...att när det finns utrymme så kommer allt det som man tryckt undan fram som en skummadrass i en för liten garderob.
Det är när maskinerna stannar som man märker hur hårt de har gått.
Jag drömde en sån jävla mardröm i natt. Gammalt helvete som letade reda på mig var jag än försökte gömma mig. Han pratade i telefon och sökte mig på bussar, i affärer. När rösten kom närmare gömde jag mig och när rösten tystnade så förstod jag att han fått syn på mig.
Nu är jag trygg. HÄR är jag trygg. Det finns inget som jag behöver oroa mig för. Och då kommer skräcken.
Ångesten och mardrömmarna.
Mina system är så på till vardags att jag inte ens märker det. Jag är normaliserad. Men när ansvaret lättar från mina axlar så känner jag hur tyngda de är. Hur ömma de är.
När man släpper livlinan så värker fingrarna.
Det tar emot... att greppa den igen.
