Men ända in kom han aldrig, aldrig till hennes djupaste kärna av det som var HON.

   Det var som om musiken öppnade något inom henne, talade till henne. ”Det här är inte du” sade rösten. ”Vad gör du här?” ”Du behöver inte vara här?”

   Hon tog en klunk vin och drog ett halsbloss medan hon betraktade de vackra guldgula höstlöven som singlade till marken där utanför. Ute i friheten. Hon såg solnedgångens brinnande himmel bakom roströda träd och förnam en verklighet så långt ifrån sin egen. Hon svalde och svalde bort klumpen av sorg. Stinget av längtan och känslan av att vilja men inte våga. Så frustrerad, så ledsen så arg så svag. Hon fimpade, tittade till köttet, kollade dukningen, kollade sig själv i spegeln. Klanderfritt, perfekt. Hur kan man orka göra allt så perfekt jämt. Hon fick gliringar för det alltid. ”Vad gör det om du väger lite mer?” ”Måste alla kläder vara helt rätt?” ”Men skit i om du har sminkat dig eller inte.” Men hon kunde inte strunta i det. Om hon inte var perfekt, om inte kläderna, maten, sminket, håret, allting var perfekt så kom ångestens fruktansvärda järnklo och grep tag runt hennes hjärta. Och inte bara den. Han, han påpekade det direkt. ”Du får inte väga mer än du gör nu…” och så en tystnad som att hon helst skulle väga lite mindre. Men till och med han avhöll sig från att säga det. Åtminstone i nyktert tillstånd.

   Nära nu, mera vin men inte så hon blev blank på ögonen, en till cigarett, gå på toaletten, tillbaka till spisen och så kom han… hon hörde stegen i trappan och så det ljud som skar i henne som knivar; klirret från systemkassarna. Kallsvetten stack som en rännil utefter ryggen när han öppnade dörren. Det klirrade i kassarna och ölburkarna slog mot varandra. Hon tittade till på honom från spisen sådär händelsevis men i själva verket var det en ögonblicks analys, en avläsning som talade om för henne precis vad hon skulle våga säga och hur, hur hon skulle bete sig och vad som skulle komma att hända.

   Han såg bekymrad ut. Besvärad. Ett lågt hej fick han ur sig medan han tog av sig skorna och började lassa in öl och sprit och groggvirke i kylen. ”Fan det hinner inte bli kallt!” Inte en beröring, ingen kyss på kinden, inget; ”vad gott det luktar och vad fin du är”. Men hon reflekterade inte över det längre. Väntade det sig inte. Och hon ville inte att han skulle ta i henne.

   Han hällde upp en öl och satte sig vid bordet och rökte. Hon blev ännu mer nervös. Magen knöt sig. Hon kände sig iakttagen och granskad. ”Stäng av den där skiten.” sa han och hon knäppte genast av stereon. Vad skulle hon lyssna på nu? Hans förbannade sväljande? Han suckande och hostande?

   Hon dukade fram och de åt. Det griljerade mostopparna och den fina biffen mosade han ihop till en mölja. Gurkan, tomaten och salladsbladet vräkte han demonstrativt åt sidan med kniven så det nästan åkte av tallriken. Maten var uppäten på någon minut, hon petade i sin.   

   Han tände en cigarett igen och hon märkte att han var irriterad. Och så kom det; ”Jag ska ut ikväll”. Hon kände en kall klump fara igenom kroppen men hon rörde inte en min. Hon bara tittade på honom. ”Sluta stirra på mig!” skrek han och kastade tändaren rakt i ansiktet på henne. Hon blev inte förskräckt, inte chockad. Det var väntat. Hon sa ingenting utan bara gned sig i pannan där tändaren träffat henne. Han gick till kylskåpet och hällde upp en grogg och försvann ut i hallen och vidare in på toaletten. Hon satt kvar på stolen i köket stum och blank. Klumpen i halsen klämde igen men ingen gråt. Man kan inte gråta hundra gånger om dagen. Hon satte på stereon igen och samma känsla kom över henne. Den var så otroligt djup och stark. ”Vad gör du här?” ”Du behöver inte vara här.”

   Hon började duka av och nervositeten gjorde hennes ben och armar svaga. Plötsligt dök han upp i dörröppningen. ”Varför har du sminkat dig då?” Nu fanns ingen tid att tänka och inget svar skulle kunna rädda henne. En spark träffade henne på benen och en till längre upp mot magen. Det gjorde så ont att hon måste böja sig fram och gnida sig på låret. Han slet tag i hennes hår och nacken rycktes otäckt i onaturliga vinklar. ”Tror du att du är snygg?!” flåsade han och kastade ner henne mot golvet så hon slog i ryggen mot luckorna in till soporna. Hon kravlade baklänges, för varje meter fick hon en smäll över huvudet med antingen handflatan eller knytnäven. Nu vällde rädslan och förtvivlan upp inom henne och orden kom av sig själva; ”Sluta, snälla, sluta!” Han lämnade henne liggande framför toalettdörren och gav henne en sista spark som avslutning. Och så började han dricka på allvar. Han satt framför TV:n och drack grogg efter grogg. Hon vandrade runt i rummen som ett spöke. Det var hans lägenhet. Här och där hade hon några små pinaler. Lite kläder, en väska med alla sina grejer, lite saker i badrummet men inga möbler och inget personligt.  ”Fyra år” tänkte hon, ”fyra år…” Det ringde på dörren. Det var hans kompis. ”Ska du inte med ut?” frågade han med glansig blick. ”Nej” log hon. Från TV:n hördes ljudet av när han reste sig upp och sen försvann han ut med nån slags berusad gråtmild försoningsgest. Hon log och vinkade. Hon vågade inte låsa dörren utan lyssnade bara efter deras steg och prat när de försvann ut ur huset. Hon smög till fönstret på andra sidan och såg dem raggla ned mot sta’n.

   Det kröp i henne. Det jagade över hennes kropp och fingrarna arbetade febrilt. Hon såg inte ens upp utan samlade ihop sina kläder, sina saker och vräkte ned dem i sin väska. Ett beslut och en känsla som grott så länge hade plötsligt slagit ut som en maskros i asfalten. Det skulle aldrig gå att ändra tillbaka. Hon lät allting vara, alla lampor på, dörren olåst… och så gick hon ut och stängde dörren. För varje steg nedför trappan fylldes hon av en skräckblandad lättnad. Hennes beslut, HENNES beslut. Hon såg sig oroligt om utanför porten, väskan var tung men hon tog ett steg och ett till och ett till. När hon nådde busstationen så stod bussen redan där och väntade. Hon steg på och försökte göra sig så osynlig det bara gick. Minuterna innan dörren stängdes kändes som en plåga av tid. Men så slog dörren igen och bussen började åka. Den sista bussen för kvällen. Den sista. Och hon åkte med den. 

En dikt

Jag hoppas du finner i ditt innersta, i din kropp, din borg
allt som är du, all oro som ryms din själs boning
en stund av lugn, en frid, en stunds lättnad från din djupa sorg
som av en ängels stilla smekning, ett ögonblicks förskoning

Jag hoppas det finns en plats, en tid, ett gömt rum
där det finns ett lättnad, händer som lyfter av dig ditt tunga ok
Det som tynger dig till marken, kväver dina andetag och gör dig stum
svärtar texten och trasar sönder bladen i ditt hjärtas bok

Finns det någonstans, ljuvt och vacket, stilla och lugnt
där du äntligen kan vila ditt huvud, lägga dig ned bland blommors grönska
där dina fingrar leka bland sippors blad och ditt sinne mörkt och tungt...
lyfter som morgondimman från dig, och lämnar inget mer att önska

I ett vaggande sus under de vackra höga träden
bland konvaljer, vårmarksdoft och porlande vattendrag
ligger du famnad av Gaia, tryggt vilande i vita kläden
från människor's tankar och bekymmer befriad, leende i välbehag

Rannsaka sitt sumphuvud

Det var en sån där natt i natt. Trött, men jag kunde inte sova så det var bara att gå upp igen. Jag satt uppe så länge så jag blev så där kall om benen och fötterna som man kan bli, ja särskilt i sådana här hus. 

När jag lade mig igen nån gång efter tolv så fick jag samma känsla i kroppen som när jag var liten och hade haft skräck och återvände utmattad till sängen. Kall och stel kröp jag under täcket precis som då. 

Jag mindes speciellt en natt när jag låg i någon slags ångestfrossa, hackade tänder, frös och svettades om vartannat. Mamma var inte hemma och jag låg i hennes säng. Systrarna låg i ett annat rum och pappa i samma rum som jag. Han sov och märkte ingenting. 

Det var en fasansfull natt och ett fasansfullt minne. Jag vet att jag somnade någon gång i gryningen för det började dagas ute. Då var jag så slut av att ha skakat och hackat tänder i timmar. Jag minns så väl hur jag försökte slappna för att inte tänderna skulle skallra så. 

Nätterna har alltid varit min fiende. Alla ballar ur och kvar är jag, vaken, med ansvaret. Jag måste hålla koll. Och gissa om det har varit incidenter genom åren då jag blivit brutalt uppryckt ur sömnen, mitt i natten av olika skräckexempel. 

Om det inte varit någon som krossat rutan, bankat på dörren, skrikit och hotat så man fått ringa polisen, så har dörren slitits upp och jag har fått svara på frågor som varför jag luktat herrparfym. Kommer ni ihåg schampot Panthene Pro-V? Det luktade rätt starkt och hade lite maskulin doft. Jag använde det alltid för håret blev bra av det. Men likfan fick jag stryk mitt i natten för att jag luktade herrparfym. 

En gång skulle jag gå och lägga mig i herbret så vi har på gården. Jag bodde där under somrarna. Då stod han där bakom knuten. Han hade väntat på mig. Han hoppade fram, slet tag i mig och var ursinnig av svartsjuka. Tänk dig, att du har gjort dig färdig för att gå och sova och så får du på en hundradel mobilisera om dig till att försvara dig med alla krafter. Slåss med en karl. 

Det är inte konstigt att jag har nattskräck. Jag sover bäst på morgonsidan när andra börjar gå upp och ta vid. När jag har vaktavlösning. Innan morgonångesten sätter in vill säga.

Det är ett jävulens tillstånd. Och ett påslag som får mig att skaka på nätterna. Är inte det att ha blivit traumatiserad, att lida av post-traumatiska symptom då vetefan. 

7:e oktober 1849

Då dog Edgar Allan Poe. Han hittades i någon annans kläder utanför sin bostad i Baltimore några dagar innan, deliriös och i behov av vård. Han fördes till Washington Medical College och avled på söndagen den 7:e oktober.

Jag visste inte det här men just idag så pratade pappa och jag om Edgar Allan Poe när vi fixade stallet. Jag berättade om den där kajan som för en vecka sedan uppenbarade sig där för mig. Den satt liksom Poe's korp uppflugen på en stolpe vilket föranledde en liten egenhändigt snickrad "Kajan" på en vers på fejjan den kvällen: 

Där satt han som ett förebud, svart och stilla som en Gud

utan att med ens ett ljud, ej korp men kaja i mitt kvarter.

Vad betyder detta tecken, regnet stumt på fönsterblecken,

forsar ned i dikesbäcken, medan på kajan stint jag ser.

O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ och fler.

Kajan suckade; jag ber.

Vi pratade om hur dåligt han måste ha mått, Edgar Allan Poe alltså, ja kajan med för den delen som hade en hängande vinge. Hur som helst fick han rasker som en sista måltid. Kajan. Sen låg den stel och död utanför stallet några dagar senare. 

Men själva Poe, han måste ha lidit hemskt av sitt psyke, sin ångest och sina bakrus. Ett delirium på 1800-talet hävde man inte så lätt. Jag kan verkligen känna med denna man. Jag kan förstå till fullo var han fick sina uppslag ifrån. 

Tänk att vara så deprimerad och ångetfylld och så finns det inget annat att ta till än alkohol, opiater, absinth och annat rävgift. Och hur ska man inte må efter sådant?

Spökmånaden är inledd

Det är med stor glädje jag konstaterar att jag är med i novellsamlingen "Nattmaror" som kommer ut nu. Det är spökhistorier på gammaldags vis, så som jag vill ha dem. Jag tycker inte att det är otäckt med zombies, vampyrer eller annat krimskrams. Jag gillar den gamla stilen på en spökhistoria. 

Boken finns nu att köpa direkt från förlaget LILmedia, 

från mig om ni vill eller från Bokus - se länken. 

Bokus.com

När jag var liten gris så lånade jag alla skräckböcker jag kunde komma över på biblioteket. Edgar Allan Poe var och är förstås favoriten. Jag satt i soffhörnet innan alla kom hem, åt äggrulle och läste skräck. Det var min återhämtning professional. 

Men det finns andra suveräner i genren. Charles Dickens "Banvakten" till exempel. Har ni läst den? En man är ute och går och kommer fram till en ravin. Nere på botten av ravinen går ett järnvägsspår in i en kolsvart tunnel. Det arbetar en banvakt därnere och mannen går ner och pratar med honom några kvällar i rad tills något fasansfullt händer. Det är en mycket sällsam historia, Den ger inte svar på allt och man får själv fylla i och fundera hur det kan ligga till. Det gillar jag. 

Jag har alltid återvänt till spökhistorierna. När jag är nervös eller ångetsfylld vilket är fallet väldigt ofta så sätter jag mig och skriver en spökberättelse. Eller också läser jag en. Just nu går jag igenom "Spökhistorier i mästarklass" en antologi av Sven Christer Swahn. 

Den berättelse jag alltid fastnar i är "Vij" av Nikolaj Gogol. Det är en gammal Ukrainsk folksaga som han skrivit ned. Den handlar om kosacken och studenten Khoma från Kiev som måste läsa böner över ett lik tre nätter i rad. Hon ligger i en kista i byns gamla kyrka. Khoma misstänker att liket är identisk med den häxa han hetsat ihjäl tidigare i veckan och att hon kommer att hämnas på honom. Och mycket riktigt när han sitter där och läser så reser hon sig ur kistan...

Jag tror det är bra att kliva in i sådana här världar. Allt som får en att byta perspektiv en stund är bra. I alla fall för en orosskalle som jag. Om jag får vara med Khoma i den mörka kyrkan där ett grönfläckigt lik vandrar runt och väser så kan jag komma ur min egen ångest ett tag. Hjärnan får en välbehövlig paus. 

Det är en poäng i det. En hjärna och kropp som så gott som ständigt utsätts för ångest, oro och nervositet har systemen påslagna för jämnan vilket underlättar för ytterligare ångest. Man måste bryta cirkeln. Hjärnan måste få en paus. Tid för att sjunka ned från ångesttaket. 

Och så är det så mysigt med spökerier. 

Sin egen skyddsängel

I en hård värld
i en oempatisk och kall värld
i en värld där man får klara sig bäst man kan
där man får hålla i sig i vardagen med krampande fingrar
för om man tappar taget så väntar ett ändlöst fall mot avgrunden
skyddsnätet är borta

I en sådan värld
får man vara sin egen skyddsängel
som varsamt bereder ett bo av trygghet
som tar hand om och värnar
skyddar och tröstar
som förstår när ingen annan förstår

Man får vagga sig själv till söms
själv se till vad behov man har och själv fylla dem
Ta hand om sig själv
se till sitt eget bästa
och göra saker som man mår bra av
och omge sig av sådant
som inte tar energi

Vara snäll mot sig själv
lyssna till de signaler
som säger att det här är fel
vika in på en annan väg
och försöka hitta livsnerven
det som man vill göra
och som får en att vilja fortsätta
fortsätta leva 
inte uthärda
livet

Vårdsituation professional

Ja hur blir det? Jo man har en dålig rygg och ett klent psyke. Och så har man det, i hundra år, och det blir bara sämre. Jo, jag har sökt för det här många gånger. Så många att jag själv tycker att jag är dryg och tjatig. Så man ger till slut fan i att söka mer.

Klent psyke kanske är missvisande sagt. Jag har ett jävla starkt psyke. Jag pallar för mer än det flesta. Men sen kommer ångesten. Två varianter. En explosiv sak, panikattacker, som slår ut mig och så en vardagsvariant som jag vaknar med varje dag, som jagar mig om natten och som väcker mig ur min så kallade sömn. 

Och så ryggen. Jag minns när jag var liten och hoppade i höet på höskullen. En gång gjorde det vansinnigt ont i ryggen och så kunde jag inte vara med och hoppa mer. Jag blev nedbäddad i höet bland några filtar. Jag minns den där obehagliga smärtan som inte gav sig. 

Alla dessa fall av hästar. Jag hamnade under min ponny en gång när vi hoppat ett hinder. Hon landade på mig och jag blev fullständigt mörbultad. Sedan har dessa hästincidenter skett ett antal gånger. Senast för ganska exakt ett år sen när Loostigaste gav mig en skalle och min nacke fick en snedknäck. Det konstaterades på röntgen och jag fick en liten blödning i skallen. 

Sen går man och undrar varför man har ont. 

Jag har sökt för den här ryggen så många gånger. Jag har aldrig gjort en magnetröntgen. När jag ligger så strålar smärtan ned i benen och upp och ut i armarna. Armar, ben och fötter domnar, pirrar, sticker, smärtar. Jag kan knappt vända mig i sängen, knappt bära något förrän det hugger till som knivar. 

En gång kom jag till en läkare som sa efter tio minuter; "Nu får du gå ut för jag har en annan patient." 

En gång kom jag till en som sa att jag fick söka akut om "det blev värre".

En gång kom jag till en som talade om för mig att det var HAN som var läkare och att JAG var patient. 

En gång kom jag till en som sa att jag fick börja träna. Och då hade jag fått lov att sluta träna för att jag hade ont i ryggen. Jag tränade ändå, och gick till sjukgymnast och gick till vattengympa. Jag fick lov att sluta för det gjorde för ont. Sjukgymnasten sa att jag hade bättre muskler överallt än de flesta. "Jag skulle behöva öppna din kropp om jag skulle se vad det var för fel" sa sjukgymnasten som inte kunde göra mer för mig. 

En gång kom jag till en som konstaterade att jag hade lika känsel i båda sidorna fast det ena benet ideligen domnade. Ibland båda benen. 

Jag har snart sökt för min rygg i olika omgångar i över 15 år. Många gånger har jag åkt rullstol eller gått med kryckor om jag ens kunnat gå alls. 

Jag vill veta vad som är fel på min rygg. 

Vad som är fel i skallen lär jag aldrig få veta. 

Och hur de besöken har avlöpt kan man skriva en bok om.