Hela hösten kände jag en växande kraft. Avsky. Ett klart beslut. Men hur?
En incident på hotellets disco. Han började slåss med någon, jag gick emellan. Jag alltså, jag gick emellan. Jag fick en knytnäve i magen för det, där och då inför allas ögon. Vakterna kom. Jag fick ut fanskapet med övertalning innan allt blev värre.
En av vakterna lade medlidsamt en hand på min axel på vägen ut. "Bra jobbat" sa han med en beklagande blick.
"Inte kan du väl åka hem med den där?!" hörde jag. "Det är ingen fara..."
Den värsta misshandeln av dem alla. Den som jag kände dödskylan i. När jag förstod att det är slumpen som gör om jag lever eller dör här. Mitt i regnet av knytnävsslag där jag skyddade mitt huvud med händerna så de fick stora blodutgjutningar, mitt i det stannade allting plötsligt upp.
Med ett grepp om mitt hår och en blick som var bortom all sans så sa han: "Nu slår jag ihjäl dig!"
Det var någonting som hade gått sönder, en gräns som var passerad, en spärr som släppt. Jag såg den knutna näven som var riktad mot min tinning och förstod att den skulle göra vad han lovat. Mina tinningar hade tagit emot många slag förut. Blåmärken syns inte i hårbotten. Men nu... nu skulle han slå ihjäl mig.
Slaget kom. Jag såg det komma, kände det i alltings energi. Jag fick upp min egen hand och stoppade slaget av en rasande, tio år äldre man som bestämt sig för att slå ihjäl mig. Jag stoppade slaget med ena handen och tryckte tillbaka honom. Jag måste ha använt upp kraft för flera år framåt.
Vad händer med en när man ser döden i vitögat? När man sett det flera gånger och slagit sig tillbaka in i livet?
Jag drömmer drömmar om stora väggar med händer som sticker ut. När jag tar tag i dem dras jag in i en kall skuggvärld.
Jag drömmer om tunnlar med stora portar som slår igen innan jag hinner ut. Dödens port, dödens tunnlar.
Jag tror att jag för alltid kommer att stå på en annan grund än de som aldrig känt vinddraget av det dödliga våldets vingar. Jag tror att jag alltid kommer att ha en annan utgångspunkt för allting. Andra referenser.
Och det behövs ingenting, eller väldigt lite... för att jag ska falla ihop till den lilla hög av människospillra man en gång var.
Men det krävs heller inte mycket, för att öppna avgrunden till en ändlös styrka och ett ursinne som inte skyr någonting.
