Allt var föränderligt, det hängde hela tiden på att kunna läsa av och handla utifrån det. Ju skickligare jag blev på att läsa av, ju mer anpassade jag mig. Det onormala blev normalt och känslorna som motstridiga brottades i mitt barnabröst förblev ospeglade och ohanterade. Jag fick bära dem själv fast jag inga armar hade.
Nu går jag här, 36 år, med en mycket svårhanterlig vardagsångest. Den grund jag står litar jag inte på. Jag litar inte på att någonting kommer att fungera. Jag litar inte på folk. Inte på tillvaron. Jag tror att jag måste vara i allting och styra upp det annars går det åt helvete. Och samtidigt flyr jag det för mina krafter är slut.
Morgonens timmar är värst eftersom hela dagen ligger framför mig som en oöppnad björnsax. Jag vet inte om den kommer att slå igen eller om den bara kommer att nagga en lite lätt i kanterna. Eller kanske, helt overkligt, förbli öppen utan att slå igen alls.
Jag har lärt mig att allt är nyckfullt, opålitligt och helt beroende på min kapacitet som avläsare. Om jag läser dåligt kommer jag att befinna mig i fara. Jag måste vara på topp, på spänn, klar och vaken. Beredd, diplomatisk, stark, förutseende, steget före.
Det är omöjligt att leva så. Man överlever bara.
Sorgen är övermäktig. Sorgen över förlorade människor. Livsöden. Sorgen över svunnen tid. Sorg som är avgrundsdjup och så smärtsam att den tar all kraft som finns.
Jag längtar den famn som kan bära sorgen med mig. Jag längtar de armar som kan hålla den åt mig en stund så jag får hämta andan.
