Bilden: Snart är det vår har jag sagt!
Jag fungerar inte.
Hade apsvårt att somna igår och i morse försov jag mig a la bing bång. Det är då fan.
Inte blir man mätt på blåbärssoppa heller.
Fick besök här på morgonsidan av Vassärans ex ”A”.
Han kom hit från Indien som ettåring, har utbildat sig till alkoholterapeut tror jag det var och ska börja jobba på flyktingboendet här.
Vi började prata om missbruk och hur missbruket ofta döljer en eller flera diagnoser.
I Gubbens fall har vi ju två – tre diagnoser att brottas med. Eller han eller vi eller ja…
”A” sa att många med amfetaminmissbruk är i själva verket självmedicinerande ADHD – diagnoser.
Vi i familjen har ju alltid hävdat att det finns alkoholister och så finns det Gubben. Han har ju inte ”bara” supit.
Han försöker medicinera bort sig själv genom olika treats som möjligen sätter käppar i hans kvarnhjul till skalle.
Bilden: Kvarnhjul professional.
Han har ju terroriserat oss med sina diskussioner, paranoida tankar och galenskaper i alla år när han varit som sämst.
Vi har parrerat hans humör och svängningar, läst av och vetat vad man kan och inte kan säga och när.
Jag sa fel sak en gång när han kom från en heldag på ett rehabcenter. Han var manisk och antagligen tablettpåverkad men det var svårt att skilja ut.
Han pratade oavbrutat, alltså O A V B R U T E T .
Han kom in på oväsentligheter och sidospår och tog om och tog om och vi tre systrar stod här och himlade med ögonen och ORKADE inte höra.
Men vi fick inte säga ”Ja jag vet” för då kom en ännu längre harang om att han inte fick prata.
Jag kunde ändå inte hålla mig utan sa nå’nting om att han pratade mycket och då brast det för honom.
Det var några ord jag sa om att ”han gjorde väl aldrig fel” och då skrek han att han ”ALDRIG skulle be om ursäkt för att han var alkoholist och att han inte var sämre människa för det.”
Det öppnade en avgrund inom honom såg jag.
Det klickade så det syntes.
Han höll sig för huvudet och hoppade runt på golvet och skrek sönder rösten: ”LÅT MIG VAA, LÅT MIG VAAAA!!”
Han kastade stolar och lösa grejer, en hårsprayflaska flög över skallen på mig, in i nästa rum och genom fönsterrutan där.
Jag satt förstummad på en köksstol och vågade inte röra mig, men när han skrikandes var på väg ut så försökte jag få bort honom från dörren.
Han var spänd som en fiolsträng, totalt stenhård i verenda muskel. Jag rådde ingenting. Mina kroppsliga krafter räckte ingenting.
Efter hundra år lugnade han sig och gick hem till sig. Utan röst och utan kraft.
Jag sa förlåt, förlåt, förlåt för jag trodde att det var mina ord som utlöst alltihop.
I chock satt jag här sen och bara stirrade.
I läkarintyget står det; ”växt upp med en lynnig alkoholiserad far”.
