”Titta, nu har hon lagt ut en bild på sig själv igen.
Det var ett jävla frossande i de där bilderna på den där uttjatade nunan. Och så ska hon se sådär teatraliskt fåraktig ut.”
Jag lägger ut en sådan här bild för att se mig själv utifrån.
Jag tog den i lördags för att se hur sminkningen blev och nu efteråt så ser jag att min blick är ledsen.
Hela ansiktsuttrycket är uppgivet.
Det var meningen att bli en sminkbild men det blev en manifestation av mitt inre.
Jag lägger ut bilden i ett försök att lösa upp den knut av gråt som envist sitter i min hals och i mitt bröst.
Om jag ser mig själv ledsen kanske jag kan gråta. Som att det skulle hjälpa lite.
Tio över tolv i natt satt jag vid köksbordet och åt fralla med ost och kall mjölk.
Trött men jag kunde inte sova.
Det kröp i min kropp och i min skalle.
Ångestfylld och nervös.
Ont överallt, i båda armbågarna nu.
Häromveckan var det ryggen, före det vristen som var tjock och öm, sen var det knä’t.
Huve’t är det ju hela tiden.
Men i själva verket är det min kropp och mitt psyke som gallskriker åt mig att jag måste hänga mig i nödbromsen.
Det här går inte. Det GÅR inte. Det går inte…
Pappa ligger däckad sen i förrgår med en flaska T-sprit bredvid sig.
Var är min avlösare i den här livskampen?
Och hur i helvete ska jag orka?
Och varför?
