"Vart är du på väg?" sade min själ, ensam i ett tyst hörn.
"Jag går vart jag vill", svarade mitt egensinniga hjärta.
"Jag har passioner att ge utlopp, och mängder av liv att leva".
"Jag är intellekt", sade mitt huvud. "Jag kan rationalisera allt. Jag har tankekrafter att lära mig och tal att lyssna till, och böcker att läsa."
"Vet du vart du är på väg?" svarade min själ åter igen.
"Jag är full av muskler och blod, och jag måste glädja mig åt att leva", sade kroppen. "Men allt detta är intet tills du bringar det i harmoni med mig", sade den själ som andas med Gud.
(p. 53, "Livsredskap" . Sylvia Brown)
Man ska och man måste.
Det ska vara på ett visst vis för att bli accepterat.
"Va?! Ska ni inte fira jul?"
Jo jag ska fira jul. Jag ska fira att jag inte behöver stressa ihjäl mig. Jag ska fira att jag inte ska välla ut en massa pengar på krimskrams. Jag ska fira att jag ska ta det lugnt och äta skinkmacka, dricka mumma och spela Diablo III. Så jag ska visst fira..
Man möter folk, oftare och oftare, som bara suckar och smått desperat funderar hur länge det dröjer innan bubblan ska spricka. De är på väg att spricka själva. "Herregud, så fort man fått ordning på det ena så kommer det nåt nytt."
Vardagen börjar te sig övermäktig för folk. På riktigt. Värre än nånsin. Värre än förut.
Vi kom i samtal med en kassörska igår som hade just det där uttrycket i ansiktet. Det var som att hon kippade efter luft. Vi gav henne ett förslag till helgaktivitet: "Stäng av mobilen, åk ut i skogen, gör upp en brasa och grilla korv!" Hon såg ut att släppa ifrån sig ett ton av press och stress. Ögonen lyste som om hon hittat en skatt. "Jaaaa.", sa hon. "Det vore nånting det."
Och det såg verkligen ut som hon menade det.
Vi är inte gjorda för det här. Innan allhelgona så väller tomtarna ur affärernas hyllor. Glitter och döskallar blandas som i nå'n slags morbid spökfestival och mellandagsrean börjar nån gång före advent och slutar vid midsommar.
Och advent, det är numera nån flytande grej som man kan ta till när mörkret kryper för tätt inpå. Upp med stjärnor och ljusstakar, granar med ljus innan det ens är december. Vi orkar inte vänta. Vi orkar inte med mörkret.
Julbordskryssningar i oktober, lussebullar i affärerna i början av november och julskyltning innan det är advent. Vad ska man känna när det väl är advent då? "Å... advent IGEN!" "Å... Lucia IGEN!"
Inte ser vi midsommarstänger strax efter påsk? Nej just det. För då är det ljust och vi har lite mer sinnesfrid att vänta. Nu kan vi inte vänta. Tålamodet är slut. Det nordiska ljuset förärar oss bara den ena delen av året och den andra delen äter den mörka materian upp oss och vårt tålamod. Åt helvete med våra hårt inspikade traditionsdatum. Vi skiter i allt och vräker på med saffran, ljus, pumpagubbar, granar, skelett och ljusstakar, glitter och ljusslingor nån gång i början av september, jular av efter Kalle Anka och hinkar svagdricka tills det blir vår nån jävla gång.
Jag tror nog att bubblan måste spricka. Vi måste nog alla sprängas med den och ligga för ankar här och där, släpa oss upp, samla ihop drivved och göra en brasa som vi alla samlar oss vid för en gemensam sak.
Överlevnad.
Mental överlevnad.
Fysisk överlevnad.
Vi måste slänga av oss attiraljerna, samlas vid bålet och enas om det som är viktigt. Nå botten och klättra från den, och medan vi gör det...
...göra botten så trivsam vi kan.
Man kan gott vara på botten ett tag även om det gör ont. Även om det är hemskt.
För föreställ dig lättnaden när du lämnar den.
