Han ligger i
trapphuset utanför sin lägenhet. Han ligger där i
kalsongerna, på marmorgolvet som är iskallt för ytterdörren går
inte att stänga och det är många minusgrader ute. Han har inte ätit på flera
dagar. Han är lortig, kan inte pinka och hans hjärna är ett virrvarr av syner
och hallucinationer. Han pekar på saker som inte finns, plockar osynliga saker
i luften, äter ur handen fast den är tom. Det han säger är ett svammel av
egentillverkade ord.
När jag lägger en kudde under hans huvud och virar en
fleecefilt runt honom så säger han nåt som låter som att det blir skönt. Jag
ser att han vilar sitt trötta huvud på
kudden en sekund och sluter ögonen innan rädslan tar över igen och han börjar
försöka komma upp. Han fryser men huden är fuktig av svett. Hjärtat slår så
hårt att jag känner slagen genom filten jag håller om hans rygg. Den glider av
för han rör sig konstant. ”Motoriskt orolig.” Hans kalla händer griper om
trapphuselementet. Han försöker resa sig men kan inte.
Jag väntar på ambulansen och håller med om allt han säger. Till och
med när han säger att han har havre i huvudet. ”Ja det har jag också” säger jag
och ler bistert inombords.
Fredagsmys. Min sambo sitter hemma framför TV:n. Jag
skickar ett sms som säger att jag väntar på ambulansen. Det är bara en vecka
sen förra gången.
”Säga nej”. ”Stänga dörren”. ”Hans eget val.”
Jag sitter på en fallfärdig stol bredvid honom och väntar. Han rör sig
hela tiden. Griper i luften. Han svamlar. Jag lägger en stadig hand på hans
rygg och säger ”vi väntar här”. ”Ja” säger han och sekunden senare försöker han
komma upp igen. ”Vi stannar här.” ”Ja.”
Jag är beklämd och ledsen men jag kan inte släppa fram det nu. Jag blir
den jag lärt mig bli när jag får vara läkare och göra en medicinsk bedömning,
när jag får vara förmyndare och ta över alla beslut. När jag
får vara socialarbetare och ringa ambulans men inombords där jag är den som jag var när jag var liten och jag går sönder av sorg.
Han som
kan de flesta växters latinska namn, som kan alla svampsorter och väljer operor
och klassisk musik efter dirigenter och orkestrar. Som lyssnar på Mahler och
Wagner, läser Röda rummet och diskuterar politik och sjukdomar. Som lagar
slottstek och gör grytor och fiskgratänger. Som är extremt renlig och noggrann,
ställer aldrig mjölkpaket på skärbrädor eller smörpaket i brödkorgen. Som
aldrig har mat för nära slasken och som lägger besticken i rätt fack. Som kan
gå med en snigel flera hundra meter ut i skogen för att hitta ett lagom bra
fuktigt och skuggigt ställe åt den. Som skriver dikter som får Fröding och
Ferlin att blekna. Som sitter när han pinkar för han tycker gubbar är äckliga
liksom deras toalettvanor.
Nu ligger han här i sin egen misär, utan kläder och vet inte ens var han
är. Han tittar upp och ser stjärnhimlen genom fönsterrutan på ytterdörren. Jag
hör något som låter som ”fantastiskt storslaget” och jag svarar ”ja” för att
han ska hålla sig lugn. Ambulansen kommer och personalen känner igen oss. Jag
och den manlige föraren lyfter upp honom på båren och jag bäddar in hans kalla
fötter i filten som man gör med små barn i en barnvagn. Jag har redan packat
hans få tillhörigheter i en kasse, skor, jacka, tobak, glasögon och plånbok.
Jag har tejpat ihop handtagen och skrivit en lapp med namn och adress som jag
också tejpar fast. Ändå kommer den bort sen. Det är lika varje gång.
Ambulansen
åker och jag kan åka hem bara för att byta om och gå för att ta in hästarna. De
har väntat på mig. Min sambo också. ”Gick det bra” frågar han från
fredagsmyssoffan. ”Ja…” säger jag och tårarna sitter bakom ögonlocken. Men jag
kan inte gråta. Jag kan inte gråta.
