Jag antar att du vet vad du pratar om och inte bara gissar vilt i desperation när du såg statistiken att den psykiska ohälsan ökat i vårat rika land. Du kanske har en utbildning vad gäller psykisk ohälsa, utbrändhet, stress kontra återgång till arbete? Men om det var en sådan där korrespondenskurs där avsändaren bara skrivit 666 nederst på papperet vet jag inte om den är så mycket att hänga i julgranen.
Du säger att om det hade handlat om somatiska sjukdomar som ökat med samma mått så hade vi talat om epedemi. Jag tycker nog att vi ändå kan tala om epedemi. En psykisk sjukdom eller psykisk ohälsa är på intet sätt mindre handikappande än en somatisk sjukdom. Det är lika invalidiserande som om du hade huvudet i ett getingbo och kroppen i en stegel.
Först när jag läste artikeln blev jag så arg så jag kunnat äta mig igenom köksbordet. Du vet det där köksbordet som vi psykiskt sjuka (en homogen grupp) sitter vid när vi har måttlig ångest som Anne Kjöller sa. Men sen kunde jag inte annat än skratta. Jo man kan skratta fast man är deprimerad. Det måste vara tidernas practical joke att sätta dig som socialförsäkringsminister.
Den här epedemin du talar om är en följd av det samhälle som du och dina gelikar skapat med omänskliga regler, författigande av sjuka och arbetslösa och omyndigförklarande av en hel yrkesgrupp - läkarna. Allt det här har gjort att folk som från början "bara" hade en ångest och /eller depressionssjukdom också blivit stressade till döds över sin ekonomiska situation och tvång om att alltför tidigt befinna sig på olika åtgärdsprogram och pseudoarbeten. Kanske till och med ägna några timmar i veckan på det ställe som från början gjorde dem sjuka.
Ponera att du blivit utbränd av just ditt arbete, och så blir du sjukskriven men måste ändå vara på samma brända plats några timmar i veckan. Det finns inget brännskadegelé i världen som skyddar mot det.
Om du lade ned lite möda och om du kanske tog hjälp av nån med hjärna så skulle ni upptäcka att människor klarar inte av det här samhället. Arbetsplatserna med nedskurna resurser och högre tryck blir rena härdsmältorna för folk med normalt känsloliv. Lägg sen på oron att inte kunna köpa mat, mjölk och bröd till dig och dina barn. Klumpen i magen när du har 37 spänn i plånboken och minus på kontot, det är den 14:e i månaden och det är många dagar kvar att föda en familj på. Har du känt den oron någon gång Ulf Kristersson?
Jag ska ge dig ett reellt exempel. Du stämplar men har under den tiden varit sjukskriven för en skada som du ådrog dig på ditt FAS - 3 "jobb". Sjukersättningen dröjer för FK har ägnat MÅNADER att räkna ut vad du egentligen ska ha. A-kassan betalar ut 1700 spänn för de har dragit av för den tid du var sjukskriven. Soc räknar tre månader bakåt och beslutar att du och dina barn inte har rätt till försörjningsstöd. Så du står där med 1700 spänn som ska täcka för flera månader, bara hyran är på nästan 5 papp. Kan man leva retroaktivt? Kan barn äta retroaktiv mat?
Har du känt den rädslan någon gång Kristersson? Rädslan över din egen existens?
Grunda med psykisk ohälsa och toppa med existentiell oro när det kommer till mat och husrum och du får en oförenlig kombination vad gäller tillfrisknande. Känner du behovet av dagliga rutiner i en sådan situation? Eller känner du behovet av vård? Eller känner du behovet av att bara försöka överleva? Eller känner du behovet av att bara ge upp?
Den här så kallade vården i Sverige där vi döskallar med psykisk ohälsa får vänta i ett halvår - år på läkartider och psykologtider... är det kanske DÄR man ska dra åt tumskruvarna och sätta in resurser?! Och under tiden - ge sjuka och arbetslösa åtminstone en värdig ekonomisk trygghet så att det finns en rimlig chans att HJÄLPA folk.
Eller ska vi driva dem som boskap tills det naturliga urvalet gör att vi får kliva över ensamstående mammor och deras barn där de ligger ute på gatorna för att de blivit vräkta? Ska vi fortsätta köra på med fler och hårdare krav om att "gå tillbaka till jobbet", förutsatt att de HAR ett jobb att gå tillbaka till, tills vi får tränga oss förbi sjuka och arbetslösa där de hänger i snaror från takbjälkar och lyktstolpar för de såg det för gott att befria världen från sig själva och befria sig själva från den björnsax du riggat åt dem?!
De visste vad de gjorde när de satte dig som socialförsäkringsminister för du är tillräckligt empatilös och blåst för att stå där och reta upp dina egna kläder när du kläcker ur dig ena dumheten efter den andra i sociala medier. Men din ointelligens börjar komma ikapp dig och bita dig i arslet. Du skulle inte ens förstå det här om man klädde dig i säckväv och gav dig en bit kartong att sova i på gatan. Du skulle inte fatta hur folk har det även om man tog ifrån dig alla ekonomiska medel och du fick panta burkar för att köpa bananer, bröd och kanske ett sexpack ägg.
Det går inte att ta dig på allvar för du är en urblåst pajas som när statistikvindarna blåser snålt, blundar och tar upp förslag ur en kartong med lappar som en full apa har skrivit, eller om det var du själv efter nån blöt afton. Oturligt nog så sitter du på en post med visst inflytande och bestämmanderätt så man räds minsta viskning från din breda käft.
På ett vis är det bra att du visar upp dig i all din glans för det får oss andra bara mer övertygade om att den politik du förestår är förkastlig och människofientlig. Det är bara synd och skam att folk hinner lida så förbannat innan det är färdigt.
