I min hemkommun fanns inga psykologer och inga läkare. Vuxenpsyk gav mig "rådet" att söka i annan kommun. Så det blev att åka åtta mil istället för tre. Enkel resa.
Så slutade den psykologen på psykmottagningen åtta mil bort. Jag fick då "rådet" att åter söka hjälp för mina ångest- och depressionsbesvär i min hemkommun igen. Det skulle finnas resurser här nu. Både läkare och psykolog.
Det var två veckor sedan jag äntligen fick den läkartid jag väntat länge på. Jag blev lovad av psykmottagningen åtta mil bort att det skulle inte ändras i någonting förrän jag upprättat en kontakt med vuxenpsyk här i min kommun.
Så när jag då kom till den här läkaren så skrattade vederbörande och sa; "Vilket önsketänkande, här finns varken läkare eller psykologer. Jag ska sluta nu, sa läkaren och pekade på sina packade resväskor, så jag kan inte följa upp dig."
Ett besök som var HELT BORTKASTAT!
Så via Mina vårdkontakter förnyade jag förra veckan receptet på den skitmedicin jag har som nån slags livlina när det är riktigt jävligt. Som komplement till de psykologsamtal jag inte kan erbjudas. Det finns ju ingen psykolog.
I morse fick jag ett sms. Receptet är förnyat. Bra, tänkte jag. Nåt som fungerar i alla fall. Jag blev lite lugnare. Nu måste jag bara låna pengar och låna en bil för att ta mig till apoteket.
Men så ringer det i min mobil för 249 spänn. Det är psykmottagningen åtta mil bort. En sekreterare som meddelar att läkaren "förhastat sig" och förnyat receptet fast hon inte skulle.
Jag har nu inte ens skitmedicinen som är bättre än ingenting när jävulen jagar livet ur mig.
Och så säger jag att jag inte har någon annan läkare och ingen annan kontakt etablerad utan kommer då att bli hängande i luften. Då intar sekreteraren en fientlig attityd. Bemöter mig inte utan blir tyst och säger efter tystnaden "så är det."
Här finns ingen kompetens i att kunna bemöta patienter som är oroliga. Som lider av ångest och som vill känna att det NÅGONSTANS finns NÅGON som håller i en lite, bryr sig om och hjälper en lite i väntan på att man kan få förhoppningsvis lite mer omfattande hjälp senare.
Hon säger att jag ska ringa dit i morgon på telefontiden och själv undersöka deras plötsliga avhopp från min vård.
Jag blir arg och säger att jag KAN inte ringa för jag har ingenting på mitt telefonkort och minus på banken. Jag KAN inte sitta och ringa. Det fungerar inte så i det här jävla skitlandet, säger jag, att man bara kan vända sig om till en annan mottagning. Det tar flera månader. Jag vet inte ens när jag kommer att få en läkartid och än mindre en psykologtid.
"Jag är bara sekreterare" säger vederbörande. "Ja jag är bara patient", säger jag och det blir tyst igen i luren. Nu har man varit den där bråkiga jäveln igen.
De ska ringa tillbaka. Och under tiden hinner tusen tankar och känslor skölja igenom mig. Rädd för att blivit knuffad ut över branten utan skyddsnät ännu en gång.
"Skyll dig själv din jävel. Har du inga vingar som vi andra? Nej men då kan du ställa dig i kö när du krossats mot marken!"
