Det talas på "Fråga doktorn" om en bok för misshandlade kvinnor.
Helena Berggren har skrivit "Jag längtar nånstans men jag vet inte var". En handbok i hur man kan tänka och agera om man lever eller har levt i ett misshandelsförhållande. Vad man ska vara uppmärksam på, varningssignaler och vilka motstridiga råd man kan få.
Polisen uppmanade henne att anmäla allting så åklagaren fick en tydlig bild, soc anklagade henne för att bara "anmäla och anmäla utan att det blev nåt av det". Alltså hittade hon på, enligt soc.
Det här känner jag igen.
Mycket väl dessutom.
Kunskapen om kvinnomisshandel, kvinnoterror, kvinnokontroll är förhållandevis liten om man ser hur pass vanligt det ändå är.
Man jämför sig ofta med schablonbilden av en misshandlad kvinna och ser framför sig ett vrak med blåöga, rinnande näsblod osv så då tycker man inte att man är en sån där "misshandlad kvinna" om man får ont i magen när det blir bråk eller blir knuffad in i väggen ibland.
Det ser inte alltid ut så att man får en käftsmäll så blodet sprutar och läpparna svullnar.
Jag till exempel blev slagen i hårbotten där inga bulor och blåmärken syntes. Knuffar, sparkar på benen, psykisk terror och andra grepp som inte var helt uppenbara för ögat.
Jag hade inte under fyra års misshandel ett enda blåöga eller näsblod.
Det smyger sig på, det går långsamt. Hans beteende blir normalt och ens egen person bli tillintetgjord.
Man vet att det är fel, man känner att det är fel men man har inga medel.
Helena Berggren som skrivit den här boken säger att den här erfarenheten man har efter flera år av myndigheter, kanske vårdnads- och umgängesproblem/lösningar, kontakt med polis och soc, de är ovärdeliga i ett arbete som rör sådant här.
Men det är inte direkt nåt man skriver i sitt CV
