Man tycker att man inte klarar mer. Det får räcka.
Det är då man ska släppa taget. Vad håller man i? Kanske är det ett hus, ett jobb, en karl, en idé eller en rädsla.
Låt det gå och se vad som händer. Följ rädslan till slutet. Kanske är det just den prövning och det vägskäl som du var tvungen att ha för att ändra riktning? Det kanske är nu det ska ske? Sedan är ögonblicket förbi.
Vad är det värsta som kan hända? Vad kan du mista? Kommer du att dö? Kommer det att göra ont? Kommer förlusten att få dig på knä?
Vilka möjligheter kommer det att ge? Om allt får gå åt helvete... kan det ge plats för nåt annat, bättre? Senare, när smärtan vikit.
Det som kan tyckas orättvist och överjävligt kanske är öppningen? Det syns kanske bara inte nu.
När man håller fast för att inte ramla så kanske det är just ramla man ska. Även om man slår sig.
