Ja det vill man ju ha.
Särskilt när man är liten.
Men om en förälder missbrukar/självmedicinerar så får den andra föräldern ägna sig åt den missbrukande föräldern istället för att ägna sig åt barnen.
Varken den ena eller den andra föräldern kan vara nödvändiga speglar åt barnet. Med spegel menas att man som förälder speglar barnets känslor och bekräftar dem.
Om man som barn upplever rädsla, sorg eller ångest så behöver man någon som bekräftar känslan och hjälper en med den.
Någon som tar känslan utanför en själv och som talar om att den inte är farlig, den är berättigad och den tas om hand.
Den kan bearbetas.
I min barndom upplevde jag mycket skräck.
Ångest.
Rädsla.
Sorg.
Det var akuta situationer där alla dessa känslor kom och när det akuta var utkört genom dörren så var det liksom över.
Men när allt var "bra" så kom sorgen, ångesten, rädslan... och jag trodde det var fel på mig.
Fel att känna så när allt var bra.
Jag känner fortfarande så.
Obegriplig sorg.
Obegriplig rädsla.
Obegriplig ångest.
Det har blivit en del av mig.
Det sjönk till min barnasjäl och frös in i mitt personliga ishav.
Så står det i "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten.
Jag tycker att det stämmer jävligt bra.
