Leta i den här bloggen

torsdag 4 juli 2013

På andra sidan gränsen

Jag tror att man passerar en spärr om man varit tvungen att slåss för sitt liv. Fram tills dess att man släpper hämningarna och tar till nävarna så står man på ena sidan gränsen. Men så händer nåt som gör att låsen sprängs med en smäll.

Och så slåss man. 

Först av fruktan och sedan av ursinne. Med så mycket kraft man kan för att skada så mycket som möjligt. För att bli fri och för att klara sig. Han eller jag. 

Smärtan i nävarna, skräcken, hur nära det varit... det kommer inte förrän efteråt. Många år efteråt. 



Har man en gång trätt över den gränsen. Blivit knuffad över den. Då kan man aldrig riktigt kliva tillbaka och bli en del av de som står kvar. Man blir kvar på den andra sidan. Med en fot, med garden uppe, med beredskapen påslagen. 

Jag måste försvara mig. När som helst kan farorna komma. Jag måste försvara mig, med bara nävarna, med vad som står till buds. Ingen annan kommer att göra det. Ingen annan kommer att hinna. Du är för snabb. För alert på att identifiera farorna. Ingen hinner med. Du har slagit dig fri och flytt innan nån har hunnit reagera. 

Man kan aldrig riktigt känna sig hemma i den här vardagslunken, i det som hör vanliga familjer till, i det som alla gör utan att tänka. Semestra, handla, umgås... man står hela tiden med ena benet på andra sidan gränsen och håller koll. 

"Ja ja, jag hör i alla fall inte dit"

Man har helt andra referenser. Fungerar på helt andra spelplaner. Har helt andra mått på lugn och ro. Helt andra mått på kaos och katastrof. 

Så när ingenting råder så råder väntan och bevakning. Beredskap och oro. Snart... snart kommer katastrofen. Då kan jag skrida till handling. Då vet jag vad jag ska göra. Nu vet jag ingenting. Nu går jag bara runt som en osalig ande, gnider mina händer och väntar. 

Väntar på katastrofen.