Klas Hallberg var på TV igår och höll ett föredrag. Det handlade om att "hylla mysteriet". Han hade hört ett radioprogram en gång om en indiankvinna som sa att hon varje dag gick ur ut sin hydda, beskådade naturen och hyllade dess mysterium.
Han beskrev hur vi urbaniserade människor kliver ur våra hyddor varje morgon och försöker kontrollera mysteriet.
Han drog parallellen till Einsteins citat. Kort sammanfattat så beskrev han hur vi har en inre kamp mellan det kreativa sinnet - den heliga gåvan - indiankvinnan, och den rationella hjärnan - som han kallade för vår inre projektledare.
Samhället drivs av projektledarna. Det är inte direkt den heliga gåvan, kreativiteten, indiankvinnan som hyllas och som sätts i topp-positioner.
Han beskrev det som att den inre projektledaren är den som kontrollerar, styr upp, fixar till, löser problem. Sinnet, indiankvinnan, hon är den som får uppleva allt som projektledaren ställer till.
I Sylvia Browns bok "Livsredskap" så står det att man får lära sig intellekt från det att man är barn. I skolan dunkas det in att man ska "använda huvudet annars får du inget jobb". Det står; "Har du nånsin fått höra: använd känslorna?" Nej. Vi får höra att vi ska kontrollera våra känslor".
Ingen säger någonsin att om man är tillräckligt emotionell så får man en examen. Känslor ses som en svaghet som gör människor mindre kompetenta.
Men känslor kan försätta berg. (Livsredskap, Sylvia Brown p 39)
Ja mitt liv är kantat av det här. "Men gud vad du är känslig!" Jag tror knappast jag är ensam. Tvärtom. Många känner mycket och stort. Många känner i ett vida spektra. Men att ge uttryck för det eller visa det... pfff. Det slås ned på som "känslomässigt dravel". Ingenting att lyssna på. "Hon är bara känslig".
Tänk om vi redan i skolan fick utveckla vår känslomässiga, kreativa och skapande sida? Att det ingick som ett kärnämne genom hela skolan. Jag tror många barn med olika problem skulle finna ett luftrum där.
Det finns flera historiska exempel på detta. Ett flicka som inte kunde sitta stilla på lektionerna, som var klassens störiga och jobbiga, motoriskt oroliga som inte kunde räkna eller skriva längre stunder.
När föräldrarna tog henne till en läkare för att se vad hon hade för psykisk störning så bad läkaren att få tala med henne ensam. Medan hon svarade på hans frågor rörde hon sig runt i rummet. Till slut satte han på en skiva med klassisk musik och hon började dansa.
Han gick ut till föräldrarna och sa; Er dotter är inte psykiskt sjuk - hon är dansare. En av världens främsta balettdansöser skulle det visa sig.
Min tanke med det här inlägget är att visa på att vi har glömt känslorna i vårt projektledda samhälle. Indiankvinnan får väldigt liten plats. Kreativiteten.
När jag mått som sämst och ändå förmått mig att skriva eller måla, rida eller bygga någonting så har jag upplevt en lättnad som jag inte känt någon annanstans.
Bara att sitta och karva i en lerklump och göra den till Häxmästaren av Angmar gav mig en otrolig frid. Tänk om man hade fått göra det i skolan.
Klas Hallberg som höll föredraget tyckte att man kunde ta ett steg tillbaka, beskåda naturen och hylla dess mysterium.
Inte försöka kontrollera det och veta allting.
Släppa taget och se vad som händer.
