Om jag har två eller fler saker att göra under en vecka så tappar jag greppet om tid och rum och tillvaron blir ett sammelsurium av stress och ångest.
Förra veckan hade jag två prov, en träning i ridhuset, höleverans, skjutsa Fleka lu till seminstationen och några läxor.
Jag blev helt VÄCK. Jag fick skriva med svart tusch på ett papper med stora mellanrum vad som skulle gå av stapeln vilken dag.
Den här veckan är inte bättre.
Här har jag ro
Och så har jag fått en tid hos en ny (ännu en) psykolog. Det gick snabbt ändå med dagens mått mätt. Jag menar min förra psykolog gick i pension i november förra året och nu i maj i år har jag en ny. Man får vara glad för att man får vara tacksam.
Skräcken är förstås total att det ska vara en person i klass med den där som tyckte att jag hade ett starkt undvikande beteende. Och att jag kunde ju jobba som brevbärare eller på en kyrkogård. Den människan hade missat poängen. Och mig.
Ja det är sånt där man har i bakfickan när man undrar om det är nån idé över huvud taget att gå till dylika skrynklare eller om jag bara ska ägna mig åt healing och försöka få frid i mitt inre.
Det jag eftersträvar är förståelse. Också från mig själv. Varför jag känner och mår som jag gör och varför det aldrig släpper.
Jag är rädd för världen, vardagen, livet.
Mornarna skrämmer mig från vettet.
På kvällarna kan jag utkämpa världskrig känns det som.
Den här veckan med alla dessa moment och så kroppsansträngning med höavlastning... det tog ut sin rätt igår. Dra åt helvete vilken sluthet. Jag sluddrade, orkade inte sitta ens.
Pluto tog den här bilden igår när jag låg på bron här fast det egentligen var vansinnigt obekvämt. Jag tog mig ändå inte upp. Jag blev kvar där innan jag släpade in mig i soffan.
Om man ändå bara finge vila.
På riktigt.
