Gräsplanen som är klippt och tom var förut fylld av husvagnar och förtält. Där stod fikabord och stolar och det fikades kaffe och bullar. Riktiga kanel- och kardemummabullar med pärlsocker. Äkta vara. Svag cigarettrök kom från nåt av borden och man kände oftast de som campade där. På väg till och från badet kunde man slå en lov förbi dem och hälsa. Kanske få en bulle och lite saft.
Vi kommer fram mot stranden men innan strandområdet är det ett staket och en stor skylt: "CYKLAR OCH MOPEDER FÖRBJUDNA PÅ STRAND OMRÅDET"
Jag minns den här gränsen från jag var liten. Staketet och skylten var den magiska tröskeln in i ett tryggt sommarland. Det stod mopeder och cyklar uppradade och en liten genomgång i staketet var gjord för att de gående skulle kunna ta sig in. Men det var första anhalten till att här inne gjorde man fan inte som man ville. Här gällde regler som man måste följa.
Nu finns inget staket, bara en bit av det, men skylten är kvar. Den kanske till och med är ny. Fullt läsbar. Ändå står det cyklar på stranden och några cyklar mellan de som ligger på sina filtar. Det gör mig orolig. Finns det ingen som håller koll? Det blir inget lugn utan jag känner att JAG måste hålla koll. Som en hund med taskigt ledarskap får jag själv lokalisera farorna om det finns några. Bara några följer reglerna och de som inte gör det skapar oro. Det blir ingen konsekvens för cyklandet.
Det grillas och det röks på stranden. Den här lukten är inte som den röklukt jag minns från det jag var barn. Den här röklukten är ångestladdad och otäck. Den vittnar om en nonchalans och en tjuvarnas marknad. Ingen bryr sig om ifall att röklukten stör eller om nåt annat stör heller för den delen. Här gäller det att breda ut sig, armbåga sig fram och ta för sig. De som känner och lider får skylla sig själva eller flytta sig eller både ock.
Och framför allt ska de sluta gnälla.
Vi sätter oss så långt bort från stranden som det går. I ett hörn av träd och staket för att eliminera spring- och cykelstråket förbi vår filt. Jag som ville höra vågskvalpet och känna sanden mot mina fötter. Nu sitter jag i skuggan, långt från vattnet, i torrt gräs och hör en skrålande radio och känner den stickande stanken av rök.
Jag dristar mig ut i vattnet. Det var väl fan om jag inte skulle kunna bada i min barndoms sjö. När jag var liten satt vi på stranden och på tre steg var jag en risplockare, en sjöjungfru eller en stenåldersmänniska som samlade växter i vattenbrynet. Ansiktena jag såg var bekanta. Det där var vår gamla granne, och där satt mormors jobbarkompis med sin man. På nåt annat ställe satt mina storasystrars klasskompisars familjer eller andra som jag visste ungefär vilka det var.
Det var tryggt. Om inte mamma var med mig i vattnet så fanns någon som jag kände som jag höll mig till. Bekanta röster och människor.
Nu ser jag inte en enda som jag känner igen. Två barn som är sex-sju år leker ensamma i vattnet. De håller till precis bredvid en mamma med ett litet barn som har en badring. Ungarna skriker och skriker och skriker. Den ena är alldeles hes av skrikandet. De slåss och bråkar konstant och jag undrar varför inte mamman säger åt dem. De hörs över hela stranden, bara de två. De stänker på den lilla i badringen och mamman försöker vända bort barnet. Jag tänker att det måste vara otäckt att bli nedstänkt av sina storasyskon när man är så liten.
Efter en evighet rusar de bråkandes upp på stranden. Skriken är hemska.
"Du ska fåååå, du ska fåååå!" "Jag geer mig!" "KOOM DÅÅÅÅ!"
Jag står och funderar om jag ska säga till dem men de hinner iväg. Den ena sticker långt upp på stranden och den andra rusar iväg efter järnvägsspåret. Skrämmer upp en mås som ligger på ägg och som oroligt skriar och flyger runt. Precis när jag går ditåt för att säga åt vederbörande att gå ifrån järnvägsspåret och lämna måsen ifred så kommer ett godståg som med en hårsmån brakar förbi och får barnet att rusa tillbaka till stranden.
Då förstår jag att mamman med barnet i badringen inte är mamma till de skrikande, bråkande barnen. Deras föräldrar sitter utom synhåll långt bort. Jag tänker på hur de skulle kunna ha ingripit om något skulle ha hänt. Det skulle de inte.
Det är med tunga steg jag går från badplatsen. Inget är sig likt. Den sköna stunden på stranden blev en uppjagande stund. Beredd till att gripa in, beredd att säga ifrån, störd av skrik, bråk och rök. Jag känner inte igen mig längre. Klimatet är förändrat, stämningen är en annan. Man får låta bli att göra det man vill för att inte stressas sönder. Man kan inte lita på att folk sköter sig och att folkvett och oskrivna regler följs. Det räcker ju inte ens med fullt läsliga skyltar.
Min barndoms badstrand är för alltid förändrad.
