Loostigaste
Det var ett inslag på våra regionala nyheter, det vill säga GävleDala, om en gubbe som på ålderns höst tagit upp travtränandet och hästeriet igen.
Han förkunnade att hästarna var en livsstil, att deras behov alltid kom först och att man anpassade och inordnade sin vardag efter dem. Han sa att det var lugnande och ett rofyllt liv även om det var slitsamt ibland (jämt).
Pluto och Näbben
Ja jag SÄGER ju det. Jag tror att hästarna är så viktiga för mig för de tillför en ordning, en rutin och en kontinuitet i min nerv-vardag som jag behöver. Jag måste ha saker att hänga upp mig på så att säga. Jag blir ångestfylld när jag hänger löst och inte måste nånting, inte har hästarna att tänka på.
När jag skött om dem så har jag skött om mig själv. Sen att det är kroppsligt tungt, ja visst, men för min hjärna är det också bra. Att bli trött.
Jag och Loostigaste
Försäkringskassan har ju dömt att jag ska betala tillbaka 139 tusen för att jag uppvisa arbetsförmåga när jag skött hästarna. Det här var 2009 - 2010. Men om jag inte haft dem så har jag förmodligen tynat bort.
När jag vägde 52 kilo i september -07 så hade jag en tvådagars dressyrkurs en månad senare att se fram emot. Jag skulle inte kunna deltaga om jag inte åt för om jag inte åt så orkade jag inte göra det jag ville göra.
Så jag åt och när ångesten kom så tänkte jag: "jag måste orka göra det jag vill göra".
Såstaholm oktober -07. Jag är bakom hästen
Nä då ska man bli anmäld och dömd av FK. Inte för att jag bryr mig om det nu men det är jävligt surt att ha en skuld på 139 papp för nånting man blivit ordinerad att göra.
Skitsamhälle.
