En sådan kunskapsbank och inspiratör, förebild och drivande kraft för ett positiv och människoseende ledarskap inom ridsporten.
Jag har ofta snubblat på den där andra sidan, där man inte vill berömma någon eller säga hur fint hästen går, hur fin den är eller nåt sånt för då kan ju nån gu'bevars tro att de är nånting.
Men Elisabet står verkligen för att man VISST ska berömma varandra, man växer ju i det, och man ska berömma hästarna. Det ska vara högt till tak, man kan dryfta ämnen, kritik och allt möjligt så länge det är konstruktivt och öppet.
De här kurserna är guld värda.
Elisabet och på den vita hästen - min ridlärare från jag var elva år till jag blev runt sjutton år.
Men så är det mina nerver. En kamp att utkämpa varje gång. Det blir inte lättare. Första dagen kröp det i mig av halvpanik. Andra dagen gick bättre och jag var kvar till sista minuten.
Men hjärnan blir trött och det blir inte bättre av att jag har en examination i en tredje kurs i engelska idag. När jag hade fyra mil kvar hem igår så började det komma krypande. Ju tröttare hjärna desto lättare kommer ångesten.
Diffust varje gång, en känsla bara, en lukt... illamåendet, huvudet blev blytungt, microbortfall i skallen... intressant när man kör i beckmörker på en motorväg. När jag hade två mil kvar hem så tänkte jag stanna och ringa men insåg att jag klarade inte av det. Jag bara höll mig i ratten och försökte låta bli att hyperventilera. "Breethe deep, hold..., 1,2,3,4, let go, breethe deep, hold..., 1,2,3,4, let go..."
För varje sekund kom jag närmare hemmet, jag koncentrerade mig på vägen, vred på iskall luft, saktade farten, satte på ett band med spökhistorier som jag brukar lyssna på... det var hemskt. Inte spökhistorierna alltså utan hur jag mådde.
Väl hemma låg illamåendet väldigt högt uppe i halsen. Ögonen gick knappt att öppna, huvudet hängde, kroppen var totalt kraftlös. Jag vacklade in och Pluto fick hjälpa mig att sitta på hallsoffan. Mamma kom in från stallet och ord för ord, minut för minut så lättade det.
Efter en dryg timme hade det vänt men tröttheten sitter fortfarande i. Både den mentala och kroppsliga. Priset man får betala.
Det är ett lotteri. Ibland sitter det i i ett halvt dygn eller ett helt. Ibland två. Jag hade tur igår men jag känner av det än.
Men det är alltid en personlig seger när man klättrar över sin egen mentala mur för att komma dit man vill. Nå kunskap och inspiration, kompetens och intyg.
Det är bara så jobbigt att det ska ta sådan kraft.
