”Dårar!" Gubben stod hukande i köket och pojkarna hoppade
till vid hans ord. ”Vad skulle ni ner där att göra?”
Valle gjorde en ansats
till att öppna munnen men gubben lyfte avvärjande upp handen. ”Det går en kanal
under huset." sa han varnande. " Den leder bort till det gamla kapellet som står i utkanten av byn,
nere mot skogen… det är inget Guds kapell, det har stått tomt sedan
svartprästen vek hädan för åratal sen. Då var det liv där…” gubben blev
tankfull och såg ned i golvet. ”Man offrade i källaren här… och ni kan bara
gissa vad som rann ned i vattnet och bort mot kapellet”.
Pojkarna lyssnade
förskräckt till vad den gamle mannen berättade. Kunde detta stämma?
”Det finns en damm vid kapellet som man
använde vid riterna. Man badade i den, i DET, och svartkonstprästen som bodde här
mässade över folk. Han drog in förbannelse över byn. ”
Pojkarna var stumma
av förundran och misstro. Det kunde bara inte vara sant.
Hur som helst så var
vädret av den art att de omöjligt kunde ge sig ut. Regnet var om möjligt ännu
ihärdigare än kvällen innan, vinden hade tilltagit och temperaturen hade
sjunkit betänkligt. De hade inget annat val än att sitta i gubbens kök och
vänta ut stormen.
Gubben sa inte
mycket. Han satt vid fönstret och tittade ut med händerna och hakan vilande på
sin käpp. Ibland satt han stilla så länge att de funderade om han hade somnat
eller rent av dött där vid fönstret. Hans anletsdrag var stela och hans skinn blekt.
När mörkret åter började lägga sig blev också rummen mörka. Erik
stuvade in ved i spisen med jämna mellanrum. Det var som ett sista vittnesbörd
om något levande. Värme och ljus.
”Bodde det verkligen
en svartkonstpräst här?” frågade Valle ut i skumrasket. Det tog en evighet
innan gubben reagerade men så vände han sig sakta mot Valle med lysande små
gammelmansögon.
”Han kom från
ingenstans. En dag var han bara här. Han var som en
svart skugga, en okänd som dök upp på de mest osannolika ställen. Men en dag så
var han här och tog över både det här huset och kapellet nere vid dammen. ”
”Men hur kunde folk
följa honom?” Erik lät skeptisk.
”Ondskan är aldrig
så skön som när den vill växa” plirade gubben och tyngden i hans ord fick
överläppen att darra lätt. Han kramade om käppen och spände ögonen i pojkarna.
”Han var som frälsaren själv när han kom hit. Som sänd för att rädda oss alla.”
Det blev natt igen
och de hade inte mycket att välja på än att lägga sig för att sova på
kökssofforna. Gubben försvann liksom kvällen innan i de bakre rummen och
förblev borta. Erik och Valle som mest småslumrat hela dagen var inte trötta.
Och fast de inte ville erkänna det för varandra så var de så uppskrämda av
historien med svartprästen och offerriterna i källaren att de inte vågade
somna.
När klockan krupit
fram på småtimmarna rycktes de båda ur sina funderingar av den där smällen
igen. BOOOM genom hela huset. Golvet vibrerade, fönsterrutorna skallrade,
dörrarna skakade i sina gångjärn.
”Vad i helsike…?”
Erik reste sig och Valle följde efter. En stunds stillhet och kuslig väntan…
BOOOOOM!!
De smög båda ut i
den kalla mörka hallen igen. De drog på sig sina kläder, skor och jackor. Det
kändes som att det var bäst att vara beredd. Rustad.
När den tredje
smällen ljöd genom huset så flydde de ut i panik. Erik kastade
sig ut genom ytterdörren och Valle följde honom tätt i hälarna. Inte en sekund
längre tänkte de vänta i det ödsliga huset för att se vad som sprängt sönder
träluckan i källaren och vad det var som fick allting att skälva.
De småsprang i regnet på
grusvägen, helt utan ledljus och orientering. Gubbens hus försvann snart bakom
dem och de drog ihop sina jackor medan de kämpade sig framåt i natten. ”Vi
måste ju komma fram NÅNSTANS” ropade Erik genom vinden.
Det tornade upp sig
som en jättelik svart skugga framför dem. Grantopparna vajade våldsamt i byarna
och avtecknade sig mot himlen som stora gungande spöken med utsträckta armar.
Det var kapellet!
”Neej…” Valle stannade tvärt och hans röst var hopplöst
uppgiven. Kapellet täckte hela deras synfält och bakom det reste sig skogen en
ogenomtränglig mur. Det svarta taket sträckte sig upp mot torn och takås som
tusen och åter tusen förlorade själars armar och händer ur dödens obarmhärtiga
gyttja. Framför låg den omtalade dammen med vatten mörkare än mörkret självt. I
vinden kluckade det mot de stenlagda kanterna och dess ljud bröt fram som bubblor
i kokande beck.
Erik skakade av
köld. Han skakade av fasa. Han skakade av ansträngning. Det var inte bättre
ställt med Valle. Resignerat gick de fram till den gigantiska träporten och
pressade ner ett handtag av järn som inte verkade ha blivit rört av
människohänder på århundraden. Dörren gick upp med ett fasansfullt gnissel och
luften som strömmade emot dem var unknare och dödare än luften i en dold
gravkammare.
De gick trevande och tvekande in. Förrummet var helt i sten och så
rått och kallt att det nästan var värre än utanför. Ännu en träport skiljde förrummet
från själva kyrkosalen och de gick igenom den med en skräckfylld andakt. Det
här var ingen Guds kyrka.
Rad efter rad stod mörka träbänkar som försvann åt sidorna
och uppslukades av stenvalvens kompakta mörker. En ljusare matta markerade
mittgången fram mot altaret. De höga fönstren släppte ibland in ett blekt
månljus när den skymtade fram bakom ilande regnmoln.
Valle tände några
ljus och och placerade dem försiktigt på höga smidda ljusstakar i
järn som stod uppställda i en formation längst fram i kyrkosalen. Ljuset
fladdrade ängsligt och lyste hjälpligt upp golvet och en liten bit av altaret.
Några linjer blev synliga på stengolvet under ljusstakarna och Erik såg snart
vad det föreställde. Ett pentagram!
Samtidigt ljöd en dov klang någonstans ifrån. Ett svagt klämtande som snart blev till regelbundna vemodiga slag. ”De ringer i klockan.” viskade Valle.
Erik skalv av den kusliga
klockans ljud men sa sedan: ”De?” ”Ja de ringer i klockan.” Valle stirrade upp
mot ett av fönstren och hans blick var glansig och stum. ”Vilka de?!” Erik gav
honom en lätt knuff för att rycka honom tillbaka men Valle stirrade bara på
honom som om han var en främling. Hans blick förbyttes i avsky. Utan ett ord
började han famla längs bänkraderna och förflyttade sig mot utgången.
”Nej
stanna här!” skrek Erik men Valle hörde inte på. Erik sprang efter honom ut och
försökte dra in honom. Valle väste konstigt när Erik vidrörde honom.
Regnet hade upphört
och stora moln seglade fram över natthimlen. Månen skymtade fram ibland och gav
ljus åt den Gudsförgätna platsen. Kraftiga vindar slet i trädkronor och fick
dammens vatten att våga sig. Naturligtvis var det vinden som fått klockan att
ringa.
Valle drog som
besatt mot dammens kant. ”De ringer i klockan!” skrek han. ”Sluta nu", försökte Erik, "det är
vinden. Kom med in.”
De var farligt nära kanten nu. Det svarta vattnet slog mot
stenkanterna och upp på gräset, upp på deras fötter och ben. Det måste varit
inbillning men Erik tyckte i ett förryckt ögonblick att vattnet var varmt. När
det stänkte upp på hans händer så tyckte han att vattnet färgade hans händer
mörka.
Stenarna var hala, vinden och mörkret gjorde det svårt att se var kanten
var. Ett felsteg och de hamnade båda i dammens fasansfulla våld. Valle släppte
allt och sjönk och sjönk, Erik försökte förtvivlat dra i hans tunga kropp under
ytan. Han drogs med ned, det fanns ingen botten, allt var ett töcken av vatten,
vind och mörker, av kyla och skräck och styrkan hos vattnet. Eriks
händer famlade efter Valle. Han var borta.
I en evighet sökte han efter något
fast, efter ytan och efter luft. Var han förlorad? Var det nu han skulle börja dra i sig det svarta vattnet i förtvivlan efter att få andas? Var det nu han skulle dra ner ondskans själva essens i sina lungor? Kväljas av dess smak och förgås för alltid i dess kvävande svärta.
Och så plötsligt fick han huvudet ovanför ytan
och kände något under sina fötter. Men där var ingen himmel ovanför honom, det
var sten. Det var idel mörker. Han befann sig i nån typ av vattenlås, en grotta nedanför dammens
nivå.
Erik drog några andetag och kände till sin förvåning en
vindpust komma från sidan. Han sökte sig ditåt för det var så becksvart att han
inte hade något val. Han hade att söka sig mot luften eller mot döden i dammen.
Hans händer och fötter mötte sten och åter sten. Men vattennivån sjönk och
snart kunde han krypa medan vattnet nådde honom längs med låren och armbågarna.
Var det sant? Ett svagt ljus där framme? Han fick åter kraft
i sina trötta lemmar och han kröp mot det svaga sken som tycktes komma
uppifrån. Han kunde nästan stå upp nu och den sista biten gick lätt. En
öppning, ett hål uppåt och där kom ljus ner till honom. Han snyftade till och
skyndade fram. Med famlande händer grep han mot väggarna. Det var halt. Här
fanns bara jord och lera men däruppe lyste det. Var det månen? Var det dagern?
Var det en värmande brasa? Eller var han död? Var det himlens ljus han skådade
i öppningen? Erik slet tag i väggarna med kroknande händer och uttröttade
armar. Han tog spjärn med fötterna och hasade sig upp bit för bit. Han fick
armen ovanför kanten och hävde sig mödosamt upp på ett jordgolv och då såg han:
han var i gubbens källare! Alla de tankar och känslor som riste i hans medvetande
går inte att återge. Glödlampan i taket blottade allt som han tidigare sett
där, den gamla träluckan i bitar, trappan upp mot halldörren…
Han började
skrika. Han vrålade allt han kunde och rusade upp mot dörren och sparkade på
den av alla de sinande krafter han ännu hade kvar. Ingenting hände. Ingen svarade
och ingen öppnade. Erik började se sig om och där fanns ett städ i järn nere på
källargolvet. Han hämtade det med möda och satte det framför sig när han
kastade sig själv mot dörren. Den skalv i sin karm. Igen gjorde han det och
igen men så orkade han inte mer. Han sjönk ihop vid dörren på det översta
trappsteget.
Då hördes ett svagt klick. Dörren gled sakta upp och
blottade en mansfigur. Den var enorm och täckte nästan varje
millimeter av dörrhålet. Det var gubben! Men han hade förändrats. Hans ansikte
var skrämmande hotfullt, hans ögon lyste med en märklig glans. I händerna höll
han ett blad till en lie, sylvasst och blänkande i det svaga skenet från
källarlampan. Erik kröp förskräckt bakåt. Gubben tog ett steg framåt.
Det sista Erik hörde var när bladet skar genom
luften som blixten skär genom dallrande elektrisk atmosfär. Värmen mot hans
kropp kändes precis som när dammens vatten sköljde över honom och färgade hans
händer mörka…
